Veckans serietidningshjälte på film (sista): HULKEN & DAREDEVIL

Vilken film kan vara mer passande som avslutning på detta tema än en som förenar min absoluta favvo-seriehjälte med min absoluta icke-favvo? Hulken & Daredevil är den svenska titeln på filmen The Trial Of The Incredible Hulk och det är en titel som funkar rätt bra på mig. Dessutom säger den allt om handlingen.

Hulken och Daredevil samarbetar för att sätta dit Wilson Fisk (John Rhys-Davies), en kriminellt belastad man som ligger bakom en massa skit, både sånt som förstör för samhällets medborgare, sånt som gör att David Banner (Bill Bixby) hamnar i finkan och sånt som gjort att Daredevil, Matt Murdock (Rex Smith), är föräldralös och blind.

Visst andas det TV-film, visst är det en alltför banalt berättad historia MEN det är nostalgi, det är kärlek, det är originalskådespelare och det är effekter som sett till budget och kunskap är superbra gjorda. Jag kan blunda för att David Banner iklädd beiga byxor transformeras till Hulken i rosa trasiga knälånga jeans för att sen återgå till att bli David Banner igen och då han låses in i finkan utan möjlighet att byta kläder har han hux flux hela och rena blåjeans.

Det den här filmen bevisar för mig är att Hulken är The Shit vad gäller serietidningshjältar, han har banne mig ALLT. Han är tuff, rättrådig, personlig, figuren i sig är snygg (grönt ÄR skönt) och han ser inte våld som lösningen på allt. Daredevil är å andra sidan motsatsen: blek, beige, grå, tradig och saknar aura totalt.

Jag ser filmen med ett fånigt leende på läpparna, njuter av den sorgsamma musiken, av Lou Ferrignos morrande, av Bill Bixbys ledsna uppsyn och trots att filmen är vrålkass (för det ÄR den) så tycker jag om den på samma sätt som en mamma gör med ett odiskutabelt jättefult barn. Jag vill Hulken allt gott i världen och jag vill att Daredevil ska ta sitt pick och pack och flytta till en annan planet (LV-223 månne?) och bli uppkäkad av aliens och göra mänskligheten en tjänst.

Det här var som sagt den sista filmen i detta tema i år men om jag känner mig själv så kommer temat tillbaka. Jag har svårt att hålla mig borta från serietidningshjältar, speciellt dom gröna...

Här finns filmen att hyra.

Veckans serietidningshjälte på film: THE RETURN OF SWAMP THING

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DC Comics seriehjältefigur Swamp Thing heter på svenska Träskmannen. Här är han tillbaka, grönare, slemmigare, mer heroisk och med ljusare röst än någonsin.

I filmen Swamp Thing (från 1982) händer nåt tokigt med doktor Alec Holland. Han hamnar mitt i ett genetiskt experiment och blir nånting på ytan fullständigt inhumant, hälften människa, hälften träskman.  Nu är han alltså tillbaka och ska rädda medmänniskor från ett annat träskmonster, något som ser ut som en dåligt påhittad figur från Jedins återkomst, nån typ av monster med en kladdig skinntrumpet i ansiktet.

Heather Locklear som under åren 1981-89 gjorde stor succé världen över som Sammy Jo i TV-serien Dynastin tyckte att det var ett bra karriärssteg att tacka ja till huvudrollen i denna träskfilm. Jag undrar hur hon och hennes agent tänkte där.

Alltså, det finns inte mycket vettigt att skriva om den här filmen. Den är hästlängder mer underhållande att titta på än Catwoman, men det säger ingenting. Den är klantigt filmad, ocharmig, det är fullkomligt vidriga barnskådespelare med och träskmannen talar korrekt artikulerad engelska med nästintill heliumröst vilken gör honom noll procent läskig och ger honom noll-komma-noll procent pondus.

Summa summarum är filmen i det närmaste genomusel men ändå, i jämförelse med Catwoman och Daredevil, så har den nåt. Jag vet inte vad men nåt som hindrar den från lägsta möjliga betyg är det i alla fall.

Filmen går att beskåda alldeles gratis på Voddler. Kom igen, do it!

Veckans serietidningshjälte på film: LUCKY LUKE

Nåt av det allra bästa jag visste när jag var liten var att läsa seriealbum. Smurfarna, Tintin, Finn och Fiffi och Lucky Luke var favoriterna och det höll i sig långt upp i åldrarna. När jag sist kollade gillade jag det och nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg.

Den största skillnaden mellan då och nu är att jag nu vet att Bröderna Dalton heter Bröderna Dalton och inte Bröderna Dalltånn. Hur Lucky Luke uttalas visste jag redan som liten, trodde jag kanske jag ska tillägga för efter att ha sett den här filmen blir jag osäker. Lucky Luke på franska låter nämligen inte alls som det gör på engelska. Det låter fånigare och gulligare, lite som namnet på en väldigt hårig katt, en sån som är jättestor och toklurvig ända tills man tar fram vattenslangen och tvingar den bli blöt. Då är den inte så magnifik direkt.

Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga gestaltas på franskt vis av Jean Dejardin, killen som gav The Artist ett ansikte. Jean Dejardin är en höjdarkille! Han är jättebra, jättesnygg, jätteduktig och som någon som ska se i princip tecknad ut – med jättehög lugg och allt – är han jättetrovärdig. Filmen är snyggt filmad med coola kameravinklar och scenografiska lösningar men det blir tradigt i längden ändå tyvärr. Historien är tämligen ospännande och Bröderna Dalton är inte med. Men det som gör att filmen ändå är sevärd är just ”Lykki Lyk”. Han är cool, precis som i serierna. Jag blir nostalgisk glad bara av att se honom och den känslan räcker en bra bit.

Här finns filmen att hyra och den kan också ses gratis på Voddler.

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!

 

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

Veckans serietidningshjälte på film: HELLBOY

Guillermo del Toro är en riktigt fascinerande regissör tycker jag. Jag tror till och med att jag är lite småkär i honom. Få regissörer lyckas med konststycket att skapa fiktiva världar som är så intagande,  så indragande och så fascinerande – även om man inte tycker att den berättade historien i sig är superintressant.

Med Pans labyrint lyckades han få mig totalnitad och den behåller sitt grepp om en av platserna på min all-time-high-top-10-lista. Hellboy når inte alls till dom höjderna men det är en otroligt underhållande film som får ögonen att säga mums även om inte hjärtat gör det.

Hellboy som karaktär dök upp för första gången 1993 i San Diego Comic-Con Comics #2 utgiven av det relativt unga amerikanska serieförlaget Dark Horse Comics. ”Pappan” till Hellboy heter Mike Mignola och han började sin bana på DC Comics där han bland annat tecknade Batman. Dark Horse Comics är lite av en underdog i dessa sammanhang då dom skapar serieversioner av kända filmer (som Alien och Star Wars) men dom har även gett ut Frank Millers serier 300 och Sin City.

Som film är Hellboy…..lång. Väldigt lång. Mycket lång. Det känns som att det hade kunnat gå att göra två filmer enbart av detta manus och rumpan håller med. Trots allt det balla, allt det snygga, allt det överdådiga säger träsmaken till slut ifrån. 122 minuter är 122 fullsmockade minuter och som sagt, det känns. Vad gäller skådespelarna så har jag inga som helst invändningar. Jag tror Ron Perlman är född till att spela Hellboy. Jag tror det här är hans livsuppgift, hans arv till framtida generationer. Han ÄR Hellboy. Jag tror inte ens han behövde sminka sig om mornarna. Möjligtvis att hornen i pannan inte är hans men samtidigt, det vetefan, ingenting är omöjligt. Selma Blair som hans kärleksintresse Liz Sherman är precis perfekt. Hon är toppen i det mesta hon gör.

Vad är det då som gör att Hellboy inte når in i mitt filmhjärta? Kanske är det hopkoket av allt (lite demoner, lite skräck, lite slafsmonster, lite kärlek, lite humor, lite nazi, lite sorgligt,  lite hitan och ditan). Det blir som en thairestaurang som har plankstek och Sjötunga Walewska på menyn. Det blir krockar som inte behövs, ofta räcker det alldeles utmärkt med bara det ena och den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Filmen är också väldigt mörk, inte alls så färgglad och lättillgänglig som många av serietidningsfilmerna är. Antingen gillar man det eller så gillar man det lite mindre och jag drar åt det sistnämnda i den frågan (Sin City lider av samma problem, den är VRÅLSNYGG men tråkig så klockorna stannar men det hör å andra sidan inte hit).

Det absolut bästa med Hellboy är Guillermo del Toros fantasi och kreativitet. Han äger! Att han är med och skriver manus och producerar den nya TV-serien The incredible Hulk som kommer 2014 gör att all min misstänksamhet glider av mig som vatten på ett inoljat lår. Vilken grej det kan bli. Wow-wow-wooooow liksom!

 

Här finns filmen.

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Veckans serietidningshjälte på film: V FÖR VENDETTA

Alan Moore skrev och David Lloyd illustrerade V for Vendetta, en tecknad serie som publicerades 1982-1989. Jag har inte läst serien men nånting säger mig att historien fungerar betydligt bättre i pappersform än i filmformat för filmen är i långa stunder  fullkomligt obegriplig.

Nej, våld löser ingenting så slå mig inte nu, jag har inte läst serien säger jag ju. Det finns ingen anledning att ta fram tortyrredskap och glödande kol, jag kommer inte tycka bättre om filmen för det men jag har förstått att många som läst serien verkligen uppskattar filmen och kanske är det så, det ena krävs för att det andra ska funka och det är ju toppen, finfint, allt gott men för en icke invigd så…I´m sorry men nej.

Wachowski-bröderna har skrivit manus till filmen (snubbarna bakom Matrix alltså) och James McTeigue har regisserat (han var assisterande regissör på Matrix-filmerna) och här har gänget återanvänt det sämsta med Matrix: Hugo Weaving.

Hugo Weaving har inte gjort någon enda insats i filmhistorien som fått min puls att öka det minsta och i V för Vendetta bär han dessutom mask genom hela filmen. Just detta faktum stör mig nämnvärt men hans teatrala röst får mig att sitta och vänta på det väsande ”Miiiister AAAAAnnnnnderssson” som såklart aldrig kommer. Och varför betala en massa pengar för att anlita Hugo W om han ändå ska ha mask? Det är ju bara att lägga på hans röst som en voice-over, det låter ju ändå som om detta är gjort och då kunde dom ha gett en centrumalkis några avlönade arbetstimmar bakom den där Buttericksmasken som för övrigt ser ut som Svenne Hedlund som rökt på tok för mycket bris.

Vi hamnar i ett dystopiskt framtida England där Adam Sutler (John Hurt) är nån slags bitter, butter och elak diktator som infört utegångsförbud och sätter homosexuella i fängelse. Evey Hammond (Natalie Portman) glömmer av klockan en kväll och trotsar utegångsförbudet, hamnar i knipa och räddas  av en man med mask som heter V. V är en hård man vars mål är att hämnas på den diktatoriska staten som förstört hans liv och han vill att Evey hjälper honom (fast han visar det på rätt konstiga vis).

Natalie Portman är precis som vanligt jättebra. Hon kan göra storverk av ingenting och jag tycker väldans mycket om henne. Det är ingen lätt roll hon har här, den pendlar mellan svår och apdum men hon fixar biffen, gör så gott hon kan och det räcker långt. Men resten, oooaaaaaa, resten. Jag orkar inte mer. Jag begriper inte filmen och den där masken är ful. När det gäller seriehjältar-på-film-genren så gör jag tummen upp för färgglatt och barnsligt och tummen ned för svårmod och gråskala. V för Vendetta får mig att göra väldigt mycket tummen ner, men bara ena tummen.

 

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!

Veckans serietidningshjälte på film: HULK

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

Veckans serietidningshjälte på film: SPIDER-MAN 1-3

Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.

För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.

Men jag hade fel. Bigtajm.

Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.

Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.

Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.

Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!

 

Spider-man 2 (2004)

Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.

 

Spider-man 3 (2007)

I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.

Veckans serietidningshjälte på film: SUPERMAN

1978 hände något stort, något världsomvälvande i seriehjältar-på-film-genren. Christopher Reeve drog på sig Stålmannens trikåer i en telefonkiosk och på nåt sätt gav han hela genren ett ansikte. Människor som aldrig skulle höja på ögonbrynen åt gamla tiders Batman & Robin gick plötsligt på bio och njöt av en enkel handling som kretsande kring det onda mot det goda och som spetsades till med en massa effekter.

Hela historien börjar på planeten Krypton. Den är på väg att explodera och alla invånarna som vill överleva måste evakueras. Stålmannen är bara en liten oskyldig bebis när han blir lämnad av sina föräldrar som båda tänker avsluta sina dagar på Krypton. Han förflyttas till Jorden där han sedan hittas nånstans i den amerikanska mellanvästern av ett gammalt barnlöst par och där växer han upp som Clark Kent.  Han är en annorlunda grabb på många sätt. Snabb. Stark. Egensinnig. Kanske inte alltid en superenkel kombination för en ung kille. Åren går, pappan dör och när han berättar för sin gamla mamma att han tänker lämna gården – och henne – kommer en liten scen som påminner en hel del om Lilla huset på prärien, både vad gäller känsla, ljussättning, stråkar och näsdukemåsten.

Superman har en hel del svagheter som film tycker jag och den största är bristen på tempo. Filmen är nästan två-och-en-halv timme lång men känns som fem. Första timmen är så seg att blodet knappt rör sig i kroppen och det är inte förrän filmen tagit sig till Metropolis, Lois Lane introducerats och Superman blivit gammal nog att Christopher Reeve kan spela honom som den börjar på riktigt. Reeve är stilig som Clark Kent i perfekt lagd frisyr och stora svarta glasögonbågar och många är dom komiska scenerna när han ska verka klumpigare och svagare än han egentligen är. Han har bra kemi ihop med Margot Kidders Lois Lane, dom är fina tillsammans.

Marlon Brando är inte med så mycket men han spelar Pappa Stålmannen och lyckas med konststycket att spela över Brando-style dom få minutrarna han är i bild. Gene Hackmans namn kommer först i förtexterna, innan Supermanloggan till och med och visst var han ett mycket större namn än Christopher Reeve när det begav sig och visst tar Lex Luthor en hel del plats i historien men sett till vad han uträttar med sin screentime så borde han hamna ganska långt ner i rollistan.

Effekterna känns med rätta lite mossiga men dom är ändå gjorda med charm och finess och håller förvånandsvärt bra fortfarande. Regissören Richard Donner gjorde sitt bästa med tanke på att han förutom Omen endast regisserat episoder i TV-serier innan detta, om än en hel drös sådana.

Som helhet så gillar jag Superman rätt mycket men kanske mer som nostalgikick än som film. Jag såg den första gången när jag tjatade mig till en hyrhelg med moviebox nånstans i början på 80-talet och visst kändes den fräsigare då än den gör nu men Christopher Reeve håller hundraprocentigt fortfarande. Han är superfin som Stålmannen, jättecharmig och cool och med en glimt i ögat som jag sällan ser hon skådespelare varken då eller nu. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det tragiska som hände honom och att hans liv blev blev alltför kort men det är sant som det är sagt, livet är inte rättvist. Å andra sidan kan man alltid titta på Superman igen och njuta av en kärlekshistoria på hög höjd och med synlig bluescreen.

Filmen finns att se på Voddler för 19 kr för den som vill. Det var långt mycket dyrare att se den på moviebox 1983.