Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.