US

Jordan Peele alltså. Mannen som gav oss den aningens överskattade snackisen Get out härom året. Oscarsnominerad för Bästa film också. Undrens tid är inte förbi, tyckte man då. I år nominerades Black Panther och jag tar tillbaka allt jag tänkt om Get out. Klart den skulle vara nominerad, vad jag än tycker så är det en välgjord och ”egen” film.

Men nu är frågan om Get out är för Jordan Peele vad Sjätte sinnet är för M. Night Shyamalan? En HIT av gigantiska mått och också en måttstock mot vilken alla efterföljande filmer kommer mätas emot. Fullt förståeligt givetvis men också orättvist kan jag tycka. Flera av Shyamalans filmer är långt ifrån dåliga även om dom är bra bleka jämfört med Sjätte sinnet. Och hur står sig Us mot Get out nudå? Det skulle bli spännande att se.

Dagen innan vi i Filmspanarna skulle gå iväg och se filmen kollade jag in Fredrik Wikingssons Instagram. Han hade sett Us men använt Paint lite kreativt och ändrat titeln till ”Usch!”. Bildtexten löd ”Vad fan var det här för skit?” och sedan följde 759 kommentarer varav det stora flertalet höll med honom.

Jag kände mig tacksam när jag läste detta, det fick mina ändå rimliga förväntningar att sänkas rejält och vad är det vi alltid säger om förväntningar på filmer? DET ÄR INGE BRA, DET ÄR ALDRIG ETT PLUS, ALDRIG NÅGONSIN. Jag satte mig alltså i biosalongen och trodde jag skulle få se ett av fekalier dialogdrivet manus. Så. Blev. Icke. Fallet.

Det här är en film som får min hjärna att gå i spinn och DET tyckte jag alltid är positivt. Jag får inte alla trådar att gå ihop, jag förstår verkligen inte allt, jag köper inte inblandningen av Gud i historien och logik kanske inte är manusets starkaste sida MEN jag tycker filmen är uppfriskande, den är egensinnig, den är som en idéspruta som skjuter ur sig tankar och frågeställningar och där sitter jag och lyssnar på Luniz´”I got 5 on it” och njuter. Det är spännande och behagligt, det är roligt och konstigt, det är kreativt och snyggt – allting samtidigt.

Us fullständigt KRYLLAR av filmiska referenser och efter att ha tittat på ”hjälp-för-att-förstå-filmens-sammanhang-filmer” på youtube kan jag konstatera att det går att värka fram ännu fler referenser än det vid en första anblick gick att se. En del mer långsökta än andra. Värkar alltså. Ibland kan man få något så banalt som en skugga att bli en sax bara man bestämmer sig för det tillräckligt hårt.

Lupita Nyong´o, Winston Duke, Elisabeth Moss och Tim Heidecker är bra i sina respektive roller men frågan är om det inte är Jordan Peeles hjärna som ÄR själva huvudrollen? Vad är det som rör sig där? Ingen vet – men underhållande är det!

 

 

.

Fler filmspanare som sett filmen är:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

BLACK PANTHER

Säga vad man vill om Stan Lee och Jack Kirby, männen som skapade dom flesta av Marvels riktigt stora superhjältar, när det gäller vissa saker var dom verkligen MYCKET före sin tid. Som Black Panther till exempel, den första svarta seriefigurssuperhjälten. Redan 1966 sågs han i tidningen första gången och är det inte själva FAN att det ska ta 52 år innan han får sin första egna film?

Hur som helst, NU är den första Marvel-filmen här med idel ädel supercoola svarta skådespelare! Att filmen dessutom har en intressant historia som inbegriper ett pärlband av karaktärer som alla är grundade och välskrivna OCH att det är en stand-alone-film utan drösvis av andra Marvel-hjältar är enbart plus. Jag känner mig lite mätt på CGI-fester a la Avengers-hopkok och det här är verkligen ingenting sånt. Det här är en film som berättar historien om T’Challa, han som blev Black Panther och kung i Wakanda (Chadwick Boseman) men den berättar även historien om hans antagonist Erik Killmonger (Michael B. Jordan).

Oavsett om det gäller hjälten eller skurken så är en backstory i princip alltid av godo. Jag gillar att förstå varför någon är ”god” eller ”ond” och det får man göra i den här filmen. Man får dessutom lära känna ett trio stentuffa kvinnor, Nakia (Lupita Nyong´o), Shuri (Letitia Wright) och Okoye (Danai Gurira) och det har väl knappast hänt sen blaxploitationeran på 70-talet?

Det härliga med kvinnorollerna är att dom inte bara är vackra/söta, dom är stentuffa också OCH smarta OCH roliga! Jag gillar den grejen med filmen till tusen! Men nåt som jag gillar nästan ännu mer är den screentime som mannen med Hollywoods skönaste röst får. Andy Serkis är mysig rejäl skurk och jag unnar honom verkligen att få ”riktiga” roller också, inte ”bara” vara röst åt animerade figurer, CGI:ad apa eller Gollum.

Det finns väldigt mycket att tycka om med filmen men det finns även en del som drar ner betyget en smula. Jag tycker filmen är lite för lång, jag tycker (som vanligt) att det är en alldeles för utdragen sista fajt och jag tycker att det är problematiskt att den skådespelare med svagaste auran innehar huvudrollen. Chadwick Boseman är inte dålig, han är bara tunn jämfört med det explosiva kollegiala gänget han har runt omkring sig.

Några sista ord om manusförfattaren och regissören Ryan Coogler. Det här är hans tredje långfilm. Fruitvale Station var den första och Creed den andra och han har samarbetat med två killar i alla tre filmerna: skådespelaren Michael B. Jordan och Ludwig Göransson från Linköping som komponerat musiken. Det verkar dock kunna bli en fjärde film i och med Wrong Answer.

En sista slutfundering. Att se Black Panther i en fullsatt salong 1 på Filmstaden Sergel kl 21.00 på en fredag då jag var både äldst och vitast i salongen, det var härligt! Applåderna under eftertexterna ville aldrig ta slut. Filmen måste ha gjort rätt på SÅ många sätt, sätt som kanske inte nådde in i mitt hjärta men väl i andras, och dom behövde kanske den puffen bättre än jag? Black Panther-figurerna kommer vara idoler för MÅNGA, lång lång tid framöver.

 

 

 

Det här blev en ny variant av filmspanarfilm eftersom vi inte såg den tillsammans. Men det hindrar oss inte från att skriva om den samtidigt. Här är mina bloggkollegors tankar om den svarte pantern:
Sofia
Mackan
Jojje
Henke
Steffo