WONDER WOMAN (IMAX 3D)

10 juni, 2017

Ända sedan jag såg Batman V Superman och Wonder Woman gjorde entré till Hans Zimmers mäktiga ”Is she with you?” har jag känt att DÄR är en hjältinna som kan ta upp kampen mot Marvels superhjältar på riktigt.

Gal Gadot är som klippt och skuren för rollen som Diana Prince, krigarprinsessan som är Hollywoods variant av Grynet i form av ”Ta ingen skit!”. Det här är nämligen en kvinna som INTE tar skit, som inte står och väntar på att nån man ska rädda henne, hon är en doer, en tuffis, en starkis, en coolis och samtidigt vacker så man smäller av. Inte en ”ordinary woman” på något sätt alltså men å andra sidan, vem har sagt att hon ska vara det? Hon är WONDER WOMAN och som sådan är hon helt perfekt.

Anledningen till att jag skrev det sista är att jag läst flera kvinnor som har problem med detta, att det stör att hon ÄR så vacker som hon är. Denna ständiga ”sexualisering av kvinnliga hjältar” (finns att läsa i AB), tweets om att hon står för en skev och omodern kroppsuppfattning, att det är ett tröttsamt skönhetsideal. Javisst. Det är ju ren BAJS att vara kvinna och inte se ut som Gal Gadot. Herregud, skoja inte, vem skulle inte villa byta? Smal men ändå jättestark, Perfekt ljusbrun hy. Bruna ögon att drunkna i. En söt plutig mun som ser läppstiftsmålad ut trots att hon är nyvaken. Den lilla näsan. Brösten som håller sig helt stilla när hon springer. Hon är helt makalös enastående supersnygg men kan en kvinna inte få vara det och SAMTIDIGT vara no-mercy-stenhård och en jävel på att slåss? Hon är en superfeminist så vad finns det att klaga på, ja, annat än att hon är Miss Universum-vacker då?

Jag måste ändå säga att jag läst mindre SKIT om filmen och dess huvudrollsinnehavare än jag trodde jag skulle få läsa. Jag trodde att det här tjatet efter en kvinnlig superhjälte efter alla år och tusen filmer med manliga diton skulle få en backlash och att filmen hur BRA den än var och hur BALL Wonder Woman än framställdes inte skulle vara bra nog. Det gör mig glad att jag hade fel. Jag älskar att filmen går hem i dom flesta läger, att betygen är (nästan) genomgående höga och att en bagatell som en superhjältefilm ändå beskrivs som ”viktig”.

För visst är den viktig. Den är superviktig. Tänk, hur ball Batman, Thor, Iron Man och dom andra än är, nu kan småtjejer få en RIKTIG  idol att se upp till (ja, visserligen en idol med Barbie-former men det är en kvinna med balls icke att förglömma). För att tänka tvärtom en sekund, jämför sig killar med superhjältar på samma sätt? Ser killar Chris Hemsworths långa Thor-kropp och nakna bringa som ett problematiskt kroppsideal?

Filmen har väldigt många plus men också en handfull minus som jag ser det. Ett stort plus är givetvis Gal Gadot i huvudrollen vars knackiga engelska uttal har lösts på ett mycket kreativt sätt. ALLA kvinnorna pratar nämligen så därifrån hon kommer. Hela första halvtimmen som handlar om Dianas uppväxt bland amazonkvinnorna är en ren fröjd. Jag hade gärna befunnit mig där längre, en fantastisk start på filmen. Stämningen i filmen är ett plus och tempot förutom – som vanligt – under fightingscenerna som även i denna film är alldeles på tok för långa. Försöken till humoristiska scener ser jag som plus även om dom kanske inte alltid funkade lika bra på mig som på dom fyra spanjorer som satt på raden bakom och gapskrattade sig blå när Diana skulle köpa en ny outfit.

Filmens minus är förutom allt detta fightande Chris Pine. Han matchar inte Gal Gadot på en fläck tycker jag och deras platoniska-men-ändå-passionerade kärleksrelation tror jag inte på för fem öre. Och där tappar själva baktanken med historien mig, att allt Diana gör gör hon för kärleken. Fint tänkt såklart men nä, I don´t buy it. Det blev för mycket könlöst a la Barbie och Ken för mig där, jag hade behövt vrålhångel för att förstå känslorna.

Betygsmässigt hamnar Wonder Woman på en stark trea. Hade jag sett den under andra omständigheter, i 2D och utan att få knä-kramp efter en timme pga noll benplats (och 40 minuter reklam och trailers så att 140 minuter film blev 180) så tror jag den hade hamnat på en fyra. För BRA är den, filmen. Riktigt bra.

 

 

Jag och Steffo pratar med om den här filmen i avsnitt 92 av Snacka om film.

{ 9 comments }

5. Biografkulturen

Det känns som att det hänt nåt i London dom senaste åren. Samtidigt som stora och mellanstora filmstäder i innerstan har försvunnit håller dom små personliga biograferna flaggan högt och kämpar på. Jag gillar det samtidigt som jag saknar två av dom fyra biografkomplexen som alltid funnits på Leicester Square. Jag saknar biggass-filmaffischer i 360 grader runt parken. Nu var det ”bara” Wonder Woman och The Mummy.

.

.

.

4. Rooftop Film Club

Ska du besöka London, gillar du lite udda filmvisningar och det är fint väder, här kommer ett evenemangstips! Rooftop Film Club visar utomhusbio på fyra olika ställen i London och även om biljetterna verkar gå åt som smör i solsken kan det vara värt att vara på hugget. Det ser ofantligt mysigt ut.

.

.

.

3. The Prince Charles Cinema

Jag måste ju credda en speciell liten biograf lite extra och det är The Prince Charles Cinema vid Leicester Square. Den här bion har precis det jag efterlyste i Fredagsfemman förra veckan, den visar sing-along-filmer som inte är dom alldeles självklara (alltså typ Sound of music, Grease och Frozen, även om dom visar dessa också). Här kan du sjunga med till Dirty Dancing, Pitch Perfect, nyinspelningen av Beauty and the Beast och Moulin Rouge. Du kan även se The Room en gång i månaden om du vill (och ibland även i sällskap av Tommy Wiseau). Och för att ge ett exempel, bara den här veckan kan man se en sån salig blandning av filmer som Akira, Get out, Raw (recension är på g), Under the skin, Eldflugornas grav, den förlängda versionen av The Shining, The Handmaiden, Alien, Angel Heart och Flickorna i Rochefort.  Med mera, med flera. Underbart, if you ask me!

.

.

.

2. När IMAX är riktig IMAX

Det är värd både tiden och pengarna att åka till London på SÅ många sätt men det är definitivt värt att besöka en IMAX-biograf när man är i stan. Här är IMAX nämligen riktig IMAX, precis så over-the-top-stor duk som det SKA vara, precis sånt over-the-top-högt ljud som det BÖR vara och även om vissa rader på dom flesta biografer har benplats knappt tillräcklig för hober så ÄR det en upplevelse att se film på det här sättet. Och ja, faktiskt även i 3D även om ALLA filmer ALLTID är bättre i 2D.

.

.

.

1. #londonimitthjärta

Att befinna sig i centrala London mitt under ett terrordåd var kanske värre för nära och kära hemma än det var för oss som var där. Men visst får man sig en tankeställare och visst känns det jättekonstigt att detta hände på en bro jag passerat väldans många gånger. Det var även konstigt att ingen TV-kanal visade nyheter direkt efter dådet, att det var bättre/enklare att följa händelseförloppet via svenska kvällstidningar än brittiska riktiga nyhetskanaler. Det bättrade sig dock dagen efter. Det var fint att befinna sig vid Potters Fields Park i måndags och vara med på den korta men värdiga ceremonin för att hedra dom som dödats men med Sergels Torg i färskt minne förvånades jag över att det var så pass få människor där. Har detta vidriga redan blivit nån form av…..”vardag”?

Fotocred till @londonviewpoints på Instagram som är otroligt duktig på att fotografera London precis så vacker som staden är.

{ 11 comments }

SoFpodden beger sig återigen ut på resande fot när jag i veckans avsnitt befinner mig i ett annat land. Ett land som har RIKTIGA IMAX-biografer som inte behöver skämmas för sig, inte ens när det visas 3D.

Vi har alltså – självklart – sett Wonder Woman och pratar om den. Jag har även sprungit över ännu en liten film med Michael Shannon i huvudrollen och Steffo har sett en film som får lite bättre betyg än förra veckans Assassin´s Creed (svårt att misslyckas med det dock). Filmrouetten är tillbaka med ett lågt nummer som nästan får mig att kasta in handduken och vi listar filmer som får oss att vara tacksamma över att vi sitter i soffan och inte är med i filmen.

Hoppas avsnittet faller i smaken. Om inte så kommer det ett nytt nästa vecka.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

FILMÅRET 1975

7 juni, 2017

Nämen hallå där, det här var ju inte så roligt. Tänk att 70-talets absoluta mitt skulle vara ett sånt blekt filmår för mig. Jag är förbluffad. För att kunna få ihop en lista värd namnet var jag tvungen att fylla några hål i mitt filmiska bibliotek genom att se några filmer som totalt gått mig förbi samt bättra på mitt minne en smula genom att snabbtitta mig igenom några andra.

Till sist blev listan klar och även om 1975 producerade ett par riktiga KLASSIKER så vidhåller jag att det som helhet är ett svagt år. Mycket svagt kanske till och med.

 

10. Mannen som ville bli kung
(The man who would be king, Regi: John Huston)

I mitten av 90-talet umgicks jag mycket med en kompis som var lika besatt av Sean Connery som jag var av Stallone. Det resulterade i att jag såg väldigt många Sean Connery-filmer under ett par år. Mannen som ville bli kung var en av dessa och jag minns att jag blev förvånad över att jag tyckte om den så mycket som jag gjorde. Ett välspelat äventyr.

.

.

9. Death Race 2000
(Regi: Paul Bartel)
Ja, ja, jag erkänner, nu är det BARA nostalgin som pratar. Death Race 2000 är INTE en bra film men det är en intressant film för sin tid, den har sjukt många jättesnygga posters (kolla bara!) och sen har Sylvester Stallone i hjälm.

.

.

8. Frossa
(Shivers, Regi: David Cronenberg)

Like a clock! Klart årets Cronenberg-film ska vara med på listan. Den här filmen är även känd som The Parasite MurdersThey Came from Within och Frissons men originaltiteln var från början Orgy of the Blood Parasites. Den sistnämnda titeln säger egentligen mest om filmen men jag tycker Shivers är bättre. Luddigare men bättre. Precis som Cronenberg själv på den tiden.

.

.

7. Dödligt utspel
(Night moves, Regi: Arthur Penn)

En privatdeckare med 70-talsmusche (Gene Hackman) får i uppdrag (av Jennifer Warren) att hitta hennes tonårsdotter som är på rymmen och hamnar i klistret rejält. Den här kriminalthrillern är inte alls så pjåkig.

.

.

6. Släpp fångarne loss – det är vår!
(Regi: Tage Danielsson)

Det var inte igår jag såg den här filmen men jag minns den som både charmig, rolig och bra (och jag vågar inte se om den av rädsla för att minnas fel).

.

.

5. Död och pina
(Love and death, Regi: Woody Allen)

Jag trodde jag hade sett alla Woody Allens filmer men nix, så var det inte. Död och pina hade passerat mig alldeles obemärkt och jag var självklart tvungen att se den innan listan gjordes. Inget annat år (hittills) hade den haft en given plats på listan men 1975 är som sagt inget år som får mig att gå ner i brygga. Att se Woody och Diane Keaton agera tillsammans gör mig dock tillräckligt glad för att filmen ska fungera dugligt. Men nån höjdare jämfört med hans andra filmer är den verkligen inte. Och översättningen? Love and death blev Död och pina? Nån titel-komipåare hade en väldigt skev syn på vad kärlek var för nåt…

.

.

4. Nashville
(Regi: Robert Altman)

Robert Altman var en mästare på att få ihop långa filmer med många historier och den här gången till musik.

.

.

3. Gökboet
(One flew over the cockoo´s nest, Regi: Milos Forman)

Jach Nicholson är McMurphy. Hans absoluta paradroll? Eller? Louise Fletcher som syster Ratched lyckades i alla fall göra ett mycket bestående intryck på alla som sett filmen. Vilket jävla AS hon är alltså. Gökboet är en film som håller otroligt bra, kanske för att berättelsen är tidlös.

.

.

2. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
(Regi: Per Åhlin)

För första (och kanske enda?) gången har en kortfilm letat sin in på min topplista. Sällan har 23 minuter film bitit sig fast i mig så hårt som sagan om Karl-Bertil. Bara jag hör musiken blir jag lugn. Det här är min uppväxt, min ryggrad och hur cynisk jag än blivit med åldern, hur krasst jag än tänker, hur fel jag egentligen tycker att det är att stjäla (även om man tar från dom rika och ger till dom fattiga) så anser jag att Karl-Bertil gör rätt. Den lille filmen känns dock så hopplöst omodern att jag undrar hur länge till SVT kommer visa den på julafton. Vill folk se Karl-Bertil? Hur funkar den på alla som inte fått filmen med modersmjölken? I don´t know and I don´t care. Jag älskar den här lille filmen!

.

.

1. Hajen
(Jaws, Regi: Steven Spielberg)

Okej, det är nio filmer på listan innan denna men det finns egentligen bara EN film från 1975 värd att nämnas. Hajen är THE SHIT! Det här är en film som var så banbrytande, så effektmässigt fulländad och så före sin tid att jag BAXNAR varje gång jag ser den. Att den dessutom har pajat badsäsongen för miljontals människor dom senaste fyrtiotvå åren är väl mest lök på laxen?`Steven Spielberg, vilket GENI du var!

.

.

Idag listar även flera av mina filmspanarkollegor sina favoriter från 1975. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Flmr
Filmmedia
Jojjenito
Filmfrommen

 

 

{ 18 comments }

THE TERMINAL

6 juni, 2017

Ibland när man vaknar känner man att det är en ”såndär dag”, en ”såndär dag” när precis allt kommer gå fel. Det räcker att man snavar lite och slår tån i sängbenet så är det kört, dagen kommer bli ett helvete.

Viktor Navorski har kanske en liiiiten annat syn på vad en ”såndär dag” är för nåt. När han landar i New York visar det sig nämligen att hans pass är ogiltigt och att hans land, Krakozhia, råkat ut för en statskupp och inte existerar längre på pappret. Han kan således inte få ett nytt pass då han inte längre har något land och utan pass kommer man inte in i USA, no way José. Så Viktor Navorski blir helt enkelt strandsatt på JFK-flygplatsen i väntan på….bättre tider.

Steven Spielberg har alltså gjort filmen om Herr Navorski som i verkligheten hette Merhan Karimi Nasseri, var från Iran och bosatte sig i terminal 1 på Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris mellan 1988 och 2006 efter att ha blivit bestulen på sina värdehandlingar som bevisade hans flyktingstatus. ”Baserad på en verklig händelse” alltså, men ändå inte.

Tom Hanks spelar denne östeuropeiske man med en självklarhet som kanske bara Tom Hanks kan, fan, jag skulle tro på honom om han spelade utomjording, kines, zucchini, kloakforskare, manshora, brunbjörn, nobelpristagare – vad som helst. Är han inte världens mest likeable skådespelare? Det skulle finnas nån lag på att han tvingades göra fem-sex filmer per år tills han dör.

Filmen i sig är också rätt lätt att tycka om. Två timmar och åtta minuter rann iväg även vid denna omtitt och för att vara en Spielberg-film är den vare sig trög i starten eller innehåller faderslösa barn.

{ 5 comments }

Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.

Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!

Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.

Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.

 

{ 2 comments }

SEVEN PSYCHOPATHS

4 juni, 2017

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

{ 0 comments }

LOUDER THAN BOMBS

3 juni, 2017

Ibland kan tystnad göra mer skada än en redig smäll. Kanske till och med mer än chocken efter en detonerad bomb. Alltså, jag vet, det är både jättesvårt och superdumt att blanda in bomber in denna jämförelse men det är inte någon terroristbombning jag menar nu, jag menar smällen, ljudvolymen, paniken, vidrigheten av en bomb och allt det en bomb kan förstöra.

Tystnad kan också förstöra, det kan paja en hel del och den tystnad man kan hamna i när man är i sorg kan vara svår att ta sig ur. Fråga Conrad (Devin Druid). Han är en helt vanlig men ändå ovanlig tonårskille, en sån som känner sig lite utanför, som drömmer om den snygga tjejen i cheerleadingtruppen, som fuldansar till hiphopp i hemlighet, spelar datorspel på nätterna och som inte har den minsta lust att lyssna när pappan vill prata.

Pappan Gene (Gabriel Byrne) är orolig. Han når inte fram till Conrad. Conrad är tyst och vill inte prata om mammans död. Det vill kanske inte Gene heller egentligen men det är ofrånkomligt att hans älskade fru och krigsfotograf Isabelle  (Isabelle Huppert) inte längre finns. Bilolyckan visade sig dessutom vara självförvållad och självmord är inget man pratar om i onödan. Är det kanske bäst att Conrad inget vet?

Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) har precis doktorerat OCH blivit pappa fast han känner sig lite för ung och hänger inte riktigt med i svängarna som livet tar. Han och mamman Isabelle stod varandra väldigt nära och saknaden är stor.

Med Louder than bombs har den norske regissören Joachim Trier (som bor i Danmark) lyckats göra en liten film om stora frågor som engagerar mig från första bildrutan till den sista PLUS att den är väldigt snygg. Att filmen vann Bronshästen på Stockholms Filmfestival 2015 kan jag verkligen förstå. Det finns dock vissa element som stör mig, inte mycket men tillräckligt för att filmen inte ska falla över på en fyra, men egentligen är det petitesser för filmen är verkligen bra.

Men om du insisterar så kan jag erkänna vad det är som retar mig. Devin Druid. Devin Druid är en skådespelare vars nuna irriterar mig till vansinne och han är med rätt mycket i bild. Tyvärr. En annan sak som slog mig är att Isabelle Huppert GÅR på film lika ofta som Tom Cruise springer, det vill säga jämt och när Isabelle Huppert går så är det som att se ett bäcken med huvud. Det är väldigt mycket bäcken när hon går (alltså bäcken i betydelsen pelvis på latin). Förutom den iakttagelsen är hon givetvis lika bra här som hon alltid är – även om det sällan låter naturligt när hon pratar engelska.

Jesse Eisenberg går däremot från klarhet till klarhet och Gabriel Byrne har väl aldrig sett så kär ut som här? Så….app app….seså….kolla in Louder than bombs nu.

Filmen finns att se på C More. Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Jag pratar med om filmen i svanitt 91 av podcasten Snacka om film.

{ 2 comments }

Fredagsfemman #278

2 juni, 2017

5. Sing-along!

Det är visserligen över en vecka tills Sound of Music visas som sing-along-visning på Bio Rio men jag skulle ändå vilja slå ett slag både för just detta OCH som sing-along-bio som företeelse överlag. Det borde ju gå att köra maaaaaaassor med filmer som sing-along, inte bara Grease, Sound of music och Frost, typ. Varför inte La la land? Varför inte Skönheten och odjuret (den tecknade alltså)? Cry-baby?

.

.

.

4. *insert valfri häcklande svordom*

Det är intressant att SF lägger ner en jäkla massa tid och pengar på att göra om en undermålig hemsida och det enda dom lyckas med är att göra den ÄNNU SÄMRE. Hur är det ens möjligt??

.

.

.

3. Nu ska vi se om Wonder Woman duger

Idag har ännu en seriehjältefilm premiär och denna gång är det Wonder Woman i Gal Gadots skepnad som ska skölja över landets alla stora biografer. I många många år har det gnällts över att superhjältar är en sån manlig företeelse, det är män i alla huvudroller, det är manliga regissörer och det är i procentuellt sett mest män i biosalongen. Hur blir det nu? Kommer Wonder Woman att duga för alla som vill se mer kvinnor på film? Med en kvinna som hjälte, en kvinnlig regissör, flera stora kvinnliga biroller, nu finns det liksom ingenting att klaga över längre. Eller gör det det?

.

.

.

2. Grattis Ruben!

Inte sedan 1951 har en svensk film vunnit Guldpalmen i Cannes men NU, i år, stod stjärnorna rätt på himlen. Ruben Östlund vann med sin film The Square och det är verkligen jätteroligt! Vi får vänta till 24 augusti innan vi kan se den på bio men man får hoppas och tro att filmen är värd att vänta på.

.

.

.

1. David Lynchs hjärna

Ja…det finns inget annat man kan göra än att tjonga upp gubben Lynch på första plats. Twin Peaks – The Return, allså. Vilken grej, vilken ride! Vilken planet kommer han ifrån? Vad drömmer han om på nätterna? Hur lyckas han få så många att hamna i trans samtidigt  - återigen – med Twin Peaks? Visserligen är det bara fyra avsnitt släppta såhär långt men ändå, det är mästerligt om du frågar mig!

{ 16 comments }

Finns det några filmer som fått oss att vilja spela gitarr? I veckans avsnitt får du reda på det. Du får även reda på vad vi tycker om dom första fyra avsnitten av nya Twin Peaks. Spoilerfritt såklart.

Jag har sett en Stockholms Filmfestivalvinnare från 2015 som heter Louder than bombs, Steffo har sett TV-spels-spelfilmen Assassins Creed och vi pratar en del om filmåret 2016 i siffror. Hur många filmer såg du förra året? Är det fler eller färre än medelsvensson?

Förutom detta blir det lite vanligt tjöt om ditten och datten OCH en starstrucked moi får krypa till korset och skämmas lite.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

STORKARNA

31 maj, 2017

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

{ 2 comments }

FILMÅRET 1977

30 maj, 2017

1977. Vilket höjdarår i filmhistorien! Jag baxnar, häpnar och gläds med mig själv för att jag haft ynnesten att få se många av dessa fina filmer såååå många gånger.

Inget att vänta på va? Kom igen nu. LISTA! *klapp klapp klapp* LISTA! *klapp klapp klapp!*

 

 

10. Eraserhead
(Regi: David Lynch)
Jag kan verkligen inte påstå att jag tycker Eraserhead är någon av David Lynchs bättre filmer MEN det är en film som sitter fast när man väl sett den. Jag vet inte om det är det svartvita fotot men på nåt sätt förstärker det allt det surrealistiskt otäcka i filmen, som det där lilla ”barnet” till exempel.

.

.

9. Rabid
(Regi: David Cronenberg)
Nu var vi här igen. Cronenberg-platsen på listan. Rabid är en knepig film (nähääää?) men den är sevärd och extra bra blir det om man ser den på halvt-om-halvt-avmagnitiserad VHS, en såndär som liksom sprakar.

.

.

8. Närkontakt av tredje graden
(Close encounter of the third kind, Regi: Steven Spielberg)
Jag minns stämningen i filmen mer än filmen i sig och jag behöver egentligen se om den för att kunna placera den exakt. Men 8:a känns rimligt.

.

.

7. Bröderna Lejonhjärta
(Regi: Olle Hellbom)
Som barn hade jag ofta och mycket dödsångest, sådär så det ibland knappt var hanterbart. Jag hade otroligt svårt att förstå och acceptera det här med döden och visst, jag har det fortfarande i viss mån, men tanken på Nangijala hjälper mig när jag fastnar i funderingarna, både då och nu. Det blir liksom lite lättare om man tänker på Körsbärsdalen. Astrid Lindgren kunde i alla fall beskriva döden på ett betydligt bättre sätt än präster, föräldrar och andra vuxna lyckades med tillsammans när jag var liten.

.

.

6. Stjärnornas Krig
(Star Wars, Regi: George Lucas)
Det här är ingen storfavorit för mig i Star Wars-sagan men det betyder inte att det inte har på listan att göra. Klart den har. Det här är en jätteviktig film – ju – den är liksom starten på allt som har med Luke, Leia, Han Solo och resten av rymdklabbet att göra.

.

.
5. Haveriplats: Bermudatriangeln
(Airport´77, Regi: Jerry Jameson)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Haveriplats: Bermudatriangeln är just en sådan och av allra bästa sort dessutom.

.

.


4. Capricorn One
(Regi: Peter Hyams)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Capricorn One är just en sådan och av allra bästa sort dessutom. Att en viss O J är med känns ju sådär men som tur är spelar han inte första fiol. Inte andra heller.

.

.

3. Suspiria
(Regi: Dario Argento )
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva en film som Suspiria men SOM den golvade mig! Färgerna, musiken, den suggestiva nästan operakänslan i bilderna. Allt känns viktigare än själva historien och ändå tycker jag det är en fullpoängare. Förklara det den som kan?!

.

.

2. Annie Hall
(Regi: Woody Allen)
Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. New York, en svinccol Diane Keaton med störtsköna kläder, Woody som ser ut som en tennisspelare hela tiden, dialogen, känslan, musiken. Ja, allt.

.

.

1. Bernard & Bianca
(The Rescuers, Regi: John Lounsbery, Wolfgang Reitherman och Art Stevens)
Jag bara älskar den här filmen. Jag har gjort det enda sedan jag var liten och hade den på pip-kassett, en såntdär band som pep när man skulle vända sida i den medföljande boken. Jag kunde hela historien utantill och jag kan den i princip fortfarande. Och just därför kommer jag aldrig kunna se filmen på originalspråk, dom svenska rösterna sitter för hårt rotade i mig. Så när livet ruskar om mig och mattan rycks bort under mina fötter finns Bernard och Bianca där och räddar mig, precis som dom räddade Penny, den kidnappade lilla flickan.

.

.

Mina filmbloggarvänner som också listat favoritfilmerna från 1977 är:
Steffo
Mikael
Henke
Johan
Jojje
Christian

 

{ 5 comments }

HATESHIP LOVESHIP

29 maj, 2017

Johanna Parry (Kristen Wiig) jobbar som hushållerska. När hennes senaste arbetsgivare, en gammal sjuk dam, dör tar hon jobb hos Mr McCauley (Nick Nolte) där han bor med sitt barnbarn Sabitha (Hailee Steinfeld). Sabithas mamma är död och morfar är hennes trygghet i livet då Sabithas pappa Ken (Guy Pearce) hamnade i fängelse efter mammans död (olycka?) och inte är helt tillförlitlig trots att han avtjänat sitt straff. Han är rätt hård på kokainet om man så säger.

Johanna är alltså anställd för att sköta marktjänsten i McCauleys hem och hon går som alltid in för sitt jobb till hundra procent. Hon ÄR sitt jobb och känns väldigt ensam och avstängd för övrigt. Men när Sabitha kommer med en liten lapp, en hälsning från pappan Ken, öppnas Johannas ögon för en helt ny värld. Hon sätter sig ner för att svara på meddelandet, skriver ihop ett brev och låter Johanna och kompisen Edith (Sami Gayle) posta det MEN tjejerna gör inte det. Istället tar dom saken i egna händer och ljuger ihop en mejladress, låtsas vara Ken och inleder en konversation med Johanna som såklart tror att det är Ken hon skriver med.

Fy fan vilken jobbig film det här är! Och vad bra hon spelar, Kristen Wiig! Rollen som Johanna kan verkligen inte vara lätt att spela, hon pendlar mellan att vara totalt patetisk till tragiskt ensam till korkad till ångestladdat kärlekstörstande. Filmens manus är baserad på en novell av Alice Munro som heter ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage” och det är en novell som blivit en tämligen kort långfilm (i realtid 93 minuter, inte 104 som det står på IMDb) men som innefattar väldigt väldigt mycket vad gäller både handling och känslor – i det lilla.

Att se en film om ensamhet, medberoende, manscurling, uppoffring OCH kärlekstörst tar på krafterna, i alla fall på mina. Jag var helt slut efteråt och jag antar att det egentligen är ett plus. Kristen Wiig är i vilket fall ett STORT plus med filmen och anledningen till att jag gärna tipsar om filmen trots att den ”bara” får en trea i betyg.

[Ett annat TIPS är att ibland kika in på SVTPlay och filmerna som ligger där under kategorin Drama. Det var så jag hittade den här filmen. Den finns inte kvar där nu men den går säkert att hitta på andra ställen.]

{ 4 comments }

Återtitt: PROMETHEUS

28 maj, 2017

Innan Alien: Covenant hade premiär såg jag om alla Alien-filmerna, alltså dom fyra jag ansåg var relevanta i sammanhanget. Jag struntade alltså i Alien vs Predator samt Prometheus och det sistnämnda var dumt nåt så in i bängen.

Vi var många som inte såg Prometheus som en ”riktig Alien-film” när den kom och vad man än tycker om den saken så vävs handlingen i den filmen in rejält i Alien: Covenant. Jag hade alltså inte Prometheus i färskt minne när jag såg Covenant och det var JÄTTEDUMT. Jag har därför tagit saken i egna nytänkande händer och NU har jag sett om Prometheus bara för att senare idag se om Alien: Covenant. Här kommer alltså en uppdaterad text om Prometheus med BÅDE mina tankar från juni 2012 när filmen precis var nysedd OCH mina tankar om filmen nu sen jag sett om den. Jag känner mig en smula schizad, SÅ mycket kan jag säga. Men först en återblick.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också.  jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Efter att ha sett om filmen i maj 2017 kan jag bara ställa mig framför spegeln, titta mig i ögonen och med hopbitna käkar väsa ”å vem faaaaaan ääääär du?”. Jag har sällan känt mig så alienerad i min egen kropp som efter denna återitt för jag fattar verkligen INGENTING av mina åsikter från fem år tillbaka. Prometheus är en illa skriven plastig produkt med snabbmatseftersmak och ett gäng skådisar som fan borde SKÄMMAS för sin yrkesutövning. Noomi Rapace tror jag inte ett dugg på, Charlize Theron spelar över, Logan Marshall-Green var inte ens lik Tom Hardy på den tiden.

Ofrånkomligt jämför jag Prometheus med Alien: Covenant nu när jag har den i färskt minne och trots att Ridley Scott regisserat båda filmerna kan jag inte annat än tro att även han ibland ställer sig framför spegeln och utbrister ”å vem faaaaaan ääääär du??? Det kan inte vara möjligt att du där i spegeln regisserat denna smörja!

Men jo, det ÄR möjligt och ja, man FÅR ändra sig. Luften är fri och det är härligt att känna förändringens vind ibland. Det är visserligen roligare när man kan jacka upp ett betyg än ner men i det här fallet är det ofrånkomligt. Prometheus är INTE en bra film. Alien: Covenant däremot, den ÄR bra.

 

{ 6 comments }

Normännen Espen Sandberg och Joachim Rønning har fram till dags dato regisserat tre långfilmer tillsammans och jag har sett alla tre: Bandidas, Kon-Tiki och Max Manus. Hur det kom sig att just denna duo blev kontrakterad till att göra den femte filmen i Pirates-franschisen har jag ingen aning om MEN jag kan konstatera att den som kom på idén antagligen fick en snilleblixt.

Dom tidigare fyra filmerna har väl inte fått mig att glida ur soffan direkt (med ett undantag) och därför var mina förväntningar allt annat än maxade när jag satt på IMAX-salongen i Solna med dom där förbaskade 3D-glasögonen på näsan. Disneyloggan dyker upp och Hans Zimmers karakteristiska Pirates-musik, som i denna film inte är skriven av Hans Zimmer utan av Geoff Zanelli, pumpar ut ur högtalarsystemet och en liten parvel vid namn Henry Turner dyker upp. Ja precis, sonen till Will Turner (Orlando Bloom) och Elizabeth Swann (Kiera Knightley).

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

För hur mycket stålars man än lägger på löner så att stora kända skådespelarnamn ska vilja visa sina fejs i en film som denna så är det effekterna som spelar huvudrollen. Är det inte mastodontscener och coola lösningar så blir det bara blaj, man SKA liksom sitta där och häpna lite för att känna att det är en sommarblockbuster värd namnet som man tittar på. Och ja, jag kände det. I could fiiiiiiiiil it. Och ingen på jorden är mer förvånad än jag.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Sandberg & Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

I avsnitt 90 av Snacka om film snackar jag lite mer om just denna lilla film. Fast….liten kanske är att förminska den in absurdum?

Vill du läsa andra åsikter om filmen rekommenderar jag ett hopp in på Sofias blogg. Jag känner på mig att hon inte är riiiiktigt lika förlåtande som jag när det kommer till just denna piratfilm.

{ 4 comments }