Nuså, nu är vi back in business sådär alldeles på riktigt med ett helt nytt och vanligt avsnitt. Vi listar filmer som gett oss hjärtinfarkt, jag har sett både The Greatest Showman och supersnackisen Call me by your name och Steffo har tittat på en blonderad Daniel Craig i Logan Lucky och TV-serien Glow. Dessutom bjuder vi upp Fånar som spånar till dans igen och hamnar på en magnifik film som leder till snack om en australiensisk skådespelare som visade sig vara förr på Irland.

Så välkommen tillbaka till oss när vi nu drar igång 2018-års allra första podd!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

{ 0 comments }

WE ARE YOUR FRIENDS

3 januari, 2018

Eftersom jag tycks fastnat i Zac Efron-vinkelvolten en smula blir det en film med denne tajte man i huvudrollen även idag. I dagens film spelar han Cole Carter, en ung kille som drömmer om ett liv som discjockey. Det är inte speciellt spännande, ej heller intressant, inte för någon som inte finner ett onaturligt intresse i den Zac Efronistiska ytan med magrutor och oljeglansiga axlar. Filmen är dock inte extremt dålig, den är bara ungdomlig sådär på ett dåligt sätt, sådär så att en medelålders cynisk och lite trött kvinna som jag inte riktigt kan ta till sig historien. Det är nämligen en kärlekshistoria inblandad också, en såndär jag egentligen inte tror på men Cole är betuttad och kärlek är aldrig lätt när man är liten och livet drar i en. MEN kärlek KAN vara lättare när man är docksöt, tajt och glider runt på en räkmacka.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 0 comments }

17 AGAIN

2 januari, 2018

Om du fick chansen att bli 17 år igen, skulle du ta den? Skulle du vilja gå tillbaka och leva om ditt liv bara för att kanske, eventuellt, ta andra beslut och kanske få ett bättre vuxenliv?

Den vuxne Mike O’Donnell (Matthew Perry) är inte hundra nöjd med sitt liv kan man säga. Utan att ta i. Det är inte mycket som funkar friktionsfritt direkt. SÅ blir det lite trolleri-trollera med en vaktmästare från Mikes gamla skola inblandad och VIPS är han sjutton igen och ser ut som Zac Efron.

Jomen. Det här är ganska gulligt. Och ganska kul. Och en smula tankeväckande kanske till och med. Filmen gör inte en enda fluga förnär, jag har svårt att tro att någon skulle ruttna ur totalt och stänga av filmen i ren aggression. En bra film helt enkelt. Okej tidsfördriv. Underhållande. Sådär mellanmjölkig så det är svårt att skriva om den.

Jo! Leslie Mann är ju med också. Det är ett plus.


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 3 comments }

ÅRETS FILMBLOGGSFILMER 2017

31 december, 2017

Såhär på årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår. Det här året har varit det ”trögaste” i bloggens åttaåriga historia. Inte så att jag på något sätt tycker att det är tråkigt att skriva om film – tvärtom – men mitt filmtittande och bloggskrivande har tvingats dela tid med lite fler andra parametrar i år än alla andra år. På gott och ont. Kanske kommer 2018 fortsätta i samma aaaaningens lugnare tempo än ett inlägg om dagen, det lutar åt det. Bloggen ska BARA vara kul och avkopplande, det är min inställning. Bloggen är inte mitt levebröd, den är min kompis, min anti-stress-bubbla och så måste den förbli.

Det här året har varit otroligt maxat både i arbetslivet och privatlivet och kanske är det därför som jag tycker att året faktiskt inte flugit förbi. Så mycket spännande saker som hänt, så mycket nytt att förhålla sig till, det är sånt som gör att åtminstone jag känner mig levande. Att utvecklas, ta tag i saker, utmana mig själv och försöka att i alla lägen vara orädd. På så sätt har 2017 varit ett kanonår.

Filmåret 2017 har för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig redan 2016.
1. titta mer på trailers
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar
5. gå mer sällan på vanlig bio

Jag har även lagt till en ny punkt under året som lyder:

6. se mer på TV-serier om jag vill ÄVEN om det betyder att filmtittandet får stryka lite på foten.

Och nummer 6 har jag verkligen anammat. Det har blivit många fler TV-serier än vanligt i år. Twin Peaks: The Return, Fargo säsong 3, Fargo säsong 2, Mindhunter, Top of the lake: China girl, Big Little Lies, Game of Thrones, alla tre säsongerna av The Leftovers plus en del lite likgiltigare prylar som jag glömt strax efter att jag sett det. Jag har även under årets sista dagar sett hela säsong 2 av Bonusfamiljen som kommer börja sändas på SVT 29 januari samt första fyra avsnitten av Bron IIII som kör igång kl 21 imorgon på SVT.

2017 drog igång med en redig handbromsvändning i januari med Stockholm Filmdagar och det är riktigt bra filmiska dagar där man får se många av vårens stora filmpremiärer. Årets höjdare var definitivt La la land och bottennappet hette Silence. Jag drog igång årets första tema, Veckans varulv och i mitten på januari la jag även upp det inlägg som tagit mest tid att genomföra i hela poddens historia: The Ultimate Sylvester Stallone Lista. All Stallones filmer i topplisteordning. Jösses. Det tog tid men OJ, det var värt det!

I februari hade jag bjudit in tre bloggande vänner för Oscars-uppesittar-natt-inklusive-poddning och det var en mysig natt med Steffo, Sofia och Johan. Johan fick dock jobba en del då han utlovade twerk-dans varje gång La la land vann en Oscar. Han var kanske liiiiite väl snabb sista gången då La la land vann som Bästa film men nääeeee……det blev fel….Warren Beatty snurrade bort det hela och statyetten gick till slut till Moonlight.

I mars kom årets första (och bästa?) superhjältefilm när Logan visade sitt håriga Wolverine-ansikte för sista gången, årets första emotsedda uppföljare dök upp i och med Danny Boyles Trainspotting 2 och jag fick mitt King Kong-lystmäte mättat i Kong: Skull Island.

I april kom årets kanske största och mest otippade hype när Get Out blev en snackis både i USA och här. Jag fattade inte riktigt grejen måste jag erkänna. Okej film men inte så mycket mer. Jag körde också igång en nypremiär på temat Dagens Duo under sju måndagar. I maj kom C More in i mitt liv och vi inledde ett samarbete där jag skriver om en del filmer och serier som finns att streama hos dom (här finns en lista med tips!) och Alien: Covenant hade premiär. Jag var även i London och såg Wonder Woman på riktig IMAX!

I juni började årets sommartema som förvånade många, inklusive mig själv. Temat hette ASIENSOMMAR och sträckte sig över tre månader. Jag får tacka min arbetskollega Daniel för idén och att han försåg mig med titlar på vilka filmer som skulle vara med. Det var spännande veckor och jag såg en hel del filmer jag aldrig hade sett utan hans inblandning. I juli hade krigsfilmen-som-inte-var-en-krigsfilm Dunkirk premiär och den såg jag på 70mm-visning. Älskade hur filmen såg ut och lät men blev ändå inte knockad av den.

2017 var kanske inte ett episkt filmår överlag men jag har sett väldigt många riktigt bra svenska filmer just i år. Sameblod (som visserligen är från 2016 men jag såg den i augusti), The Square som fick Cannes-juryn att gå ner i brygga och Borg som faktiskt är den enda 2017-film som jag (hittills) gett 5/5. I september var det dags för den årliga semesterveckan i Skåne när Malmö Filmdagar gick av stapeln under regn och rusk (för en gångs skull). Bästa filmen jag såg där var tveklöst Three Billboards Outside Ebbing, Missouri och lite senare i samma månad blev Bill Skarsgård mannen på hela världens läppar när Det brakade in på biograferna och röda ballonger och gula regnjackor aldrig kommer ses på samma sätt igen.

I oktober hade Blade Runner 2049 premiär och många var dom som sett fram emot fen filmen sedan 1982. Inte jag dock, trots att min favoritregissör Denis Villeneuve regisserade uppföljaren. Jag såg den däremot på bio två gånger trots en speltid på tre timmar och betyget 3/5. Förklara det den som kan? Samma månad skrev jag om årets i särklass sämsta svenska film. Många är dom i andra ringhörnan då filmen prisats både här och där men det är sånt som händer. Jag fattade ingenting av dess eventuella storhet.

I månadsskiftet oktober/november var det dags för Skräckfilmsveckan på bloggen precis som traditionen bjuder. Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia hängde såklart med på racet. Året slutade med två stora filmpremiärer, Solsidan och Star Wars: The Last Jedi. Det där med att slå på stora trumman och ha en storfilm (eller två) som juldagspremiärer blev det dock glest med i år. Oklart varför och lite synd tycker jag.

Årets mest lästa inlägg är skrivet 2014 och heter Netflix-tips: 50 sevärda filmer. Det ger mig en spark i baken att uppdatera listan, filmer försvinner ju och nya kommer till. Tvåan är det samma sak med, Viaplay-listan och trean är sammanfattningen av Pirates of the Caribeean-filmerna. Det inlägg som haft flest läsningar under en och samma dag är Tomten är far till alla barnen-tankar som smällde till med 360 visningar på självaste julafton!

Vad har du som läsare att se fram emot på bloggen under 2018 kanske du undrar? Jadu. Ett MEGATEMA kommer dyka upp, varje söndag HELA ÅRET faktiskt (med start 7 januari)! Inte sedan jag körde Svensk söndag ett helt år kommer ett tema pågå lika länge och jag kan avslöja att det handlar om en filmgenre som ligger mig – och många andra – varmt om hjärtat.

Tack för att du läser mina filmiska funderingar och hoppas att du följer med mig in i nästa år! 

 

{ 8 comments }

JUDD APATOW – The Return (Netflix)

När den begåvade knas-komedi-regissören Judd Apatow ger sig upp på scenen för en dryg timmes stand-up är det klart förväntningarna är rätt höga. Frågan är VARFÖR mina förväntingar är så höga? Han är regissör, det är som en sådan han krönt framgångar, inte på stimmiga klubbar finslipandes skämt och tonaliteter.

Apatow skämtar om sitt utseende, om att han är den fula i sitt äktenskap med LESLIE MANN och att han är gift med LESLIE MANN är något han gärna upprepar. Är det vanligt att man berättar om sin äkta hälft genom att namnge denne både med för och efternamn? Att Håkan Hellströms yngsta son kallade honom ”Håkan Hellström” istället för pappa för att alla barn på dagis gjorde just det, det kan jag förstå, men Judd Apatow är femtio och har varit gift med LESLIE MANN i tjugo av dessa år. Hur många i publiken vet INTE vem han är gift med? Och av dom som inte vet, hur många BRYR SIG om vad frun heter – i efternamn??

Förutom detta är han snabb på att hänga ut sina två döttrar Maude och Iris och deras förehavanden med allt från tonårsuppror till vaginl buktaleri. Att vara ensam snubbe i en familj om fyra kan inte vara kul. Eller så kan det det. Man har ju gratis skämt till en timmes komedispecial på Netflix i alla fall.

.

.

.

CARL STANLEY – Ärligt talat (SVTPlay)

En av mina svenska stand-up-favoriter är Carl Stanley. Jag har sett honom live rätt många gånger och han gör varken mig eller publiken besviken. Någonsin. Typ. Rätt imponerade av en kille som precis fyllt 21.

Hans senaste turné är precis avslutad och det är den föreställningen som nu finns för allmän beskådan på SvtPlay. En timmes intelligent skånskt funderande om det mesta som rör sig i huvudet på en 20-åring. Dejtande, förhudsförträning, skitigt ris, mobbing, att 400 spänn är mycket pengar. Glass. Såna saker. Nu låter det kanske barnsligt och ytligt när jag skriver om det här men icke sa Nicke, det är smart det här och det är framförallt ytterst välskrivet.

Det ska bli jättekul att följa honom framåt i karriären för med hans begåvning och komisk tajming finns det bara ett håll att gå åt. Uppåt. Mot stjärnorna. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så tårarna rann. Säg Baileys och jag bryter ihop!

.

.

.

JIM GAFFIGAN – Cinco (Netflix)

Även om Jim Gaffigan är ganska samma-lika i sitt sätt att köra stand-up så tycker jag aldrig man blir besviken på hans shower. Visst, det är en hel del skämt om övervikt även denna gång, det är negativt prat om att vara fembarnspappa och det är ganska ”standard-amerikansk-dumhumor” MEN jag hade en trevlig stund med honom, igen.

Det här är alltså den femte timslånga komedispecialaren och antingen gillar man nog honom eller så gör man det inte. Skämt om klättring är inte något jag viker mig dubbel av, ej heller ser jag det roliga i skämt om bälten och hängslen, jag tycker nog mest att han är rätt trevlig att ha som sällskap på TV:n även om publiken ibland känns mer än lovligt sam-skrattade åt skämt som inte är hundra kul.

Om ett par veckor kommer han till Stockholm och då ska jag se honom live i en föreställning som enligt honom själv är ”något helt nytt”. Återstår att se om han klarar av att göra nåt nytt eller om det blir samma-lika igen, fast live?

(men det är ingen jättestark trea)

 

 

{ 0 comments }

5. SOS Poseidon (1972) och/eller Poseidon (2006)

En katastroffilm som tar sin början på nyårsafton OCH mitt ute på havet, det är väl mums, är det inte?

.

.

.

.

4. Money train (1995)

Den här härliga tunnelbaneactionrökaren handlar om ett rån och vilken dag på året är bäst för att utföra ett spektakulärt sådant? Nyårsafton såklart. Säger dom som vet. Jag har verkligen ingen aning.

.

.

.

.

3. Gudfadern II (1974)

Drömmer du om att befinna dig på Kuba på nyårsafton? Kolla in Gudfadern II. Men börja gärna med första filmen och när eftertexterna rullar på den andra, se dig själv i spegeln, le stort och tacka den som tackas bör för att du inte heter Fredo.

.

.

.

.

2. Boogie Nights (1997)

Nu är det tjugo år sedan den här filmen kom och kanske att William H. Macy numera blir bjuden till nyårspartyn. Eventuellt. Jag kan nämligen inte tänka mig att han var supervälkommen bland dom som sett just Boogie Nights. En filmisk nyårsafton att minnas.

.

.

.

.

1. När Harry träffade Sally (1989)

Kärlek, romantik, brustna drömmar, skratt, gråt, längtan, nostalgi och en svängom på nyårsafton. Vad mer kan man begära?

.

.

.

{ 1 comment }

I det här avsnittet passar vi på att önska alla som lyssnar ett riktigt GOTT NYTT ÅR med allehanda utvalda kategorier som börjar med ”Årets…”. Vi listar även vår tio-i-topp-lista över 2017-års bästa filmer. Hittills skall tilläggas. Det är fortfarande ganska många filmer från året som vi vill och ska se men inte gjort. Vi drar äve två vinnare i vår American Made-tävling! Är du en vinnare? Ja, såklart är du det, på alla sätt och vis! Men om du är en vinnare av American Made-filmen eller inte kan du endast höra i veckans avsnitt. Spännande tider!

På återhörande nästa år!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

BREAD AND BUTTER

27 december, 2017

Amelia (Christine Weatherup) är 30-something, har överbeskyddande föräldrar, ett jobb som receptionist hos den mentala coachen Dr Wellburn (Eric Lange), plöjer självhjälpsböcker och umgås flitigt med sin vibrator. På jobbet möter hon ganska ofta Daniel (Bobby Moynihan), en snubbe i hennes egen ålder som Dr Wellburn vill att hon ska ligga med eftersom ”ett hälsosamt sexliv är bra för både kropp och knopp och ingen av er har något, sexliv alltså”. Grejen är att det är sant. Amelia är fortfarande oskuld och vill inget hellre än att få detta grus i maskineriet överstökat MEN hon har också krav. Hon vill att det ska finnas en möjlighet till fortsatt relation med mannen som blir den första.

Filmens manusförfattare och regissör Liz Manashil har inte gjort så mycket varken före eller efter den här filmen, det mest kända är kanske recensionsprogrammet Just seen it där hon själv är medlem i panelen, alltså framför kameran. Jag tycker dock att hon lyckats riktig bra med den här filmen. Den är indie ända ut i fingerspetsarna, den är superhipster ända från typsnittet i förtexterna till musiken till Amelias cykelhjälm och har man inga högre förväntningar än att få se en liten välskriven american independent-film så tror jag inte Bread and butter gör någon besviken.

Att få se Bobby Moynihan agera tämligen ”vanligt” (jämfört med det han gör i Saturday Night Live) känns himla fint. Han är – som så många komiker – väldigt duktig även på att inte spela rolig.

{ 0 comments }

{ 0 comments }

Actually, det är JULDAGEN!

25 december, 2017

Glöm inte en film som heter Love Actually. Så jävla GULLIG och BRA och KÄRLEKSFULL och häääääärlig! Njut av resterna från igår och ha en fortsatt mysig julhelg!

 

 

{ 2 comments }

Nu är vi här igen. Julafton. Förväntningar och julskinka, kanske en förhoppning om stora snälla snöflingor och en Fanny och Alexander-jul? Kanske går du en sväng på stan och tittar in genom pyntade fönster och avundas myset som verkar pågå därinne? Kanske tänker du mer logiskt och inser att julhelgen sällan är i verkligheten som den skildras på film.

Men hur din julafton än är och blir så önskar jag dig en riktigt GOD dag.
En mysig dag. En lugn dag, med lite tur. Kanske lite must, lite gott, lite film?

 

Pssst. Vill du ha tips på julfilmer att se (och missa)? Kolla in min Filmiska Julkalender. 24 filmer som alla är gjorda för att bjussa på julstämning. En del lyckas mindre bra, en del är fantastiska.

{ 2 comments }

AMERICAN MADE

23 december, 2017

I händerna på till exempel Martin Scorsese hade American Made kunnat bli en Wolf of Wall Street. I händerna på Tarantino, Guy Ritchie eller Michael Bay hade den kunnat bli något tufft, bombastiskt, snabbklippt, rörande och berörande. Nu hamnade manuset till American Made i regissören Doug Limans våld och helt ärligt, det blev inte så pjåkigt det heller även om jag filmen igenom satt och önskade att jag hade en kontrollpanel framför mig där jag kunde förstärka färgerna, höja tempot och maxa volymen. Det enda med filmen som är fem plus precis som det är är mannen som lyssnar till namnet Tom Cruise. Han fortsätter visa att han är en av filmhistoriens mest stabila skådespelare.

American Made är en film som är baserad på en sann historia. Trodde jag. Regissören Liman beskriver den som ”a fun lie based on a true story” och gräver man lite djupare är det nog precis så det är. Cruise rollfigur Barry Seal har definitivt funnits i verkligheten men historien om honom som dubbel-trippel-arbetande knarksmugglare (både för the good guys CIA och the bad ones i sydamerikas knarkkarteller med Pablo Escobar i spetsen) är definitivt omskriven för att passa in i Hollywoods mallar.

Meeeeeh, spela roll!?! Filmen är bra. Skönt tempo, galen, en charmig Tompa och en jävla massa knark och skit utan att filmen för den skull andas drogromantik.

Vill du vinna ett eget blu-ray-ex av den här filmen? Lyssna på avsnitt 120 av Snacka om film och mejla in det som tävlingen går ut på till film@sofpodden.se senast kl 23.59 på juldagen! I avsnitt 121 hör du om du blev en vinnare eller inte. Lycka till!

{ 0 comments }

Fredagsfemman #307

22 december, 2017

5. Messiah Hallberg på C More!

Jag är väldigt förtjust i stand-up. Jag går och ser det live så ofta jag kan och däremellan ser jag det mesta och de flesta av alla ”specials” som dyker upp på streamingtjänsterna nuförtiden. En del kan man givetvis stänga av efter en kvart men en del är faktiskt BETYDLIGT roligare och tajtare än jag någonsin kunde tro. Messiah Hallberg på C More till exempel. Jösses alltså. Det här är humor för alla PK-trötta medborgare. Det här är nämligen så över gränsen att till och med jag rodnade lite ibland och vred på mig som en snok framför datorn. Men KUL var det. JÄTTEKUL! 75 minuter riktigt bra stand-up!

.

.

.

4. Skicka ett virtuellt  Game of Thrones-julkort! Bara gört!

Det här med att skicka vykort i faktisk befintlig papprig form har försvunnit mer och mer men det behöver inte för den delen betyda att det inte är mysigt att få ett. Känner du någon Game of Thrones-nörig person som skulle behöva en uppiggande god jul-hälsning från dig? Klicka här så kan du alldeles gratis skicka ett julkort. Charmigt och omtänksamt i en skön mix. Vintern har trots allt kommit nu.

.

.

.

3. Jag är rädd för The Greatest Showman

Ja, jag erkänner det helt utan omsvep. Jag har nämligen sett trailern säkerligen 20 gånger och jag blir gråtmild varenda gång. Varenda! Jag känner därför att det är en film jag bör se alldeles ensam i biomörkret. Jag och en näve pappersnäsdukar. Antingen blir det en kvittrande och snorig hyllning efteråt eller så kommer jag såga den längs musikalnummersknölarna om dom återigen lyckats mixa ihop det enda av värde i trailern. Men….jag troooooor inte det. (Den här filmen har dock premiär på juldagen. Sådär alldeles som den ”ska”)

.

.

.

2. JUL-PEPPEN!

Ja, vafan, klart man är pepp. Det ÄR ju snart jul vare sig man vill det eller ej och då kan man väl likagärna vara pepp? Eller? Vad är bäst med julen? Dagarna innan, oftast. Så passa på att njuta nu.

.

.

.

1. BRON-PEPPEN!

På nyårsdagen är det dags för allra sista säsongen av Bron att köra igång. Sista säsongen. Bra ändå tycker jag, bättre att sluta efter fyra än att vattna ur det så man knappt mindes hur GENIALISKT det var i början. Och Bron IIII heter den. IIII som symbol för att det är fjärde säsongen (doooh!) plus att det är fyra pyloner i Öresundsbron. Och vet du? Jag har fått smygtitta på dom första fyra avsnitten och vad kan jag säga….? Jag kan säga: BÄNKA DIG FRAMFÖR TV:N PÅ NYÅRSDAGEN OCH NJUT AV ATT DET NYA ÅRET BÖRJAR PÅ DET ALLRA BÄSTA AV SÄTT! I alla fall på Svt.

{ 8 comments }

God Jul önskar Snacka om film med ett avsnitt som osar jul på SÅ många sätt. Vi listar jultips, vi har sett American Made och vi droppar såklart titlarna på filmerna du ej bör missa i jul även (om det inte är ”riktiga” julfilmer).

Hoppas att du har tid att lyssna i julstöket, vi har nämligen en TÄVLING också (TACK Sony Universal!)! Två filmer i potten och en lätt och kul grej att lösa för att få chansen på vinst. Så hoppa upp i sadeln och rid in i midvinternatten med oss.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

SUBURBICON

20 december, 2017

Med vänner som bröderna Coen behöver man inga fiender.

Elak mening? Ja, kanske. Men det råder inga som helst tvivel om att Suburbicon är årets stora nepotismfilm i Hollywood. Att George Clooney känner bröderna Coen är en självklarhet efter hans skådespelarinsatser i O Brother where art thou och Burn after reading. Att bröderna Coen säkert har ett och annat mediokert manusutkast i byrålåderna står också utom alla rimliga tvivel, speciellt efter Suburbicon är ett av dessa.

Clooney vill regissera, ett halvtaskigt Coen-manus är bättre än mycket annat, Clooney känner Matt Damon, titeln är sjukt klatschig, Julianne Moore rings in för att hon är skitsnygg i 50-talsklänningar, det har hon visat på vita duken förut, Oscar Isaac som får två inspelningsdagar mot ett namn på affischen och VIPS har man en budget som håller och en film som får grönt ljus. Jag kan förstå det. Premisserna är klockrena. Så många stora namn bakom och i en film, den säljer i princip in sig själv, dummare än så är inte filmfabriken. Vi som tittar däremot, vi är kanske desto mindre smarta eftersom vi gång på gång går på det. Men…å andra sidan…vad fan ska vi göra? Man vet ju aldrig förrän efteråt om slutresultatet blev bra eller anus.

Suburbicon – för mig – är inte ända-in-i-tjocktarmen-anus, jag kan se vissa ljusglimtar även om dom inte är många. Matt Damon är en sådan. Maken till stabil skådespelare har sällan skådats med ett annat förnamn än Tom (Hanks, Cruise, Hardy). Julianne Moore är också alltid bra även om rollerna som Rose och hennes syster Margaret är så endimensionella att hon säkerligen hade kunnat göra detta i sömnen. Oscar Isaac skulle kunna vinna VM i Glimten I Ögat, det är klart han är bra även här men sen då…..sen då….allting annat.

Att bli skriven på näsan är sällan en funktionell åtgärd om man vill få fram sin åsikt OCH få till en verklig förändring och i Suburbicon är antirasismen så övertydlig att en blind kan läsa bokstäverna med fingertopparna trots att dom är skrivna med blyerts under en två decimeter tjock glasskiva. Ändå är den svarta familjen i ”den perfekta amerikanska förorten” kanske dom mest intressanta personerna av dom alla. Sablar vilket tålamod dom uppvisar. Ett knyta-handen-i-byxfickan-jävlaranamma av sällan skådat slag. Att denna del av filmen är både onödigt stor och samtidigt irriterande liten bevisar att manuset är rätt taffligt. Clooney vill berätta saker men manuset håller inte för det.

Det enda jag egentligen bär med mig av filmen är lille Nicky, den enda rollfiguren som jag känner för och med. Bra skådespelare också. Noah Jupe har ett imponerande CV trots att han är en youngster och vi kommer få se massor av honom framöver, det är ett som är säkert.

Något annat som är säkert är att det här är en film jag inte kan ge godkänt, den är alldeles för undermålig för det MEN jag hade heller inte supertråkigt och jag har sett många långt mycket sämre filmer. Så. En medelmåttig tvåa får det bli.

 

Det här var december månads filmspanarfilm. Klicka på namnen för att läsa mina filmspanande vänners tankar om filmen. Joel skriver inte om den men han hade planer på att lämna biografen efter halva filmen, det kanske är betyg nog?

Sofia
Cecilia
Jojje

 

{ 6 comments }