FILMÅRET 1973

7 augusti, 2017

Förra veckan la mina filmbloggarkompisar ut sina listor med favoritfilmerna från 1973 men jag hamnade lite på efterkälken och hann inte klart. Men nu, bättre sent än aldrig, kommer min lista från ett filmår som kanske inte var hyperstarkt som helhet MEN som bjussar på några finfina klassiker som håller mer än väl fortfarande.

Enjoy.

10. Fellini Amarcord
(Amarcord, Regi: Frederico Fellini)

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

.

.

9. Våra bästa år
(The way we were, Regi: Sydney Pollack)

Jag är väldigt förtjust i Barbra Streisand som skådespelare. Med facit i hand tycker jag hon har gjort alldeles för få filmer i sin karriär. Den här filmen är en ”film-film”, en såndär ”riktig film”, en sån där allt stämmer och det inte finns någonting att klaga på även om den inte är 5/5. Sevärd alltså. Och Barbras näsa, I fucking LOVE it!

.

.

8. Papillon
(Regi: Franklin J. Schaffner)

Det är självklart att det här är en BRA film, en film som förtjänar en plats på en årsbästalista MEN det är också en film jag inte gärna ser om. Jag tycker den är lite jobbig att se, den är även väldans lång. Men Dustin Hoffman i vuxen-Harry-Potter-look-långt-innan-Harry-Potter-var-påtänkt är alltid sevärd.

.

.

7. Övergreppet
(The Offence, regi: Sidney Lumet)

Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme. Och han har en fin mustasch!

.

.

6. Coffy
(Regi: Jack Hill)

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman!

.

.

5. Sista natten med gänget
(American Graffiti, Regi: George Lucas)

En film med Richard Dreyfuss innan Hajen, med Harrison Ford innan Han Solo, med Ron Howard före regissörsklappor och blöjbyte på Bryce Dallas och av George Lucas innan Star Wars. Bra film. Mysig film. Det får räcka så.

.

.

4. Serpico
(Regi: Sidney Lumet)

Al Pacino i mössa. Behöver jag säga mer?

.

.

3. Turkisk konfekt
(Turkish Delight, Regi: Paul Verhoeven)

Filmen börjar med att Rutger Hauer filmas ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

.

.

2. Robin Hood
(Regi: Wolfgang Reitherman)

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan”– den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

.

.

1. Exorsisten
(The Exorcist, Regi: William Friedkin)

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga.

.

Då ska vi se vad mina filmbloggande vänner har att säga/skriva om detta filmår. Klicka på namnen för att komma till listorna.
Henke
Johan
Christian
Jimmy
Steffo

 

{ 5 comments }

EQUALS

5 augusti, 2017

I en värld där människor med alla typer av känslor och människor som behöver fysisk närhet anses bära på en sjukdom är det lätt att känna sig sjuk. Angiveri premieras och att ha ångest är bland det värsta som finns, nästan lika illa som att bli kär. Men Silas (Nicholas Hoult) blir kär i Nia (Kristen Stewart) och det är en kärlek som inte kan motarbetas, den tar över dom båda och det är ett problem som saknar lösning i denna utopiska värld.

Equals är en rätt snygg film med rätt finurlig premiss men jag får ändå en känsla av B-film. Kanske beror det på att jag upplever alla små ”dataljud” som helt fel. I en högteknologisk värld skulle dessa monotona ljud knappast vara så höga, jag tror inte på det.

Det jag tror på är Nicholas Hoults blick, men det är nog det enda.

Jag såg filmen på C more och även om just denna film kanske inte är nåt supertips så finns det mängder av andra bra filmer att se där. Klicka här för att få en gratismånad.

{ 0 comments }

Fredagsfemman #287

4 augusti, 2017

5. TV-afasi

Jag har helt glömt bort att det finns en TV. Med TV-kanaler. Där det sänds program. Med riktiga sändningstider. Jag är helt off alltså, missar till och med fotbollsmatcher och annan sport.  Skulle aldrig få för mig att – TILL EXEMPEL – sätta mig i soffan kl 20.00 och medvetet slå på Allsång på Skansen för att sitta still och titta en timme. Vad fort det har gått att bli TV-asocial, min generation är ändå uppväxt med ”riktig TV” i fler år än play-kanaler och internet. Är det NÅN av mina läsare som fortfarande kollar på ”vanlig TV”?

.

.

.

4. Hans Zimmer

Det här är Hans Zimmer. Människor som är tokgrymma på sitt jobb bör få veta det så nu säger jag det högt: HANS ZIMMER. DU ÄR EN HELT JÄVLA FANTASTISK KOMPOSITÖR. DU ÄR SÅ TOKBEGÅVAD PÅ DET DU GÖR ATT VI FILMÄLSKARE BORDE SLICKA DINA BRUNA MOCKASKOR (eller näääävafan…mocka???)….SVARTA SKINNSKOR VARTHELST DU GÅR FÖR DET DU GÖR FÖR FILMKONSTEN BÅDE NU OCH DÅ ÄR HELT FREAKIN EXTRAORDINÄRT. Jag tror jag började förstå din storhet i slutet på 80-talet med Rain Man och Twister men sen då, sen har det bara tickat på med Thelma & Louise, Eldstorm, True Romance, Andarnas hus, Rött hav, The Rock, Fredsmäklaren, Pearl Harbor, Black Hawk Down, The Ring, Madagaskar, Christopher Nolans Batman-filmer, Da Vinci-koden, Kung Fu Panda, Inception, 12 years a slave, Interstellar, Chappie, Man of steel, Freeheld, Batman V Superman, Dolda tillgångar och Dunkirk – för att ta NÅGRA exempel. Du har komponerat musik till 180 filmer (!!!) och förhoppningsvis har du många många kvar. Och EN Oscar på alla år. EN jävla liten Oscar. För Lejonkungen. Typiskt va, alla tror ju att det var Sir Elton som skrev rubbet där. #adlahans

.

.

.

3. Hyr Måste gitt!

Denna lilla pärla till film finns att hyra på Triart. SÅ värd 39 spänn! Den är värd 39 spänn trots att jag betalade två biljetter till fullpris på bio. Ja precis, SÅ värd är den.

.

.

.

.

2. Rick and Morty

Det är sjukt, det är twistat, det är samhällskritiskt, det är animerad icke-pk-vuxenhumor när den är som allra bäst OCH det är superroligt! Två säsonger finns på Netflix och det är bara att börja mumsa nu, avsnitten är alldeles lagom långa för sällskap under en fikapaus.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Så är det dags för en filmspanarträff mitt i sommaren! Vilken film vi ska se? Luc Bessons nya Valerian and the city of a thousand planets såklart. En ”riktig biofilm”. På onsdag kan du läsa våra recensioner. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

.

{ 8 comments }

Nu är vi framme! Poddens första stoooora milstolpe! 100 avsnitt! 100 torsdagar på raken har vi ploppat ut ett sprillans nytt avsnitt och varken trötthet, resor, toksnoriga näsor, vardagslogistik eller teknikstrul har stoppat oss. DET ÄR NÄMLIGEN SÅ JÄVLA KUL DET HÄR! Vill bara säga det. Att snacka om film i Snacka om film är bara SÅ roligt att 100 avsnitt känns som peanuts. Nu är det up up and away in i nästa era.

Veckans avsnitt börjar med det vi lovade alla lyssnare innan sommaruppehållet – tadaaaaah – tatueringarna. Sen tar vi oss via Kaknästornet till Dunkirk till den lille Spindelmannen till ett BATTLE om en av sommarens storfilmer: Apornas planet: Striden. Självklart är även listan tillbaka.

Nähäpp. Slutpratat. Tryck på play nu och häng med oss rätt in till tatueringsstudion.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

WALK THE LINE

2 augusti, 2017

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

{ 2 comments }

Under en femårsperiod i början av 2000-talet misshandlades och våldtogs ett antal döva barn på en internatskola i Sydkorea. I verkligheten hette skolan Gwangju Inhwa School, i filmen Benevolence Academy men händelserna i filmen är för övrigt verklighetstrogna och manuset är baserat på en roman av Gong Ji-young som beskriver övergreppen samt dom rättsliga turerna kring dessa hemskheter. Filmen hade premiär i september 2011 och fick en sån genomslagskraft att åtalen mot dessa rektorer och lärare fick öppnas igen och nya domar föll.

När filmen är slut är jag detsamma och jag är så arg, så jävla arg. Fy fan för människor i maktposition, fy fan säger jag bara. Gå och dö alla era jävlar som sparkar nedåt, som står på redan drunknade axlar för att hålla er själva flytande och finns det ett helvete så må ni brinna där – levande – tills ni inte kan skrika längre.

Hur FAN kan människor i alla tider, i alla samhällen, i alla världsdelar få för sig att dom har RÄTT att förstöra andra människors liv? Vilka tror dom att dom är? Vad FAN är problemet??

Den här filmen visar vuxna som – i mitt tycke – med sitt beteende har avsagt sig rätten att kallas människor. Vuxna som misshandlar barn blodiga helt öppet i lärarrummet inför andra kollegor som inte höjer på ögonbrynet. Vuxna som mörkar sanningen, som vet om att små killar och tjejer blir våldtagna av skolans personal innanför skolans väggar under alla tider på dygnet, år ut och år in och som med sitt handikapp är utsatta och utlämnade på SÅ många sätt. I flera fall är barnen dessutom föräldralösa och har inte NÅGON att anförtro sig till.

Fy fan, säger jag. Fy fan. Att se den här filmen var ingen lek men filmer som berör ända in i magen är väldigt bra att se ibland. Att jag kan tycka att filmen ibland är lite omständligt berättad får underordnad betydelse när magkänslan säger sitt.

Här är en lista på alla filmerna jag hittills skrivit om i årets sommartema. Nästa tisdag kommer en ny film.

{ 0 comments }

A LATE QUARTET

31 juli, 2017

Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?

Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?

Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.

Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.

A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.

 

{ 6 comments }

CERTAIN WOMEN

30 juli, 2017

Regissören Kelly Reichardts filmer har en gemensam nämnare förutom att Michelle Williams oftast ses i rollistan – filmerna är sömniga. Sömnig kan i sammanhanget betyda att det är långsamt berättade enkla historier, det kan också vara synonymt med supertrist. Jag hamnar nånstans nånstans mitt emellan i min åsikt om henne, jag tycker Night Moves var okej, Meek´s Cutoff på gränsen till tråkig och Wendy & Lucy fattade jag inte alls grejen med.

Certain Women är alltså Reichardts senaste film med ett filmmanus skrivet av henne själv baserat på något skrivet av författaren Maile Meloy. Det verkar inte vara en roman, det står bara ”stories by”.

Ett tips om du ska se filmen är att du är nyvaken, ashungrig (sådär så det kurrar i magen såpass att du önskar du hade en Snickers gömd i en byrålåda) och har någon som kan kittla dig under fötterna för att hålla dig alert. Jag har och var inget av detta och helt ärligt, denna entimme och fyrtiosju minuter långa film tog mig en halv dag att se klart. Jag sov så gott att det är fan larvigt. Att titta på ett par skor i närbild som sakta (saaaaaakta) går över hö-igt stallgolv, finns det nåt mer sövande? Samtidigt retar det mig att jag nickar till av tempot för även om Michelle Williams inte säger mycket med munnen när hon är i bild så pratar ögonen desto mer.

Laura Dern spelar Laura, en advokat i den lilla staden i Montana där filmen utspelar sig och hennes liv korsas så småningom med både Gina (Williams) och Beth (Kristen Stewart). Det är fint skådespeleri från alla dessa tre kvinnor. Det största plusset ger jag dock till Lily Gladstone som spelar en riktig loner, en Jennifer-Lawrence-i-The-Winters-bone-karaktär och det är i scenerna mellan henne och Kristen Stewart som filmen vaknar till på riktigt.

Men, att jag finner filmen som helhet väldigt sömnig….såsig…..seg….tråkig beror uteslutande på (bristen på) tempo samt att handlingen är jätteluddig. Jag har absolut ingen aning om vad vare sig Meloy eller Reichardt vill säga med filmen.

För Kelly Reinhardt-fans är dock filmen ett måste, självklart är den det.

Filmen finns att hyra på Itunes.

{ 0 comments }

SPECTRAL

29 juli, 2017

Det känns synd att med en budget på X antal dollars inte ge mer än en halv promille till manusförfattandet. För hade Spectral haft ett manus värt namnet hade det kunnat bli en riktigt bra film. Känslan är bra, effekterna är snygga, scenografierna i krigets Moldavien (???) är trovärdiga men resten. RESTEN.

Jag suckar så tungt nu att betyget gliiiiider ner mot det allra lägsta men stannar på gränsen, hänger där och dinglar och är så nära ettan att det är rent larvigt. Men jag kan inte ge en etta, filmen ÄR för påkostad. Men helvete, den är dålig!

{ 4 comments }

5. Semestervecka

Jag är inte jättebortskämd med att ha semester sådär som man tydligen ”ska”, det vill säga 3-4-5 veckor i ett svep, sådär så man ”kommer från jobbet helt – mentalt”. Jag vill inte komma från jobbet mentalt och jag kan det inte heller MEN det betyder inte att jag inte uppskattar ledig tid. Och den här semesterveckan har visserligen några dagar kvar men hittills har den varit EPISK. Om semesterdagar alltid var såhär skulle jag LÄTT kunna vänja mig vid att ha dom lite oftare.

.

.

.

4. Pet Shop Boys i Dalhalla

Igår kväll/natt hände det mest fantastiska, jag fick ÄNTLIGEN se Pet Shop Boys live efter ett helt liv med deras musik i öronen. Och jag såg dom inte var som helst utan i Sveriges mest enastående konsertlokal: Dalhalla. Jag älskar Dalhalla. Jag älskar Rättvik. Jag älskar sommarsverige.

.

.

.

3. Gåsmamman 1

Alltså, varför har ingen sagt nåt? Varför har ingen knackat mig på axeln och sagt ”hallå där, jag vet en TV-serie som borde passa dig som HANDEN I HANDSKEN. Sätt ig ner och kolla på den nu. NUU!!” Jag matade avsnitten av första säsongen av Gåsmamman på C More som vore det ostbågar och man har tok-cravings efter onyttiga frasiga grejer med ostsmak. Det här är SÅ bra, så HIMLA bra bara. Alexandra Rapaport är min idol, hon ÄGER i varenda scen och hela serien är så välskriven och välregisserad att jag häpnar! Jag har inte sett något så tajt och så spännande och svenskproducerat sen Johan Falk-filmerna och DET vill inte säga lite det. Så nu knackar jag dig på axeln och säger det självklara: SE GÅSMAMMAN NU!

.

.

.

2. Gåsmamman 2

Om jag käkade första säsongen av Gåsmamman som en påse ostbågar ska jag nog inte berätta vad jag gjorde med tvåan. Jag kunde helt enkelt inte sluta titta. Första avsnittet lägger i turbon direkt och tempot och spänningen är rafflande från start till mål. Skådespelarna från första säsongen kommer tillbaka i andra och det tycker jag om, det blir som att återse sina gamla vänner och DET är det bästa med att ha hittat en ”gammal” serie, att man slipper vänta en vecka på nytt avsnitt. Den här gången hade jag ju dessutom två säsonger att binge-watcha mig igenom. Så mitt tips till dig är (om du inte redan varit smart nog att se den här serien): TITTA PÅ GÅSMAMMAN 1 & 2! Och gör det PÅ DIREKTEN. Utan att passera gå!

.

.

.

1. Erasure + Robbie Williams = världens bästa lördag

Imorgon smäller det på Tele2-arena i Stockholm, smäller säger jag! Kababooooom! Kombinationen av världens bästa entertainer och mina favvisar sedan trettio år tillbaka känns som en konsertkväll som helt enkelt inte kan misslyckas och jag fattar att mina förväntningar är skyhöga men jag har sett Robbie live tillräckligt många gånger för att veta att han ALLTID levererar. Och Erasure. ERASURE! Att se Vince Clarke och Andy Bell tillsammans på scenen igen, hur tusan ska det INTE kunna bli magiskt? Nej, precis, det kommer bli en magnifik lördag. Fem plus. Som resten av listan.

.

.

{ 4 comments }

I årets sista sommaravsnitt blir det ännu en INTERVJUPODD. Jag går loss som en kulspruta på Steffo med frågor han inte hade den blekaste aning om att han skulle få. Det är högt och lågt, galet och eftertänksamt och framförallt är detta en chans att lära känna den RIKTIGE Steffo lite bättre.

Och nej, det handlar inte BARA om film även om det var så det var sagt från början. Jag kunde inte hålla mig OCH jag fick till och med hjälp med att komma på frågor.

Buckle up! Nu kör vi!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

EN GÅNG TILL, SAM

26 juli, 2017

Första filmen med Diane Keaton och Woody Allen tillsammans framför kameran. Härligt så, men inte så mycket mer.

Filmen är baserad på en pjäs skriven av Woody Allen (och filmmanuset är också skrivet av honom) och regisserad av Herbert Ross, den gamle räven och handlar om en neurotisk (nähä??) filmkritiker vid namn Allen (Woody) som är helt besatt av filmen Casablanca och ska försöka slicka sina sår efter en separation och våga börja dejta igen.

Det låter ungefär lika beigt som det är, framförallt har man sett detta så många gånger förut och så mycket bättre i Allens senare filmer. Kanske hade jag tyckt annorlunda om dagens film om jag sett den tidigare i mitt liv, sånt vet man aldrig, men det känns inte så troligt.

Beige var ordet och färgen för dagen.

{ 0 comments }

Yi yi är verkligen en liten film samtidigt som den är hur stor som helst. Den handlar om vanligt fölk, om vanliga liv, om det stora i det lilla och egentligen borde jag väl sitta i soffa och klappa händerna i pur extas, jag gillar ju oftast den här typen av film, men det är nånting med Yi yi som tar emot. Det tar lång tid innan jag kommer in i filmen men när jag väl gör det så är det mödan värt.

Det är den kinesiskfödde och Taiwanuppväxte manusförfattaren och regissören Edward Yang (som påminner utseendemässigt om en beläst Jackie Chan, kolla bara!) som ligger bakom filmen och det här är hans nionde långfilm som regissör varav jag sett noll av dom tidigare alstren. I juni 2007 dog han så av naturliga orsaker blir det inte fler filmer än nio stämplat med hans namn.

Det som intresserar mig mest med filmen är egentligen något helt meningslöst: namnen. Rollfigurerna heter Yun-Yun, Min-Min, Ting-Ting och Yang-Yang och efter lite googlande förstår jag att denna typ av dubbelnamn tydligen är populära i Taiwan där filmen utspelar sig. Himla gulliga namn tycker jag.

Utan att ha sett Edward Yangs övriga filmer känns det som att han är Asiens Roy Andersson. Det kryllar av urblekta pastellfärger och enkla scener läggs som pärlor efter varandra för att till slut bilda ett halsband som både berör och engagerar. Ja, till slut. Filmen är nästan tre timmar lång och det känns. Hade jag suttit på Park hade jag haft kramp i båda skinkhalvorna men min egen soffa hjälpte till på traven för att göra tittningen en smula mysigare.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark tvåa. Jag får skylla på (bristen på) tempo att den inte slår över till en trea samtidigt som filmen absolut var sevärd. Svårbedömd film det här.

Här kan du se listan på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

{ 2 comments }

DUNKIRK (70 mm)

23 juli, 2017

För eventuella nytillkomna läsare vill jag tydliggöra en grej såhär alldeles i början av min text: krigsfilmer är inte min kopp the. Jag har otroligt svårt för den här genren och jag tror att det oftast beror på att jag inte bryr mig om karaktärerna. Personerna underbyggs sällan med någon form av ”intro” (som tex ett vardagsliv med familj, hobbys mm) och kastas man då hux flux in i en krigsskådeplats så spelar det ingen roll för mig hur välgjort och autentiskt kriget skildras, människorna i skyttegravarna/ bakom gevären/i likhögarna blir neutrum.

Kanske framstår jag som helt iskall när jag skriver detta men likväl är det sant. Kanske är det därför som krigsfilmer som Hacksaw Ridge och Full Metal Jacket funkar för mig, där är människorna mer i fokus än själva kriget. I Dunkirk är det precis tvärtom. Vi hamnar på direkten mitt i den franska hamnstaden Dunkirk (Dunkerque) under Andra världskriget där fransmännen försökte fly till Storbrittanien och britterna försökte ta sig hem. Evakueringen pågick mellan 29 maj och 4 juni 1940 och frågan är om det är alla dagar vi får bevittna eller om Tommy (Fionn Whitehead) har blivit rejält förstoppad.

I filmens första scen får vi nämligen se Tommy försöka bajsa på en liten sidogata i stan. Lättare sagt än gjort mitt under stridigheterna så det är bara att dra upp byxorna igen. Några minuter senare drar han åter igen ner brallorna för att förhoppningsvis kunna lätta på trycket på sandstranden. Det är inte bara hundratusentals soldater han ser på stranden en bit framför sig, han ser även en ung man som gräver ner en annan ung – död – man i sanden och vips, upp med brallorna igen, det blev inget med det där bajsandet.

DÄR har filmen mig i sin hand, det måste jag erkänna. Hur soldater gör sina toalettbehov samt var/hur dom äter och tvättar/byter kläder är mitt ständiga aber när jag ser denna typ av filmer, det känns alltid förenklat och som om vapensorter, huvudbonader samt ljudnivån på skott/bomber är det ENDA som behöver vara trovärdigt för att filmen ska kännas verklig. Men inte här. Här har Christopher Nolan (både manus och regi) skrivit in två bajs-problems-scener och high five till honom för det säger jag. Att jag på vägen hem från biografen grubblar på om Tommy helt glömt bort det där med bajseriet är en annan femma. Kanske är det ingen annan på jorden som bryr sig men JAG tycker det är av högsta vikt att inte lämna denna typen av frågor hängandes i luften.

Jag hittade ett citat från Nolan själv där han förklarade lite hur han såg på filmen och för mig blev det stämpeln i förklaringsprotokollet varför Dunkirk är (ännu en) krigsfilm som inte får mig nämnvärt engagerad.

The empathy for the characters has nothing to do with their story. I did not want to go through the dialogue, tell the story of my characters… The problem is not who they are, who they pretend to be or where they come from. The only question I was interested in was: Will they get out of it? Will they be killed by the next bomb while trying to join the mole? Or will they be crushed by a boat while crossing?”

Om det inte spelar någon roll vilka dom var och var dom kom ifrån då blir personerna inget annat än marionetter/figurer/kanonmat, det finns inga känslor där, I´m sorry Christopher men det är så jag funkar OCH jag tror inte jag är helt ensam om det ÄVEN om jag misstänker att jag i filmrecensentsammanhang kommer vara tämligen ensam på min planhalva. Men det är okej, så är det och så får det bli. Det finns dock en hel del på plussidan med den här filmen som gör den sevärd även om man inte går ner i slentrianbrygga av krigsfilmer.

För det första, SJÄLVKLART har Christopher Nolan koll på grejerna. Filmen är snygg så man smäller av och många av scenerna kommer säkert hamna i filmhistorieböckerna som klassiska bilder. För det andra, Hans Zimmers musik, alltså HELVETE, kan nån bara adla karln??? För MIG är det musiken (och hela ljudet i sig) som gör HELA GREJEN och jag är tacksam att vaktmästaren på Rigoletto drog på ljudet så det fanimej var tinitusvarning, det gjorde ont i öronen ibland och det där ”grund-dånet” hjälpte till så att även jag kände det som att jag var med där på stranden, åtminstone i korta sekvenser.

Mark Rylance är en överskaddad skådespelare och så även här. Jag avskyr karln och kommer alltid göra det (alltså den där fåniga hatten han hade på Oscarsgalan, det är nästan så jag känner för att bli ett twitter-ägg och håna honom offentligt – men bara nästan) och när jag läser om hur han gjorde för att ”komma in i karaktären” i den här filmen kan jag knappt hålla mig för garv. ”Rylance drove his character’s boat every day for research. He also listened to audio recordings at the Imperial War Museum. Between takes, Rylance encouraged rehearsal through improvised scenes, which Nolan said ”deepened the characterization”. Jahopp. Han övade att köra båt. Det var ju speciellt. Hmmm. Kör båt, det är ju det han gör i rollen. HAN KÖR BÅT. Jäkla prettogubbe.

Övriga skådisar då, Tom Hardy till exempel, min lille favvo som har en av filmens stora roller som piloten Farrier. Jorå, precis som när han samarbetade med Nolan förra gången skymds hans ansikte av en mask 99% av speltiden (hej Bane <3). Han har visserligen väldigt uttrycksfulla ögon MEN hans roll hade lätt kunnat spelas av vem som helst. Utom Mark Rylance. One Direction-killen Harry Styles är annars den av skådespelarna som imponerar mest. Han gör sin roll väldigt bra och om informationen jag har stämmer hade Nolan ingen aning om vem Styles var när han gjorde sin audition. Coolt hur som helst när rätt person hamnar på rätt plats.

För övrigt är jag superless på filmer om massor med män som slåss med och mot andra horder av män i krig som män startat för att män med makt vill ha ännu mer makt. Det är urtrist hur snyggt gjort den än är. Vill bara lägga till den grundåsikten till handlingarna eftersom jag säkert kommer få stå till svars för mitt – i mångas tycke – alldeles för låga betyg.

Jo! En sak till. Läser du i någon annan recension att filmen handlar om ”det blodiga slaget vid Dunkirk” så ta den meningen med en stor nypa salt. Självklart förstår jag att det var blodigt som ett helvete i verkligheten men FILMEN är 99,9999% oblodig. Köttiga krigsscener av typen man ser i tex Hacksaw Ridge eller Plutonen lyser med sin frånvaro. Kanske är det på gott, kanske på ont, jag vet inte…

Om 70-mm-visningen på Rigoletto.

Det är något speciellt att se film på ”det gamla goda sättet”, det märks om inte annat på biopubliken. Att biografvaktmästaren tog fram en av dom stora filmrullarna på scenen när han presenterade filmen gjorde att man känner att det är lite mer som förr i tiden i salongen och det är som att publiken beter sig därefter också. Alltså bra. Inte ett knyst, inte en lysande mobildisplay, ingen som gick på muggen. Ljud och bild var fantastiskt och upplevelsen ett helt klart plus till hela filmen. Att man fick en liten bit filmnegativ som reklamgåva när man köpt biljett var också smart även om några i kön inte visste vad ett negativ var för något. Och hon i kassan kunde knappt förklara.

 

{ 6 comments }

OUR KIND OF TRAITOR

22 juli, 2017

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

{ 0 comments }