FILMÅRET 2016

8 mars, 2017

Jahopp. Jag känner mig klar nu. Ja jag gör det, jag känner mig så pass klar med 2016-års filmer att jag är redo att göra min lista över förra årets allra bästa filmer.

2016 var ett riktigt bra filmår tycker jag, hög klass på massor av filmer och det förklarar varför antalet bubblare blev så pass många som det blev. Tio platser är bara tio hur gärna jag än skulle vilja knö in filmer som gjort mig både glad, brydd och förfärad.

Jag tror det här är första året någonsin som jag sett om väldigt många filmer som befinner sig på listan. Jag känner mig därför stensäker på att dom ska vara där. Sen kommer det alltid att finnas en chans/risk att det smyger in någon otippad film från vänster som tar sig in på listan men så är det ALLTID, även på äldre listor. Ingen lista är ristad i sten men min är så nära man kan komma. Så håll i dig nu, nu kör vi!

10. The edge of seventeen
(Regi: Kelly Fremon Craig)

Nån gång ibland dyker det upp en liten anspråkslös film som bara SOPAR MATTAN med storfilmer i så måtto att den stannar kvar i kroppen bra länge efteråt. The edge of seventeen är en sån film för mig, en sån film som jag fullständigt förälskade mig i redan några minuter in i filmen – och känslan höll sig kvar ända till slutet och långt där efter. Hailee Steinfeld bär runt på det blå skåpet och visar var det ska stå och JÄVLAR vad hon ställer ner det!

.

.

9. Midnight Special
(Regi: Jeff Nichols)

Att inte veta nåt alls om en film innan man ser den och banne mig inte vara klokare efteråt, det KAN vara den bästa känslan som finns när det kommer till filmtittande. Jag HÄPNADE av Midnight Special, det här är en film som gör mig lycklig. Michael Shannon alltså. Michael Shannon!

.

.

8. The girl with all the gifts
(Regi: Colm McCarthy)

Som sagt, det jag skrev om filmen på plats nio gäller även här. Några minuter in i filmen var jag helt FAST. Otäck som fan och precis som i filmen på plats nio har The girl with all the gifts en underbar ung skådespelare i huvudrollen. Sennia Nanua kommer vi se mer av framöver!

.

.

7. Swiss army man
(Regi:  Dan Kwan & Daniel Scheinert)

Nu upprepar jag mig, jag vet, men Swiss army man spelar i precis samma liga som Midnight Special och The girl with all the gifts om man tänker på hur lite jag visste om den innan jag såg den. Och den HÄR filmen visar prylar du ALDRIG förut sett på film, det kan jag LOVA. Paul Dano och Daniel Radcliffe visar vilka modiga världsklasskådisar dom är!

.

.

6. Nocturnal animals
(Regi: Tom Ford)

Herrejävlar vilken film! Udda, vacker, spännande så jag satt på kanten på biostolen och andades som en stressad kanin. Lösa trådar, smart manus, fenomenala skådespelare och i princip helt bortglömd när det vankades Oscarsgala. Obegripligt tycker jag.

.

.

5. Jätten
(Regi: Johannes Nyholm)

Det blev några guldbaggar för Jätten till slut och det gjorde mig så himla glad! Antagligen fick dessa baggar några fler filmälskare att knata iväg till biografen för att se den där filmen som gjorde mig så himla glad i magen när jag såg den – både första och andra gången. En annorlunda, jobbig och sorglig snällisfilm, så skulle jag vilja sammanfatta den. En film om vänskap och som visar vad som är det verkligt viktiga här i världen oavsett vem man är eller hur man ser ut.

.

.

4. Train to Busan
(Busanhaeng, Regi: Sang-ho Yeon)

En koreansk zombiefilm som fick mig att både bita på naglarna och börja gråta, alltså dom växer inte på träd. Välgjort och spännande och kanske mer ett gruppdynamiskt drama än en kleggig skräckfilm även om den är otäck – också.

.

.

3. Zootropolis
(Zootopia, Regi: Byron Howard, Rich Moore & Jared Bush)

Jag älskar Zootropolis! Jag älskar älskar älskar den här filmen SÅ mycket! Trots detta hamnar den ”bara” på en tredjeplats för året. Det säger mer om hur bra filmåret 2016 var än om filmen i sig.

.

.

2. Jag, Daniel Blake
(I, Daniel Blake, Regi: Ken Loach)

Årets allra största överraskning för mig är Jag, Daniel Blake. Den slog mig i magen som med ett feldoserat baseballträ och jag blev helt sänkt, jag blev så ledsen att jag inte kunde prata om filmen med mina filmspanarvänner direkt efteråt, sorgsenheten stockade sig i halsen och tårarna låg på lurpass i ögonvrårna i timmar efteråt. Det här är en otroligt viktig film och den sätter igång tankar (i alla fall hos mig) som gör bra jävla ont samtidigt som dom är nödvändiga.
Livet alltså, det där jävla livet som för dom flesta av oss är riktigt bra men för andra är ett rent helvete och vi som kan hjälpa till gör det inte.

.

.

1. La la land
(Regi: Damien Chazelle)

Wow! Det finns inget annat jag kan säga, inget mer än wow! Nu har jag sett La la land fyra gånger och den växer för varje gång. Musiken, färgerna och allt det där man ser direkt vid första titten bleknar i den tredje och fjärde när man kan kisa och se allt det finurliga på ett helt annat sätt. Det här är ingen film som sätter sig i magen på samma sätt som Jag, Daniel Blake men det är en fulländad film, en film som gör mig lycklig och det är framförallt en film som får mig att förstå varför jag ser 999 mediokra filmer för att nå fram till den där tusende som öppnar mina ögon för något annat. La la land är den tusende och den kommer bli en musikalklassiker på samma sätt som Singin in the rain och Grease och snart ser vi den på scen runt om i världen!

.

.

Bubblare: Arrival, Martha & Niki, Kungens hologram, Split, Edge of winter, Captain Fantastic, Deadpool, 10 Cloverfield Lane och Bad Moms.

Det lär ticka in fler årslistor från filmbloggare inom den närmsta tiden. Här hittar du länkar till dessa:
Movies-Noir

 

{ 18 comments }

Vad jag förstår är det här en riktig klassiker i varulvsgenren? Regisserad 1981 av den käcke gossen Joe Dante som tre år senare klämde i från tårna med Gremlins och tre år tidigare klämde i från andra kroppsdelar med Piraya. Säga vad man vill om Joe Dante men att regissera effektbaserade filmer klarar han rätt så bra.

The Howling hette Varulvarna på svenska när den hade premiär den 21 september 1981 och jag minns filmaffischen på den lokala lilla kvartersbion jag är uppväxt med men jag minns också att jag förstod att det var många år kvar till mina föräldrar skulle tillåta mig att se ”såna” filmer på bio. Jag vara bara nio år då och det var långt till femton. Jag lärde mig dock vad tidigt utvecklad kropp och skinn på näsan kan göra så det dröjde inte SÅ många år innan jag kunde kila förbi kassörskan i tron att jag hade åldern inne och hen gick på det – varje gång.

Mitt första besök i The Howling-världen var alltså inte i en biograf utan på VHS där jag min vana trogen spolade fram till dom mest goriga scenerna och såg dessa på repeat. Vad filmen handlade om spelade ingen direkt roll, det var effekterna jag ville se. Så när jag nu sett (om) filmen från början till slut utan att ha fingret på spolknappen känns det som att jag sett den för allra första gången. Nu har jag ju till och med sett alla tråkiga bitar, det vill säga första halvan av filmen.

Gary Brandner verkar ha varit en man med våldsam fascination för varulvar då hans romaner (och filmmanus) ligger till grund för inte bara dagens film utan även Howling II: Stirba – Werewolf Bitch, Howling III, Howling IV – The Original Nightmare, Howling V: The Rebirth, Howling VI: The Freaks och Howling: New Moon Rising. Bara när jag läser namnen på hans tre fruar spelar fantasin mig ett spratt, för visst är dom varulvsfilmskompatibla: Martine Wood Brandner, Barbara Nutting och Paula Moon?

80-talet är en riktig guldgruva när det kommer till allsköns skräckfilm och The Howling är egentligen inget undantag. Det enda trista med filmen är att den är så pass tråkig innan den – så att säga – ”kommer igång”. Men när filmen väl ”kommer igång”, ja då jäklar händer det grejer. Effekterna är helt klart förstklassiga och likaså ljudet. Burr alltså. Att se filmen med lurar ger en ljudbild jag knappt visste fanns i form av knak, knaster, kladd(o)ljud, käkpartier som brister, ögon som fladdrar, det är så mycket MUMS om man man gillar genren att jag helt enkelt bara ler.

Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra men nånstans retar jag mig för mycket på dom första dimmiga 40 minuterna, helheten kan inte bli mer än en trea. Men effekterna är fem plus, inget snack om DEN saken!

{ 5 comments }

Vad kan man säga om en film som börjar såhär:

”DAVID LYNCH PRESENT
A WERNER HERZOG FILM”

och sen radas namnen upp med MICHAEL SHANNON som den första.

Willem Dafoe, Chloë Sevigny, Udo Kier och Michael Peña, Man smäller ju av litegrann, kombon känns gjuten. Att Michael Shannon dessutom ser ut som en spritt språngande blindgalen Marty Feldman på postern gör inte saken sämre.

Han har ”nåt” den mannen, nåt som gör att jag definitivt skulle sprutbajsa ner mig om han älgade ikapp mig på en dåligt upplyst grusgång nånstans. Inte för att jag tror att han skulle göra mig illa, jag tror egentligen inte han skulle göra nånting alls utom möjligtvis gasa förbi mig med långa beslutsamma steg men jag skulle bli svinrädd ändå. Han utstrålar nån form av don´t-mess-with-me-you-fuckface och det är svårt att inte ha respekt för honom som skådespelare för han bombar aldrig. Det gör han inte här heller även om filmen i sig är bra jävla jobbig att kolla på.

Filmens regissör Werner Herzog har beskrivit filmen som ”a horror film without the blood, chainsaws and gore, but with a strange, anonymous fear creeping up in you” och jag kan hålla med om alltihop – egentligen – men det är en krävande film att se, krävande och KVÄVANDE. Musiken är klonkig och plonkig, svår och genomträngande och att David Lynch är exekutiv producent går faktiskt att känna när man ser filmen, om inte annat för att Grace Zabriskie – Laura Palmers mamma Sarah i Twin Peaks – spelar Brad Macallams mamma som blir dödad med ett antikt svärd av sin allt annat än psykiskt friska vuxna son.

Manuset till den här filmen är baserad på en verklig händelse från 10:e juni 1979 när Mark Yavorsky dödade sin mamma men Herzog har varit tydlig med att det inte är en biopic på något sätt eftersom man faktiskt inte får se själva mordet. Herzog hälsade på Yavorsky i fängelset i slutet på 90-talet men han kände att han behövde ta avstånd från Yavorsky och jag kan väl bara anta (efter att ha sett filmen) att han är en människa man inte gärna kommer nära om man kan välja motsatsen. Han känns inte helt….sund. Filmen blev klar 2009, sex år efter Yavorskys död.

Det här är Michael Shannons film från början till slut men jag tycker det är synd att Herr Herzog har ”herzogifierat” filmen så pass mycket att jag fick migrän av att titta på den. Sevärd på nåt twistat sätt, men jobbig som fan.

{ 3 comments }

THE EDGE OF SEVENTEEN

5 mars, 2017

Men jösses Amalia vilken härlig film! Dialogen är som ett f***ing smatterband, jäklar alltså, det går undan!

Det är ett SMART manus Kelly Fremon Craig skrivit OCH hon har även regisserat filmen på ett alldeles ypperligt vis och hallelujah hurra vad härligt allt är, tjofaderittan nu slår jag en baklängeskullerbytta på pin kiv.

Hailee Steinfeld spelar Nadine, highschooltjejen som känner sig sådär annorlunda och utanför som nästan alla 16-17-åringar gör. Hon har dock EN kompis, en såndär riktig bästis som heter Krista (Haley Lu Richardson) och dom har varit som ler och långhalm sedan barnsben. Men Nadine har också en storebror Darian (Blake Jenner). En snygg jäkel. Och hux flux har Darian och Krista fått upp ögonen för varandra och Nadine blir nån slags weird tredje hjulet VERKLIGEN mot sin vilja.

Det finns så mycket att gilla med den här filmen men jag hoppas och tror att du vill leta upp filmen och hitta gill-grejerna själv. Nu har jag sparkat dig i baken och fått upp dina ögon för den här lilla – men stora – filmen, resten is up to you. Och LYLLO DIG som har den kvar att se för den är häääärlig alltså.

{ 6 comments }

EN VÄLDIG VÄNSKAP

4 mars, 2017

Fúsi (Gunnar Jónsson) är en man runt 45-50 skulle jag gissa, en stor man med långt hår som fortfarande bor hemma hos mamma. Han har jobb och så men annars är det inte mycket ”normalt” med honom. Han har nån vän, det har han, men mestadels är han ensam, leker med sitt modellbygge föreställande nåt slag under andra världskriget.

Mammans jämnårige älskare tycker att Fúsi borde bege sig ut och träffa lite folk (aka fruntimmer) så han ger Fúsi ett presentkort på att lära sig linedance. Han klär upp sig och på sig och beger sig dit trots att han verkligen inte vill men efter några sejourer på dansgolvet lär han känna en kvinna som till och med bjuder hem honom på thé. Men eftersom han inte dricker thé utan bara mjölk tackar han nej. Idiot.

Det här är en såndär riktigt liten film och även om den är isländsk så känns den även svensk, eller nordisk om man så vill. Socialrealism med en komisk twist och en jättestor man i huvudrollen som jag har svårt att känna sympati för. Jag inser att det är synd om honom i vissa fall men samtidigt känner jag bara ”kom igen för faaaaaaan, skärp dig!”

Vad gäller den svenska titeln på filmen så tycker jag den mest är missvisande och dum. Originaltiteln är rätt och slätt Fúsi och det hade väl funkat bra även här? Virgin Mountain är inte heller klockren men En väldig vänskap signalerar en helt annan typ av film än det faktiskt är. Tycker jag.

En isländsk trevlig bagatell, det är min känsla för filmen. Och en fräsch motvikt till alla CGI-blockbusters med miljardbudgetar.

{ 4 comments }

Fredagsfemman #265

3 mars, 2017

5. Sista Girls

Såhär tre avsnitt in i sista säsongen av Girls känner jag mest att det är skönt att det snart är över. Skämskudden får jobba HÅRT, det är blytungt pinsamt mest hela tiden och Lena Dunham överträffar sig själv i att bjuda på just sig själv och sin kropp. Ändå tittar jag. Såklart. Jag vill ju hänga med ända in i kaklet.

.

.

.

4. Andrew Garfield

The Amazing Spider-Man, Hacksaw RidgeDen andra systern Boleyn, Never let me go, The Imaginarium of Doctor Parnassus, The Amazing Spider-Man 2, The Social Network och 99 Homes, alltså, Andrew Garfield har varit med i såååå många riktigt BRA filmer och han är en superstabil skådespelare, därför tänker jag att om du är sugen på att se den bioaktuella filmen Silence just på grund av Andrew Garfields medverkan (så som jag gjorde), don´t do it. Just don´t!

.

.

.

3. På spåret-final!

Kalle Lind och Isobel Hadley-Kamptz mot Kristin Lundell och Johan Hilton. Vilken final det kan bli! Fan vad det är härligt med intelligenta allmänbildade människor, såna som är med i matchen oavsett vilket ämne det ska pratas om. Det ÄR nörigt att vara tuff och tufft att vara nördig!

.

.

.

2. Danny Boyle

Alla anledningar till att tjonga upp Danny Boyle på veckans lista är bra anledningar. Han är en utomordentligt bra regissör och en av mina stora favoriter och imorgon ska jag äntligen få se Trainspotting 2. Första filmen är en modern klassiker (min recension hittar du här) och förväntningarna på tvåan är höga men sansade. Vad jag tycker om T2 kommer du såklart kunna läsa här på bloggen nån dag nästa vecka.

.

.

.

1. Abstract

Utan överdrift så tycker jag att Abstract är det BÄSTA Netflix satt sin Netflix Original-stämpel på hittills. En dokumentärserie som handlar om design och kreativa människor inom olika yrkesområden som till exempel mannen med det störtsköna namnet Tinker Hatfield som designade Air Jordan-skorna eller den danske arkitekten Bjarke Ingels som har gjort en slalombacke uppepå taket på en sopförbränningsfabrik eller den fantastiske illustratören Christoph Niemann som fick min hjärna att fullständigt gå i SPINN! Dom här åtta avsnitten gör mig LYCKLIG, världen blev liksom en bättre plats på nåt vis! Så ett bättre titta-på-TV-tips än detta kan jag inte komma på.

{ 6 comments }

Tidigare i veckan var det Oscarsgala och det blev inte vilken gala som helst. Grejer hände. Det var en kväll med glädje, chock, godisregn, skratt, besvikelser och framförallt en hel del DANS på mitt vardagsrumsgolv. Steffos utlovade spontandans när Casey Affleck fick sin Oscarsstatyett finns till allmän beskådan på sofpoddens instagram- och facebook och inom en snar framtid kommer TWERKANDET som en av veckans gäster bjöd på varje gång La la land tog hem en guldgubbe att visas på samma kanaler. Så VÄRT att hålla koll efter, så mycket kan jag säga!

Gäster ja, denna vecka hade vi två gäster som du som har koll på podden har hört förut. Värmlännningen och musikalmannen Johan och den pålästa finurliga arbogabon Sofia. Det blev en låååååång och jättekul inspelning (och en jäkla massa klippade och killande av darlings för Steffo) och vi avhandlade en hel del som inte handlade om Oscarsgalan: vi reste jorden runt på film i listform, vi recenserade feel-good-filmen (?) Dolda tillgångar och vi adderade en helt ny punkt i podden som vi kanske kan kalla ”en-film-jag-vill-prata-om-av-en-jättebra-anledning”.

Lägg till en hel del inklippta reaktioner inspelade direkt under Oscarsgalan så har du veckans MASTIGA, MAFFIGA, MUFFLIGA, MYSIGA avsnitt. Det ÄR inget skämt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

SILENCE

1 mars, 2017

Om en regissör inte är bättre än sin senaste film så kan Martin Scorsese hälsa hem nu.

.

.

.

.

.

Jaha. Vill du läsa mer? Vill du att jag förklarar vad jag menar?

Silence är två timmar och fyrtio minuter så avancerat sömnpiller att kroppen inte ens KAN somna. Den stänger liksom inte av utan hamnar i nån form av väntläge, men sällan har jag väntat så länge på nåt som aldrig kommer. Prästerna Sebastião Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (en helt utmärglad Adam Driver) beger sig till Japan för att leta reda på deras mentor father Ferreira (Liam Neeson) som försvunnit.

Martin Scorsese har tydligen sett detta som en form av ”passion project” och den har funnits i pajpen sedan 1990. För mig är det bara religiöst dravel med tre hollywoodfejs för att sälja in filmen och ett gäng extremt överspelande japaner för att fixa autenticiteten. Filmen är vare sig spännande eller snygg, den har helt enkelt INGENTING av bestående värde mer än att den gav mig en jävla träsmak och jag missade chansen att äta middag på Stockholm Filmdagar.

.

Vad tyckte mina filmbloggande kamrater om filmen? Klicka får du se.
Sofia
Christian
Carl

 

{ 10 comments }

Veckans varulv: TEEN WOLF

28 februari, 2017

Att vara som Scott Howard (Michael J. Fox), tämligen liten, tämligen medioker i det riktigt kassa skol-basket-laget, tämligen ordinär som människa, det är ingen lek. Scott drömmer om att hångla med den snyggaste tjejen i klassen och han vill så gärna vara annorlunda, sticka ut, synas och ”vara nån”.

Vissa drömmar kanske är bäst att inte prata om högt för Scott får mer av den varan än han önskat när han en dag börjar förvandlas. Hörntänderna växer, naglarna blir långa och gula och håret….håret….alltså han blir hårig som en….BEST. Kan det bero på att det är fullmåne?

Som highschoolfilm är Teen Wolf helt okej tycker jag. Den tar upp många tidlösa frågor och Michael J. Fox spelar den osäkre Scott med fingertoppskänsla. Som varulvsfilm är väl filmen lite lam kanske men då det ändå är en komedi och ingen skräckis på något sätt så köper jag det också. Förvandlingsscenerna är enkla men rätt snygga trots att filmen har 32 år på nacken. Att Teen Wolf var en av dom första VHS-filmerna jag ägde spelar säkert också in, jag har inte sett filmen på jääääättemånga år men jag minns den otroligt väl.

Som småmysigt tidsfördriv funkar filmen alldeles ypperligt men det är ingenting som stannar kvar i medvetandet. Inget annat än T-shirten med texten ”What are you looking at dicknose”. Såna ser man alldeles för sällan nuförtiden.

På´t igen med en ny varulvsfilm nästa tisdag!

{ 4 comments }

WEINER

27 februari, 2017

Anthony Weiner är en amerikansk politiker, jude och demokrat, som representerade en valkrets i New York mellan 1999-2011. Han var fram till 2016 gift med Huma Abedin som är muslim, demokrat och medarbetare till Hillary Clinton. Vad deras religiösa ståndpunkter har med saken att göra vet jag inte riktigt men det verkar uppenbarligen viktigt när man läser på om dessa tu.

Det man mer hittar av informatoriskt värde både i text och i denna film är att Mr Weiner hade den ytterst dåliga smaken att skicka sex-sms och nakenbilder på sig själv till ett gäng kvinnor men även en ekivok bild tagen när han ligger i samma säng som ett sovande barn samt sex-mess till en 15-årig flicka. Flertalet av dessa ”fadäser” inträffade dessutom under tiden han var gift vilket ICKE ses med blida ögon av dom amerikanska väljarna. Det vore även en underdrift att säga att fru Huma är nöjd för det är hon verkligen INTE men som en ”god hustru” håller hon fasaden utåt och piller hjälper henne att hålla psyket i schack.

Dokumentärfilmen Weiner är en närgånget porträtt av en politiker som har ett driv och en – visserligen skum men ändock – personlighet som svämmar över alla bredder. Den är dessutom filmat på ett ytterst lättsamt och underhållande vis, dessa nittio minuter bara flög iväg. Jag satt och tänkte att det vore intressant att se filmen ”Abedin” där samma händelser skildras men enbart ur fruns perspektiv. Hon är visserligen med en hel del i den här filmen men det är inget snack om vem som är huvudperson i filmen. Anthony Weiner är en såndär typ av människa som är huvudperson varhelst han visar sig. Han tar plats, han får plats och han är en ”politiker” ända ut i fingerspetsarna.

Steffo och jag pratar jättemycket mer om den här filmen i avsnitt 75 av Snacka om film.

{ 0 comments }

INATT ÄR DET OSCARSGALA!

26 februari, 2017

Det här är den första Oscarsgala på en hel massa år som jag inte kommer befinna mig framför ett tangentbord livebloggandes. Inatt kommer jag istället att umgås med ett gäng Oscarsengagerade vänner, dricka skumpa och äta snittar eller nåt annat fräsigt.

Men självklart tänker jag precis som vanligt bjussa på mina förhoppningar och tippningar gällande vinnare och förlorare under nattens gala. Jag har plockat bort några av kategorierna, dom jag väldigt sällan skriver om (typ kortfilm och dokumentär-kategorierna). Är filmens namn blålänkad betyder det att jag skrivit om den, då är det bara att klicka om du är nyfiken på vad jag tyckt och tänkt.

 

Bästa Film

Min tanke: Jag tror och hoppas att La la land vinner.

Jag saknar: Nocturnal Animals. Den är bortglömd i många kategorier tyvärr.

 

Bästa Manliga Huvudroll

Min tanke: Min allra första tanke var ”vilka superkonstiga val”. Min andra tanke var ”jahopp, det här borde bli en promenad i parken för Ryan Gosling”. Min tredje tanke var: hoppas Viggo Mortensen vinner! Han gjorde storverk med sin papparoll i Captain Fantastic.

Skådespelare jag saknar: Dev Patel i Lion.

 

Bästa Kvinnliga Huvudroll

  • Isabelle Huppert – Elle
  • Ruth Negga – Loving
  • Natalie Portman – Jackie
  • Emma Stone – La La Land
  • Meryl Streep – Florence Foster Jenkins

Min tanke: Det jag gillar med denna kategori i år är att det är så himla spretig men i mina ögon finns det bara två egentliga vinnare av dessa fem: Isabelle Huppert och Emma Stone. Självklart sätter jag min peng på Emma Stone då jag tycker hon är fullständigt bedårande självlysande i La la land! Vad Meryl Streep har här att göra förstår jag ingenting av, speciellt med tanke på vilka skådespelare som saknas.

Skådespelare jag saknar: Amy Adams i Arrival, Hailee Stenfeld i The edge of seventeen och Alicia Vikander i Fyren mellan haven.

 

Bästa Manliga Biroll

Min tanke: Förra året blev Alicia Vikander nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll trots att det kanske egentligen var en huvudroll hon spelade i The Danish Girl. Detta var ett val från filmbolaget då dom ansåg att hon skulle ha större chans att vinna i birollskategorin än i huvudollsditon. I år verkar det vara Dev Patel som kategoriserats på samma sätt för om hans roll i Lion klassas som en biroll då är det alltså en film helt utan huvudroll? Det är klart som fan att han har en HUVUDROLL i filmen. Han är OTROLIGT BRA i vilket fall och jag tror och hoppas att han kommer knipa en statyett. Detsamma gäller faktiskt Mahershala Ali i Moonlight. Filmen handlar om honom, det är fanimej ingen BIROLL. Michael Shannon unnar jag alla priser som finns men just rollen i Nocturnal Animals är kanske inte den han borde vinna sin första Oscar för.

Skådespelare jag saknar: Jake Gyllenhaal i Nocturnal Animals, Ben Foster i Hell or High Water och Joel Kinnaman i Edge of winter.

 

Bästa Kvinnliga Biroll

Min tanke: Med tre svarta skådespelare nominerade i bara denna kategorin kan jag bara anta att förra årets snack om ”den vita galan” tystnar en smula. Min förhoppning är att Octavia Spencer vinner med Naomie Harris som Plan B.

Skådespelare jag saknar: Dakota Fanning i American Pastoral och Taraji P. Henson i Dolda Tillgångar.

 

Bästa Regi

Min tanke: Jag älskar Denis Villeneuve men i år finns det bara en vinnare: Damien Chazelle!

Jag saknar: Tom Ford – Nocturnal Animals

 

Bästa Originalmanus

Min tanke: Vad jag än tycker om dom övriga filmerna så är det bara ett av dessa manus som verkligen förnyat och förändrat sättet att skriva och göra film. The Lobster är så galet annorlunda så det blir mitt val.

Jag saknar: Dan Kwan och Daniel Scheinert - Swiss Army Man samt Paul Laverty – I, Daniel Blake.

 

Bästa Manus efter förlaga

  • Arrival – Eric Heisserer
  • Dolda tillgångar – Theodore Melfi och Allison Schroeder
  • Fences – August Wilson
  • Lion – Luke Davies
  • Moonlight – Barry Jenkins och Tarell Alvin McCraney

Min tanke: Arrival förtjänar uppmärksamhet och därför hoppas jag att Eric Heisserer vinner.

Jag saknar: Tom Ford – Nocturnal Animals

 

Bästa Animerade Film

  • Kubo och de två strängarna
  • Mitt liv som Zucchini
  • The Red Turtle
  • Vaiana
  • Zootropolis

Min tanke: SJÄLVKLART tror och hoppas jag på mästerverket Zootropolis (även om jag sett Vaiana/Moana och den var bra)!

 

Bästa Icke-Engelskspråkiga Film

Min tanke: Herregud, tänker jag, har Ove verkligen något i den här kategorin att göra? Ja, uppenbarligen. Jag tror dock både den och tre andra filmer får det knivigt i kriget mot den tyske pappan med löständerna: Toni Erdmann. MEN, faktiskt, jag tror att Ove kniper statyetten, jag tror faktiskt det även om Toni Erdmann hade varit den givna vinnaren om den haft en mer lättillgänglig speltid.

 

Bästa Filmmusik

  • Jackie – Mica Levi
  • La La Land – Justin Hurwitz
  • Lion – Dustin O’Halloran och Hauschka
  • Moonlight – Nicholas Britell
  • Passengers – Thomas Newman

Min tanke: Om jag sätter en krona på vinnaren i denna kategori borde jag inte ens få pengen tillbaka, SÅ säker är jag på att La la land tar hem Oscarn. Att Mica Levi är nominerad är fan ett skämt.

Jag saknar: Jóhann Jóhannsson för Arrival. Jag inte bara saknar honom, jag fattar inte hur han INTE kunde bli nominerad! Jag RASAR inombords! Abel Korzenioski borde också ha varit med för underbar musik i Nocturnal Animals.

 

Bästa Sång

  • ”Audition (The Fools Who Dream)” från La La Land – Musik: Justin Hurwitz; Text: Benj Pasek och Justin Paul
  • ”Can’t Stop the Feeling!” från Trolls – Musik och Text: Justin Timberlake, Max Martin och Karl Johan Schuster
  • ”City of Stars” från La La Land – Musik: Justin Hurwitz; Text: Benj Pasek och Justin Paul
  • ”The Empty Chair” från Jim: The James Foley Story – Musik och Text: J. Ralph och Sting
  • ”How Far I’ll Go” från Vaiana – Musik och Text: Lin-Manuel Miranda

Min tanke: CITY OF STARS!!!! <3 <3  <3

Jag saknar: Shakira med Try everything från Zootropolis.

 

Bästa Scenografi

Min tanke: När man sett La la land ett par gånger till (som jag gjort nu) slås jag av perfektionen i scenografin i La la land. Första gången tyckte jag bara det var en färgglad och härlig film, nu ser jag att varenda färg har en mening och en otroligt genomtänkt placering. Världsklass!

 

Bästa Foto

Min tanke: HEJA LINUS SANDGREN!!

Jag saknar: Seamus McGarvey för Nocturnal Animals.

 

Bästa Smink

Min tanke: Det är klart jag vill att Eva von Bahr och Love Larson ska vinna!!

 

Bästa Specialeffekter

Min tanke: Djungelboken! Imponerande specialeffekter!

 

Har du några egna önskningar/tippningar/tankar/funderingar? Vem blir galans stora vinnare? Vilken film sopar banan? Imorgon bitti vet vi och ikväll/natt är det PARTEEEYYYYY!

{ 11 comments }

DOLDA TILLGÅNGAR

25 februari, 2017

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

{ 5 comments }

Fredagsfemman #264

24 februari, 2017

5. Distributören lyssnade, John Wick 2 går upp på bio!

Idag är det dags för John Wick 2 att få svensk biopremiär och detta trots att det egentligen var meningen att den skulle ”direkt till DVD”. Men HEJA distributören Nordisk Film som lyssnade på filmtittarna och biobesökarna och faktiskt ändrade sin ståndpunkt i frågan. Mer sånt tack!

.

.

.

4. Emelie Lindblom

Idag har filmen Rum 213 biopremiär och filmens regissör heter Emelie Lindblom. Det här är hennes långfilmsdebut och jag tycker helt klart att hon förtjänar en plats på veckans lista för filmen är riktigt bra. Må så vara att målgruppen för Rum 213 är tonårstjejer men den funkade fint även på en 44-årig småkräsen mammamänniska. Snyggt jobbat Emelie!

.

.

.

3. Snedtänkt

Jag är inget stort fan av skånska och har därför hållit mig borta från Kalle Linds podcast Snedtänkt men för nån månad sedan kunde jag inte stå emot längre och DET ÄR JAG GLAD FÖR! Snedtänkt är en podd som grottar ner sig i ett specifikt ämne mer avsnitt och det är inte ämnen man hör om eller pratar om till vardags direkt (i alla fall inte jag). Här kommer några exempel: Subkulturen Värmland, fula ord, Ulf Peder Olrog, trickfilm, det alternativa åttiotalet, den svenska pusseldeckaren, Jönssonligan, konceptkonst, sjuttiotalets tjejtidningar, 60-talets stand up comedy, kvinnors drickande, Hitchcock, TV-shop med mera med mera med mera. Så det här är ett solklart podcasttips från mig, det är GRYMT underhållande. Dessutom är Kalle Lind i final i årets På spåret. Bara en sån sak!

.

.

.

2. Taraji P Henson

Hon fick ingen Oscarsnominering i år fast jag tyckte hon skulle ha en för sin insats som Katherine G. Johnson i bioaktuella Dolda tillgångar (min recension kommer imorgon). Hon är liksom alltid bra, i allt hon gör, men hon får sällan cred och det är knappt folk vet vad hon heter, vilket kanske kan bero på att hon inte har världens enklaste namn? Behöver jag säga att Dolda tillgångar är en ”smultronställetfilm”? Tänk om man nån gång kunde få bli förvånad över den där rosa överstrykningspennan…. Tänk om man hade fått se den över titeln John Wick 2 istället. Utmärkt film kan se ut på så många olika sätt. Just sayin´.

.

.

.

1. OSCARSGALAN

Årets bästa filmdag närmar sig med stormsteg och jag ser fram emot söndagnatten som TUSAN! Jimmy Kimmel är årets värd, jag ska inte liveblogga, jag kommer ha engagerat sällskap i soffan hela natten, det kommer tippas, flippas, tjoas, buas, kommenteras och diskuteras och aldrig är det väl lika roligt att se filmstjärnor glittra och fnittra samtidigt. På söndag kan du läsa mina tankar och funderingar kring nomineringarna här på bloggen men redan nu kan du lyssna på Snacka om film-podden och höra Steffos och mina resonemang kring en del av kategorierna. Men julafton närmar sig! Bara två dagar kvar nu!

.

.

{ 3 comments }

Magin är kanske inte lika påfallande supernärvarande som i förra avsnittet men vi kämpar på med det svåra avsnittet 77. Eller svårt å svårt, det var inte särskilt svårt, snarare precis tvärtom faktiskt. Vi listar nämligen favoritfilmer med Meryl Streep, jag har sett ungdomsfilmen The edge of seventeen, Steffo har sett galenpannor i Masterminds och tillsammans har vi varit på bio och sett Oscarsaktuella filmen Lion.

Dessutom, Uppdraget. Jag skulle ”göra om” En man som heter Ove till en Hollywood-variant, välja ut skådespelare, regissör och spelplats. Det var roligt. Och som grädde på moset fick vi ett uppdrag till! Tippa Oscarsvinnare i några utvalda kategorier! Tack Martin för detta uppdrag som vi givetvis satte tänderna i.

Hoppas du gillar veckans avsnitt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

RUM 213

22 februari, 2017

”En skräckfilm för tonårstjejer”. Jag har för mig att den presenterades så på Stockholm Filmdagar av representanten från filmdistributören. En sån korrekt beskrivning. Perfekt skulle jag vilja säga.

Ingelin Angerborn har skrivit boken som filmen är baserad på och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag blev sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen. Jag tycker nämligen att filmen är BRA! Den var berättad med ett skönt flyt, snygga klipp, bra musik och tre toppenskådisar i huvudrollerna med Wilma Lundgren som Elvira som den klaraste lysande stjärnan. Historien är dessutom klurig och läskig på (som jag kan bedöma) helt rätt nivå sett till målgruppen MEN den är ändå helt klart sevärd även för en oldie som jag själv. Snyggt jobbat av regissören Emelie Lindblom!

Berättelsen handlar alltså om tre tjejer som är på sommarläger och som ska dela rum. När det visar sig att deras rum blivit vattenskadat finns det ingen annan utväg än att ackordera in tjejerna i rum 213, ett rum det sägs spöka i efter att en flicka dött där för många år sedan.

Har du tonårsbarn som gillar film eller ÄR du en tonåring som gillar kluriga spökhistorier så säger jag bara BUMS iväg till biografen! Den här filmen får du inte missa.

Jojjes text om filmen publiceras torsdagen 23/2.

{ 3 comments }