KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

8 oktober, 2017

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

{ 0 comments }

BLADE RUNNER

7 oktober, 2017

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

{ 11 comments }

Fredagsfemman #296

6 oktober, 2017

5. The Leftovers!

Efter att så sakta ha börjat tagit mig in i TV-serien The Leftovers inser jag att det är en serie jag definitivt kan komma att fastna för. Jag känner mig både rädd och förväntansfull inför detta. Tre säsonger. Massor med timmar. Men en hittills osedvanligt MAGISK Justin Theroux i huvudrollen. Det här är första gången jag ser något som helst speciellt i den karln men OJ, han är helt sjuuuukt bra här!

.

.

.

4. Monsters of film!

Här är festivalen som började i onsdags, håller på till på söndag och där vissa av filmerna kan ses på SF Anytime! Läs mer om festivalen här och här (eller här) kan du se filmerna som finns som VOD. Det finns bland annat en film som heter Serpent. Den handlar om en svart mamba. Och två personer. I ett tält. Jag dör nästan bara jag skriver det här. Men passa på att se 47 meters down om du har möjlighet att gå på någon av visningarna ikväll. Den visas kl 20 och 23.45 på Zita. Ett MÅSTE för alla som gillar hajskräckisar!

.

.

.

3. Denis Villeneuve

Säga vad man vill om vad som helst men det här är en snubbe som har hittat helt rätt i livet. Fy fan var najs det är, det är i det närmaste LYCKA jag känner när människor jobbar med det som dom är mest lämpade för att göra. Och Denis Villeneuve bör inte köra buss eller operera lårbenshalsar eller mata knubbsälar. Han bör göra film. För alltid. (Och detta säger jag MED EMFAS trots att jag ska se Blade Runner 2049 först imorgon). Ett extra tips! Prisoners finns på Netflix nu! Se! Se! Se!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Hej filmspanare! Imorgon ses vi för att gemensamt se en av årets största och mest omtalade filmer. Det ska bli spännande. Och kul. Och intressant. Och långt. Och riktigt riktigt mysigt!

.

.

.

1. GUD HÖR BÖN TILL SLUT (om nu Gud kan likställas med SF)

Jag har tjatat och gnällt och tjurat och surat och mejlat och kommenterat och skrivit spaltmeter om det ABSURDA i att SF inte fixar till sin sajt så man kan betala sin biobiljett med sina egenhändigt intjänade bioklubbspoäng. Men nu….nu….NU kan man göra det! Hörde du? NU KAN MAN BETALA MED SINA POÄNG! Tack SF för att ni äntligen tagit ert förnuft till fånga och lyssnat på era kunder. Bättre sent än aldrig.

 

 

{ 15 comments }

1982 gjorde Ridley Scott en liten anspråkslös film som hette Blade Runner. Hört talas om den? Jaha, nähä, inte det. Eller jo, det är klart du har. Blade Runner är Steffos absoluta favoritfilm alla kategorier någonsin stjärnstopp och NU har jag sett om den. Det gick inge bra. Eller jo, det gick bra i så mån att veckans avsnitt kommer innefatta ett BATTLE om just denna film.

Förutom detta så listar vi filmer vi stängt av, jag har varit på bio och sett nya Kingsman-filmen, Steffo har sett Guy Ritchies version av King Arthur och vi har gemensamt beskådat det underhållande bilåkarspektaklet Baby Driver.

Dessutom, fånar som spånar tar oss till en regissör som var väldigt viktig då när det begav sig men nu är han mest….trött.

Avsnitt 109 är alltså ett helt vanligt sådant men ändå lite annorlunda. Jag är liksom helgrinig. Ja ja. Nån ska vara det också.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

FILMÅRET 1971

4 oktober, 2017

Årets absolut mest iögonenfallande filmtitel måste i alla fall vara den svenska översättningen av  Roger Vadims Pretty maids all in a row som på svenska fick den RUNGANDE titeln: Ta mej igen…´Taiger´ Jag har dock inte sett den så tyvärr kan jag inte stoltsera med den på listan. För övrigt kan jag inte stoltsera med att ha sett överhövdan många filmer alls från året så min lista är verkligen en brokig samling av gamla minnen och några filmer sedda på senare tid. Alltså, ta listan med en nypa salt.

 

10. Klute – En smart snut
(Klute, Regi: Alan J Pakula)

Nja. Kanske ingen superhöjdare men en sevärd bagatell med Donald Sutherland och en alltid lika förtjusande och begåvade Jane Fonda. Hon är alltid bra. Alltid.

.

.

9. Den sista föreställningen
(The last picture show, Regi: Peter Bogdanovich)

Dom var unga då. Inte så konstigt, 1971 var ju länge sedan. Men Cybill Separd och Jeff Bridges var otroligt fina 1971.

.

.

8. Äppelkriget
(Regi: Tage Danielsson)

Jag minns i princip ingenting av filmen annat än att jag tyckte om den när jag såg den, men det var länge sedan. Jag tjongar upp den på listan ändå, mitt minne får bära eller brista.

.

.

7. Trafic
(Regi: Jacques Tati)

Tati var en härlig gubbe. Va? Jag tycker många av hans filmer är otroligt mysiga, dom får mig att förpassa hjärnan till en annan dimension, en annan tid och en annan….puls. Tempot går ner och semestermyset slår till. Otippat va? Jag är en Tati-tjej.

.

.

6. Söndag, satans söndag
(Sunday Bloody Sunday, Regi: John Schlesinger)

Även på plats 6 kommer en film jag bara sett en gång och för väldigt länge sedan. Å andra sidan, om filmen och minnet fortfarande sitter kvar så pass så förtjänar den en plats på listan till motsatsen bevisats. Och DET kan dröja.

.

.

5. Mitt namn är Shaft
(Shaft, Regi: Gordon Parks)

Richard Roundtree var en härlig snubbe. Hans version av filmfiguren Shaft klår Samuel L Jacksons alla dagar i veckan.

.

.

4. Utvandrarna
(Regi: Jan Troell)

Utvandrarna är en film som tillhör en filmgenre som jag personligen inte gärna ser om. Det räcker mer än väl med en tittning. All denna misär. Den gör ont. Samtidigt är det ibland nödvändigt att se filmer som denna, att påminnas om historien, att blicka bakåt och försöka förstå. Det gäller inte bara just denna historia utan alla filmer man kan lära sig nåt om samtiden genom att se.

.

.

3. Harold & Maude
(Regi: Hal Ashby)

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul. Det här är en film som INGEN annan. Antingen klickar den eller så gör den inte.

.

.

2. A Clockwork Orange
(Regi: Stanley Kubrick)

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa? Att det är en FILMKLASSIKER av stora mått kanske även belackarna kan skriva under på?

.

.

1. Straw Dogs
(Regi: Sam Peckinpah)

Det känns fint att på listans förstaplats kunna drämma till med en film som är RIKTIGT TOKBRA och den är jättebra även i nutid. Det var nämligen inte så många år sedan jag såg den. Fem för att vara exakt. Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. Dustin Hoffman briljerar och jag säger Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

.

Det finns fler hugade filmbloggare som listar sina favoritfilmer från 1971 just idag.
Här kommer länkarna till dessa härliga bloggar:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Filmmedia
Filmitch
Flmr

{ 14 comments }

ESCAPE ROOM

3 oktober, 2017

På förra årets konferens tog jag med mitt färgbutiksgäng till ett ställe i Stockholm som heter Roomescape. Ett perfekt sätt att utveckla samarbetsförmåga och laganda tänkte jag och bokade rummen Bunkern och Zombie Lab. Min förhoppning om aktiviteten stämde, det VAR ett bra sätt att fördjupa teamwork på. Det var också jättesvårt, spännande och extremt stressande. Och läbbigt. Jag som var i zombielaboratoriet tyckte verkligen det. Riktigt verklighetstroget med skärmar där man såg zombies som försökte ta sig in och vi hade en timme på oss att tänka ut VAD vi letade efter, varför och hur. Det enda vi visste var att OM vi lyckades skulle zombisarna inte kunna ta sig in i rummet.

I den här filmen är det entreprenören Brice (Skeet Ulrich) som äger ett Escape Room-ställe och som i sin iver att ”pimpa” ett av rummen kommer över en trälåda i en second hand-butik. Nu är det inte vilken låda som helst, det är en demooooooooon i lådan och om detta är affärsinnehaverskan (WTF! Sean Young!) väl medveten. Hon tror så stenhårt på detta att lådan inte är till salut. Brice skiter dock i vilket och snor lådan (okej, han lämnar en liten bunt pengar efter sig men det är ändå stöld….är det inte?).

Samtidigt har fyra ungdomar bokat in sig för ett besök på Escape Room. Dom vill göra något speciellt tillsammans och speciellt it will be. Ett rum fullt av ledtrådar och 55 minuter på sig att lösa gåtan. Varenda sekund räknas. Inga mobiler är tillåtna, det är ljudisolerat och precis som för vårat gäng i Zombielabbet så tar det ett litet tag innan dom acklimatiserar sig till uppgiften. Men sen så…

Det här var riktigt riktigt dåligt. Hade jag haft ett överskott av ruttna tomater och en iver att tokstäda hade jag kastat dessa på TV:n och buat högt, sådär som engelsmän med peruk gör åt varandra i parlamentet. Det finns ingenting med den här filmen som gör den sevärd, ingenting mer än dom sekunder Sean Young är i bild och då får man dödångest för man fattar att om HON är sådär gammal så är JAG rätt till åren kommen själv. Mitt tips blir istället att prova grejen på riktigt istället. Det finns på många ställen och kostar inte skjortan.

 

{ 0 comments }

ABOUT RAY

2 oktober, 2017

Ray (Elle Fanning) föddes som Ramona och är uppväxt med sin ensamstående mamma (Naomi Watts), mormor (Susan Sarandon) och mormorns fru (Linda Emond). En bra uppväxt även om Ramona bara ville ha en familj som alla andras. Något ”vanligt”.

Men familjesituationen blev ungefär lika vanlig som hennes eget liv. Hon kände jättetidigt att hon var en pojke i en flickas kropp och nu när hon är 16 vill hon börja förvandlas till man på riktigt. För att få göra det behöver hon målsmans godkännande. Båda målsmännen. Hennes pappa behöver alltså få reda på detta och ge sitt medgivande, pappan som inte funnits i Rays liv alls.

Det finns mycket – på pappret – med den här filmen som känns intressant men efter att ha sett den känns det som ALLT slarvades bort. Elle Fanning gör sitt bästa för att bete sig som en dude och det går väl…sådär. Susan Sarandon känns också tveksam i sin roll, nåt jag sällan brukar känna. Naomi Watts gör även hon säkerligen sitt bästa men det är en del manusmässiga fadäser hon tvingas igenom då detta drama gränsar till fars och för mig funkar det inte alls.

Mer än en tvåa i betyg kan det inte bli för detta super-pk-familjedrama som från början hette Three Generations. En visserligen sann titel men ack så missvisande. About Ray är precis vad filmen är, den handlar bara om Ray.

{ 0 comments }

THE NILE HILTON INCIDENT

1 oktober, 2017

När en film med svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudrollen vinner Juryns pris på Sundancefestivalen så kan jag inte låta bli att både bli både glad, imponerad och pepp.

Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat filmen och med egensinniga Metropia (2009) och den kanske inte lika utmanande Tommy (2014) i bagaget känns han både spännande och som en underdog i mina ögon. Att Fares Fares kan agera behöver ingen övertyga mig om och han känns som ett solklart val i rollen som den idoge egyptiske polismannen Noredin som ska försöka lösa mordet på en vacker sångerska på ett hotellrum i Kairo.

Filmen känns väldigt autentisk filmad även om filmens Kairo i verkligheten är Casablanca i Marocko. Att den även (som jag kan bedöma) utspelar sig på originalspråk är ett extra plus för filmen men kanske inte för mig. Jag är larvig på det sättet, det blir ett litet extra hinder att ta sig över oavsett om språket är japanska, kinesiska, ungerska eller arabiska. Jag måste läsa texten hela hela tiden, kan inte missa det minsta för då känner jag mig helt borta och jag märker att när tempot sänks i den mittersta tredjedelen av filmen så zonar jag ut och upplever ett segment av redig seghet. Kanske till och med trötthet. Ja, kanske dåsade jag till och med bort för en stund.

Hur det än var med den saken så vaknade jag till liv och märkte att jag inte missat särskilt mycket. Den känslan är såklart skön för mig MEN inte ett plus för filmen. Summa summarum, lite gott lite blandat lite surt lite salt och en hel del screentime av en rökandes Fares i profil.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar. Här är mina filmbloggande vänners tankar om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?

{ 1 comment }

MOTHER!

30 september, 2017

Med ett CV som Darren Aronofskys är det svårt att vara likgiltig när det vankas en ny film. Hans filmer har en enormt hög lägstanivå med droghallucinationer i Requiem for a dream, drömlimborullen The Fountain,  balletthrillerdramat Black Swan och min personliga Aronofsky-favorit till dags dato:  The Wrestler. Den enda egentliga avåkningen från motorvägen som leder till dom allra största regissörerna i modern tid är det bibliska sömnpillret Noah.

Men nu är det alltså dags för Mother! och jag känner mig både förstummad och förstoppad och jag ska försöka förklara varför.

Mother! utspelar sig i ett stort hus, ett kråkslott om du vill. Nyrenoverat av den superhändige – och namnlöse – frun i familjen, spelad av den upprättgående porslinsdockan Jennifer Lawrence. Hennes man, Den Store Författaren Som Tappat Inspirationen, är så uppe i sin egen röv att han inte ser vare sig henne, husets förvandling, att han kanske borde försöka sig på att vara lite fysisk med frugan from time to time eller reagera på att hon behöver mycket medicin för att hålla måendet i schack. Han spelas av Javier Bardem, en roll som borde vara som klippt och skuren för honom men – för mig – blir det mest en parodi. En uttrycksfull egocentrisk man med gummiansikte och stora ledsna hundögon som är gift med ett övermedicinerat nervknippe och tillika…barn.

Ja, hon känns så. Som ett barn. Hon skrider fram genom rummen med genomskinligt nattlinne och perfekta former men utstrålar bara marginellt mer kvinnlighet än en tioåring. Det kommenteras till och med i filmen då en man (Ed Harris) kommer på besök: ”Din fru? Jag trodde hon var din dotter!” Och i nästa sekund ska man alltså köpa att hon ensam har totalrenoverat en jättekåk med allt vad det innebär av bärande, släpande, lyftande, sågande,, målande, rördragning, eljobb, fixande och trixande. Nåja. Jag ska inte snöa in mig på det här, det finns annat att fundera över.

Filmen är två timmar lång. I 2/3 av filmen har den mig i sitt våld, jag äter den ur handen och jag förstår inte varför. Den skaver, den känns konstig, olustig,  skådespelarna beter sig jätteunderligt och jag vet inte om det beror på manuset eller på felcasting. Den är otäck också filmjäveln. Huset gör ljud ifrån sig, det kastas in jump scares och jag funderar på åt vilket håll filmen ska vrida sig. En thriller, ja det står tämligen klart. Skräckfilm, nä…inte va? Eller…kanske? Familjedrama? Kärleksfilm? Om vi säger såhär….den sista tredjedelen rör om i grytan så att filmen inte är i närheten av samma ”typ” som dom första två och jag gillar det inte. Tror jag.

Det finns så mycket att inte tycka om med Mother! men ändå fascinerar den mig. Den är ofullständig på ett vis för att i nästa sekund kanske till och med vara smart. Med andra skådespelare kanske betyget hade blivit högre, jag vet inte. Å andra sidan är vissa scener nere på en etta och skvalpar. Men slår jag ihop allt så måste jag ändå ge den godkänt, den var underhållande på ett ytterst mystiskt och taggigt sätt. Jag skulle dock inte råda någon att se den, som ett filmtips alltså. Så den får en trea men en trea jag egentligen inte kan stå för.

{ 3 comments }

Fredagsfemman #295

29 september, 2017

5. Tom Hanks blir en man som heter Ove

Att Tom Hanks ska spela Ove i den amerikanska remaken av En man som heter Ove känns rätt bra tycker jag. Betydligt bättre än om Rolf Lassgård skulle spela Forrest Gump i en svensk version av filmen. Men coolt är det verkligen, jag undrar om det kan bli mycket större för en ”liten” underfundig svensk bok? Fredrik Backman är verkligen SÅ värd det här!

.

.

.

4. Pennywise Dancing

Har du tråkigt en stund och vet med dig att du är lättroad, följ Pennywise Dancing på Twitter. Att nåt så enkelt kan vara så underhållande, alltså jag fattar det inte, jag måste vara understimulerad eller nåt.

.

.

.

.

3. Fargo försvinner från HBO

Nu börjar det brinna i knutarna för alla som TÄNKT se TV-serien Fargo på HBO Nordic men som ännu inte fått ändan ur vagnen. 19 oktober försvinner nämligen samtliga säsonger från tjänsten och jag kan LOVA att det är JÄTTEDUMT att inte hinna se serien. Den är nämligen MAGISK. Och OJ vad jag överanvänder VERSALER just nu men ibland har det verkligen ett mervärde att göra det.

.

.

.

2. Naomi Watts-cravings

Du som följer min blogg kommer kanske att märka att Naomi Watts ansikte dyker upp lite oftare än vanligt framöver. Jag har nämligen fastnat lite i vinkelvolten efter Twin Peaks och håller på att beta mig igenom hennes filmer och fylla en del hål jag haft. Nu är det inte jättemånga av hennes filmer jag inte redan sett och skrivit om men det finns ett gäng och dom kommer alltså ploppa upp här och där under dom närmsta månaderna utan att det för den skull är något tema i görningen. Det fanns liiiiite för få filmer kvar för att ett tema skulle vara aktuellt. MEN Naomi Watts är toppen – alltid – och nu ska dom osedda alstren betas av. Så det så.

.

.

.

1. Woody!

White med can´t jump, True Detective, Wag the dog, Ett oanständigt förslag, Zombieland, Larry Flynt, Skål, Natural Born Killers, Money Train, Kingpin, Palmetto, Hunger games, Seven psychopaths, Den tunna röda linjen, Apornas planet: Striden, EdTV, The edge of seventeen, Now you see me, Triple 9, Friends with benefits, Defendor, 2012, Seven pounds, Transsiberian, No country for old men, The Hi-Lo Country och nu även The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri.
Det är lätt att ta fantastiska skådespelare för givet och därför är det dags får att med tårta, maraccas och mockasinerstepp mot gympasalsgolv hylla Woody Harrelson för att han är SÅ. JÄVLA. BRA.

ALLTID.


{ 1 comment }

Idag är det ingen vanligt podavsnitt för den här veckan har vi TV-serietema! Vi tänkte ge oss på att lista FEM TV-serie-tips bland alla miljoners miljarder serier som sköljer över oss och samtidigt prata om några serier som fått oss att stänga av och ge upp.

Den här veckan kommer även det utlovade battlet kring sommarens stora TV-snackis: Twin Peaks – The Return. Våra tankar om serien skiljer sig åt å det grövsta och vi ska se om vi kan komma varandra lite närmare efter detta snack eller om våra Twin Peaks-vägar aldrig kommer korsas.

Mycket nöje!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

THE FOUNDER

27 september, 2017

Jag har vissa svårigheter med filmer där huvudpersonen är ett arsel, det är sen gammalt. The Founder är således en film som nailar shit-face-o-metern till max för Ray Kroc (Michael Keaton) är allt annat än en snällis.

Han är ett nedkok av allsköns personligheter som kan behövas för att bli En Stor Businessman och en sådan bulkongtärning har kanske miljoner på banken men han går över lik för att komma dit. Ocharmigt som ett helvete men också symtomatiskt att Hollywood väljer att göra en film om honom istället för att fokusera på förlorarna, bröderna McDonald vars affärsidé Kroc stal rätt av och gjorde till sin. Och vad det blev av McDonalds det vet vi alla, det är en framgångssaga av Guds nåde.

Det filmen vinner på är att 50-talskänslan är himla go och trivsam att befinna sig i, att den är välgjord in i minsta detalj och att historien faktiskt är jäkligt intressant. Sevärd alltså. Ett filmtips för höstkvällen!


Nu kan du se The Founder på C More. Perfekt va? Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 0 comments }

WILSON

26 september, 2017

Efter att ha sett Woody Harrelson agera som om det inte fanns en morgondag i inte mindre än TVÅ filmer* – samma dag – på Malmö Filmdagar kände jag att jag blev lite…saknig. Och VIPS, i samma sekund som jag tänkte ordet dök Wilson upp på Itunes.

Regissören Craig Johnsons förra film var den underbara The Skeleton Twins och Wilson är en film i samma anda. Finstämd och känslig, tung men charmig, tankeväckande och mysig. Woody Harrelsons Wilson är en udda filur, en mycket speciell medelålders man och om man kan vara  en social ensamvarg så är det precis vad han är. Rädd och konfrontativ samtidigt. Snacksalig och gränslös men samtidigt målmedveten och empatisk. Och det är just det där med ensamheten han har så svårt för. Alla lämnar honom.

Hans enda två vänner flyttar till St Louis, kvar är han och hunden. Frun Pippi (Laura Dern) drog redan för 17 år sedan, med ett foster i magen och ett fast beslut att göra abort. Nu blir Wilsons gamle far hastigt sjuk och han tvingas lämna sin stad för en ny. Samtidigt rannsakar han sitt liv och känner efter hur mycket han saknar ett familjeliv. Så han letar upp Pippi och VOJNE, han är in for a secret treat som man säger.

Woody Harrelson är underbar, helt freaking underbar. Han kan sätta guldkant på vilken medioker film som helst och det visar han verkligen nu. Filmen är nämligen sådär, för att vara diplomatisk. Tveksam trovärdighet på storyn, stora hopp i berättandet och på helt fel ställen, det känns konstigt att regissören valt att inte visa känsloyttringar under en del rätt viktiga scener och en irriterande överspelande Laura Dern.

Jag kan inte låta bli att tänka vad Kristen Wiig hade kunnat göra med Laura Derns roll. Eller kanske vem som helst. Laura Dern är riktigt annoying här faktiskt.

*Filmerna jag såg var The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri. Recensioner av dessa filmer kommer i samband med att filmerna har biopremiär.

{ 0 comments }

VICTORIA & ABDUL

25 september, 2017

Drottning Victoria (Judi Dench) hade det inte så roligt. Det var inte tal om att ha någon egentid, jobbet tog liksom aldrig slut. Hon var drottning av  det Förenade kungariket Storbrittanien samt kejsarinna av Indien och mot slutet av sin regeringstid höll hon på att dö av leda. När den långe vackre indiern Abdul Karim (Ali Fazal) kommer till Buckingham Palace för att överlämna en gammal indisk peng till henne händer det något inom henne. Hon SER honom. Hon tycker han är vacker. Att han är intressant. Att han dessutom passerar gränsen för hur man får vara och prata med en regent finner hon uppfriskande, så pass uppfriskande att hon vill att han ska stanna i landet – och hos henne.

Ibland kan det vara rätt skönt att se en film som ”bara” är gullig. Victoria & Abdul är en genomsnäll film som jag har svårt att tro retar upp någon. Judi Dench är jättebra som drottningen och Ali Fazal kommer säkert sätta en del hjärtan i brand med sin charmiga uppenbarelse.

För mig är det här en film som går in genom ena ögat och ut genom andra, det är ingenting som fastnar, egentligen inte heller något som berör MEN det är okej, filmen funkar ändå. Som förströelse. Som lite leende uppåttjack en liten stund.

Det är Stephen Frears som regisserat filmen och betänker man att några av hans senaste filmer är The Queen (med Helen Mirren som äldre drottning), Philomena (med Judi Dench som gammal tant) och Florence Foster Jenkins (med Meryl Streep som gammal sångfågel) så är det knappast chock-varning på att han valt att göra Victoria & Abdul. Han är som en Lasse Hallström men med äldre kvinnor i fokus. Inte pjåkigt alls även om det inte är min gå-ner-totalt-i-brygga-kopp-the.

Jag såg filmen som invigningsfilm på Malmö Filmdagar ihop med mina filmspanarvänner som var på plats. Här är deras tankar om filmen.
Jojje
Carl
Henke

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 107 av podcasten Snacka om film.

{ 1 comment }

ON THE MILKY ROAD

24 september, 2017

Jag undrar om jag var en svettig balkanmusiker i mitt förra liv? Det är nåt med den musiken som gör mig alldeles upprymd. Jag känner mig liksom…hemma. Den känslan kan vara bra att ha som grund om man ska ta sig igenom On the milky road utan någon form av men, det här är nämligen inte en film som kommer falla alla i smaken MEN, som sagt, har du en förkärlek för balkanmusik OCH för filmer där man aldrig kan veta vad man ska få se i nästa scen, ja DÅ är den här filmen något för dig!

En pilgrimsfalk som dansar, gäss i grupp som badar i blod, en liten fundersam åsna, krig, bomber och granater, en klocka som skär upp folk, kor som ska mjölkas, polka-dot-klänningar, shots, ormar som dricker mjölk, djupa urringningar, ett avskjutet öra och den übervackra Monica Bellucci i allsköns klänningar och mer eller mindre knasiga scener.

I filmens början står det att den är ”baserad på tre sanna historier och många många fantasier” och det sistnämnda är svårt att inte se. Hela filmen känns som Emir Kusturicas våta dröm efter att få spela med och mot just Monica Bellucci och han ska definitivt ha cred för att han lyckades dra det här projektet i mål.

Som en febrig resa mellan dröm, verklighet och ren saga, så skulle jag vilja beskriva filmen och den funkar stenhårt på mig. Jag satt och njöt och fnissade och förundrades över allt KNAS jag fick se och det är så uppfriskande med den här typen av film som egentligen saknar givna ramar, som spelar sitt eget spel utan Hollywoodregler eller andra måsten. Jag gillar det skarpt. Det var som att få en riktig energibomb rätt in i magen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det var inte alls meningen att jag skulle göra det, jag hade valt bort den helt. Men, jag fick ett ryck och bytte salong och det visade sig vara ett lyckokast!

{ 2 comments }