SAULS SON

11 februari, 2016

Det är 1944 och den judisk-ungerske mannen Saul (Géza Röhrig) är fånge i Auschwitz. Han jobbar i ett sk sonderkommando, föser in sina jämlikar i gaskammaren, städar bort kropparna efteråt och kremerar liken. Han har samma kläder dag ut och dag in och det röda krysset på ryggen känns självlysande i de för övrigt smutsbruna omgivningarna.

En dag när dörrarna till gaskammaren öppnas och högen med kroppar ska avlägsnas ser Saul en liten pojke. Han hajar till. Är det hans son? Saul fixar inte att kremera pojken bland alla dom andra utan bestämmer sig för att försöka leta upp en rabbi och ge sonen en värdig begravning.

Sauls son vann Juryns stora pris i Cannes och är nominerad till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan. Visst är det en bra film men jag känner mest att det är ett ganska spretigt koncentrationslägerdrama i Instagramformat. Filmens storhet är nämligen formatet.

Bilden är kvadratisk och man får hela tiden se Saul i närbild men med kort skärpedjup. Bakgrunden är alltså ALLTID suddig. Suddigheten gör att det är ganska jobbigt för ögonen att titta på filmen MEN det tillför också en känsla av att befinna sig i en ”bubbla” och i detta fall en jävligt obehaglig sådan. Dom suddiga döda kropparna blir bara ett sammelsurium av hemskheter som man anar runt omkring och jag kan tänka mig att det är precis så dessa judar uppfattade situationen.

Så…även om jag sett filmer från koncentrationsläger som jag tyckt varit manusmässigt och filmiskt bättre så har jag nog aldrig känt mig så närvarande och ”på plats” som under visningen av Sauls son. Antagligen är det just därför som jag efter halva filmen ”stänger av”. Hjärnan vill inte vara med, hjärtat säger byebye, magkänslan snoozar och jag kan inte göra ett skit åt det. Jag inbillar mig att det beror på att filmen går lite på tomgång MEN det kan ju också bero på att jag inte kan ta in mer. Det känns….mänskligt…..på nåt sätt ändå, att inte orka. Och att inte orka och att blunda är inte samma sak.

Sauls son har biopremiär 12 februari. Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Länkar till deras recensioner finns här nedanför  när dom är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Har du inte sett den?
The Nerd Bird

{ 7 comments… read them below or add one }

Jojjenito februari 11, 2016 kl. 15:19

Jag kände likadant. Jag blev illamående ganska så direkt, så jag stängde nog också av. Annars hade jag blivit tvungen att gå ut och kräkas, och det ville jag inte. Hur mycket jag än beundrar filmen så kan jag inte ge upplevelsen godkänt. Jag brukar normalt sett klara av såna här typer av filmer ganska bra, t.o.m. tokgilla dem, som t ex Irréversible eller Gå och se.

Svara

Fiffi februari 12, 2016 kl. 14:02

Jojjenito:
‘Jadu….undrar vad det beror på? Den är väldigt speciell, filmen. Kanske borde man ta och se den en gång till för att kunna ta in den på rätt sätt men….det lockar inte riktigt…

Svara

Sofia februari 11, 2016 kl. 15:47

Jag kände mig också ovanligt närvarande i filmen och stängde nog inte riktigt av på samma sätt — därmed ett högre betyg. Och jo, filmen gick lite på tomgång ibland… Kanske priset att betala för det stora fokuset på Saul?

Svara

Fiffi februari 12, 2016 kl. 13:59

Sofia:
Jag tror du har rätt där. Filmens stora plus – och minus – är Saul-fokuset. Men det är också det som gör den här filmen annorlunda så det är bara att hacka i sig minuset :)

Svara

Cecilia februari 11, 2016 kl. 17:56

För mig har filmen legat och grott i hjärnan likt en mögelost sedan jag såg den i november på SFF. Kände lite som du direkt efter visningen. Lätt illamående och fullkomligt tom på känslor. Men ju mer jag har funderat på den, jag har även sett om vissa delar av filmen, och läst och skrivit om den – desto mer har den vuxit, både i hjärnan och hjärtat. Du har ju också sådana tendenser – att filmer kan växa i efterhand – så vem vet? Inte för att man måste älska alla filmer, men ändå. Det är ju intressant att många verkar ha reagerat likadant, att man vill ”stänga av”… Funderar på att se om HELA filmen bara för att se hur jag reagerar då.

Svara

Fiffi februari 12, 2016 kl. 14:05

Cecilia:
Filmer kan absolut växa i efterhand, precis som dom kan försvinna som en fis i rymden ;)
Det jag tänker på när jag tänker på Sauls son (nu i backspegeln) är allt det suddiga, det man aldrig fick se… Det är ju DÄR det otäcka är och nu hamnar dom i fantasin istället för att man får se allt grafiskt ”in your face” och sen försvinner det.
Jag tror nog filmen skulle vinna på en omtitt men precis som jag skrev här ovan till Jojje, det lockar inte riiiiktigt…

Svara

Cecilia februari 12, 2016 kl. 14:37

Exakt, det suddiga antydde mer än det gottade sig i hemskheterna, samtidigt som man ändå fick se ganska mycket. Det som var särskilt beklämmande, tycker jag, var att Saul betedde sig som en ”duktig” arbetare. Hur han sträcker på sig och drar av sig mössan när nazistledarna dyker upp… Underkastelsen. Det kanske också bidrar (undermedvetet) till att det är svårt att identifiera sig med och sympatisera med Saul till fullo.

Förstår att det inte lockar :/

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: