Sommar-Stewart: DEN STORA SÖMNEN

7 juli, 2014

Efter några måndagar med James Stewart i otvivelaktiga huvudroller kommer här en film där han har en aningens mer undanskymd plats.

Meet Philip Marlowe. The toughest private eye who ever wore a trench coat, slapped a dame and split his knuckles on a jawbone.

Citatet här ovan är från filmaffischen. Raymond Chandler skrev romanen The Big Sleep (Den stora sömnen) redan 1939. På den tiden kanske hans privatdeckare Philip Marlowe ansågs supertuff när han iklädd blottarrock örfilade kvinnfolk och krossade knogarna mot nåns käkben men 2014 känns beskrivningen våldsamt sunkig.

Mina förväntningar på filmen var verkligen inte på topp när jag satte igång den, jag hade taggarna ute som värsta igelkotte under en valborgsmässoeld. Konstigt nog var det som att få en lagom dos eter i en näsduk över andningsorganen redan tidigt in i filmen, jag blev liksom soft, slapp i hela kroppen. Det blev nån form av regression in i barndomen tror jag trots att jag inte har några minnen av just denna film, men känslan, musiken, färgerna, kostymerna och Robert Mitchums berättarröst gjorde att filmen kändes mysig, som en ojsan-zappning in på SVT en jullovseftermiddag på 80-talet.

Philip Marlowe (Mitchum) blir anlitad av en åldrad och halvkroppsförlamad General Sternwood (James Stewart) för att försöka hitta anledningen och männen bakom utpressningsbrev som dimpit ner i hans filtbeklädda knä. Breven går att spåra till en tämligen suspekt bokhandel i staden.

I den här filmen är historien förlagt till Storbrittanien medans originalfilmen från 1946 (med Humphrey Bogart och Lauren Bacall) är mer boken trogen och håller sig till Kalifornien. Jag har inte läst boken och heller inte sett den andra filmen men historien som sådan skulle nog funka att göras om till nutid i vilket land som helst. Det är alltså inte förlagan som är problemet – om man nu tycker filmen har ett problem.

Jag kan se att filmen lider av en hel massa brister, bland annat Robert Mitchum som är på tok för icke-charmig för denna typ av roll, men jag beslutar mig för att inte reta upp mig. Filmen var mysig, den hann med sina blott 99 minuter inte bli tråkig och det var intressant att se vad James Stewart kunde göra med en relativt liten – men viktig – biroll. Han kunde föga överraskande göra MASSOR.

{ 6 comments… read them below or add one }

Carl juli 7, 2014 kl. 09:36

Håller historien ihop? Förlagan är väl ökänd för att inte ens Chandler själv visste var alla trådar slutar. Själv tycker jag att det är en charmig detalj i den gamla filmen att man inte hänger med i alla svängar utan bara kan sitta och njuta av Bogart och Bacall.

På någon nivå låter det märkligt att den här versionen ens finns. Det här är fem år efter att Robert Altman gjorde neo-noir av Marlowe i The Long Goodbye. Det känns rimligare att Coen-bröderna plockade upp den här historien till The Big Lebowski långt senare och ersatte hårdingen Marlowe med The Dude.

Svara

Fiffi juli 7, 2014 kl. 10:19

Carl:
Jag har ingen aning om förlagan är ökänd, okänd eller lagom känd så för mig höll den ihop alldeles tillräckligt 😉 Hade heller ingen aning om kopplingen mellan Marlowe och The Dude. Då fick jag lära mig nåt nytt idag med, tack 🙂

Svara

Henke juli 7, 2014 kl. 10:26

Kan erkänna att jag inte är jättesugen på denna trots Jimmy Stewart. Och skulle jag se The big sleep skulle det nog bli originalfilmen i första hand.

Svara

Fiffi juli 7, 2014 kl. 16:57

Henke:
Vill man se en bra film är det antagligen originalet man bör välja. Vill man se James Stewart med en filt över knäna väljer man denna.

Svara

Movies - Noir juli 7, 2014 kl. 12:44

Det är lite lustigt att denna funkade så pass bra på dig. Själv tyckte jag den var svag. Kändes trött och inte särskilt inspirerad. Fast originalet är inte den bästa filmen i noir-genren den heller. Som Carl nämnde är den smått omöjlig att hänga med i, men blir värd att se pga Bogart/Bacall.

Jag hade sett en annan Marlowe med Robert Mitchum innan denna som var klart bättre. Fast den har inte Stewart så den kanske inte är intressant för dig. Det var Farewell, My Lovely från 1975.

The Big Sleep (1978)
The Big Sleep (1946)
Farewell, My Lovely (1975)
The Long Goodbye (1973)

Svara

Fiffi juli 7, 2014 kl. 16:59

Movies-Noir:
Tack för tipsen, ska kolla upp dessa 🙂

Det är fullt möjligt att filmen _är_ svag men jag tyckte den var mysig och m kommer före s alltså är mysig viktigare än om den är svag eller inte och det här resonemanget går inte alls ihop det märker jag helt klart men hur som helst, filmen funkade på mig 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: