SPOTLIGHT

13 februari, 2016

Alltså, det här med katolska präster och deras förkärlek för småpojkar är verkligen ett kapitel för sig. Och nu har detta kapitel fått en alldeles egen hollywoodfilm. Filmen Spotlight handlar nämligen om den sanna historien om dom grävande journalisterna på The Boston Globe som avslöjar prästers sexuella övergrepp på barn som katolska kyrkan mörkat i många många år.

En film som nominerats till hela sex Oscars har jag givetvis rätt höga förväntningar på och ”murvelfilmer” som genre gillar jag i princip alltid. Spotlight gör mig verkligen inte besviken på en fläck, däremot gäckar den mig på ett plan. Är detta en film som är FÖR perfekt? Det finns ingenting att klaga på, verkligen nada, men är det DET som gör att filmen rinner av mig som hett vatten på teflon?

Mark Ruffalo är superstabil som den nyseparerade journalisten Mike Rezendes och det känns som ett fräscht grepp att hans förhållande och ex-fru aldrig sätts i fokus. Kollegan Sacha Pfeiffer spelas av Rachel McAdams och hon är också bra, nedtonad och i det närmaste könlös – i positiv bemärkelse! I huuuuur många filmer som helst så hade Sacha per automatik varit nån sunkgubbig chefs mer-eller-mindre-envägs-kärleksintresse eller så hade det flirtats mellan kollegor eller så hade hon beskrivits inte enbart som yrkesarbetare utan även som en ”god hustru” om hon skött man och barn samtidigt alternativt ”misslyckad kvinna” om hon var singel, drack whisky och sket i disken (nä….inte sket, fel ord. Sudda sudda….struntade i disken menade jag). Här är hon ”bara” journalisten Sacha – vilket INTE är så bara.

Det är Mark Ruffalo och Rachel McAdams som knipit filmens skådespelar-oscarsnomineringar och det förvånar mig lite. Liev Scheiber som tidningens nya chefredaktör Marty Baron gör nämligen sin lilla roll riktigt bra precis som Stanley Tucci gestaltar Mitchell Garabedian med den äran. Michael Keaton är kanske filmens svagaste kort i mina ögon. Ett par högt uppdragna beiga byxor hjälper liksom ingen vart.

Jag har aningens problem med tidsbestämningen av filmen. Den verkar utspela sig i början av 2000-talet men det är mycket 80-talskänsla i filmen och kanske ännu mer 70-tal vad gäller kläderna. Eller så har dessa journalister inte begåvats med nån högre intressedos vad gäller mode och trender, så kan det ju också vara.

Regissören Tom McCarthys namn kändes bekant på nåt vis men jag kunde inte placera det. Vilket FAIL. Jag får fan skämmas nu! Han har ju regisserat The Station Agent, Win Win och The Cobbler och dessutom skådespelat i hela 39 produktioner enligt IMDb. Han bör ett jättebra jobb med Spotlight och – som sagt – det finns ingenting att gnälla på, den är verkligen sevärd och lätt att tycka om. Kruxet är bara – för mig – att den inte fastnar. Nu återstår det att se om Oscarsjuryn känner likadant.

Jag såg Spotlight på Stockholm Filmdagar tillsammans med några av mina filmspanarvänner. Här är länkar till deras recensioner:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

 

I avsnitt 23 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna film – och jag fick en chock kan jag säga!

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia februari 13, 2016 kl. 14:59

Jag tror att Spotlight kommer att tillhöra den där kategorin filmer som är otvetydigt bra men som få minns efter några år. Inga som sätter sig i hjärtat (utom på vissa överväldigade filmspanar-kollegor då möjligtvis)

Svara

Cecilia februari 14, 2016 kl. 14:01

Instämmer i vissa av dina observationer gällande ”looken” på filmen, den hade verkligen en air av 70/80-tal. Det var väldigt mycket tjockdatorer, arkivresearch och vanliga telefoner framför laptops, internet och mobiltelefoner – trots att allt det existerade i början av 2000-talet. Fast jag tror att den bilden stämmer ganska bra trots allt. Det är egentligen först nu, eller de senaste 5 åren, som redaktioner i Sverige VERKLIGEN hunnit ifatt och satsat på digitala lösningar. Trög bransch helt enkelt.

Tycker också de bästa i filmen var Ruffalo, Tucci och Schreiber. Har lite svårt att se motiveringen bakom McAdams insats. Däremot verkligen SKÖNT att Sasha, som du beskriver, fick vara bara journalist och inte någons raggobjekt. Det avslöjar en del om det övriga utbudet från drömfabriken. Kolla in Ross Putmans twitter…

Svara

Fiffi februari 16, 2016 kl. 17:55

Cecilia:
Ja jäklar, jag kollade in hennes tweets. Det var rolig läsning. Not. ;) (eller är den en han….?)

Svara

Cecilia februari 17, 2016 kl. 22:34

Jag gissar att det är en han med tanke på namnet, men helt 100 är jag inte. Njae, inte särskilt upplyftande, men upplysande! Förhoppningsvis ruskar detta lite liv i manusförfattarna!

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: