Han heter Eddie Marsan han som spelar huvudrollen. Ja, Marsan, precis som såsen.
Om Eddie Marsan hade stått framför mig nu hade jag ställt mig på knä på golvet, funderat en sekund på om jag skulle slicka hans välputsade skor för ja, jag är övertygad om att dom skiner i solen av både skoputsmedel och impregnering men antagligen kommit fram till att det inte behövs, jag kan fria till honom utan att slicka på skorna. Fy fan förresten, det smakar nog äckligt även om dom är hundraprocent smutsfria.
När eftertexterna till Still Life rullar på biografen är det det första jag tänker på. Jag vill gifta mig med Eddie Marsan. Män som han tilltalar mig på nåt vrickat men väldigt mysigt sätt. Det är nåt med det där ordentliga (ja, okejrå, pedantiska), med det där korrekta och trevliga sättet att bemöta andra på, det lite tillbakadragna, det melankoliska, det ensamma, det kanske-inte-helt-uppenbara (men för mig är det det) intelligenta och samtidigt så vet jag att skrapar man lite på axeln, pussar man lite på kinden, slickar man lite på skon så finns det en annan dimension där innanför, det finns en man som törs prova varm choklad fast han druckit te i hela sitt liv, en man som köper sig en kanelbulle bara sådär (och luktar på den innan han tar första tuggan, nån måtta får det ändå vara på spontaniteten!) och som vågar visa sina känslor när dom svämmar över kanten.
Still Life är en film om en ensam man som jobbar med att ordna begravningar för döda människor som inte har några efterlevande som bryr sig det minsta. Still Life är en film som handlar om ensamhet, om döden och om livet. Om viktiga saker. Därför är det med stolthet och kärlek som jag tänker klämma till med högsta betyg till Still Life, det är nämligen en film som mitt i alltihop gör mig lycklig. Ungefär lika lycklig som om Eddie Marsan tittade ner, log sådär i mjugg och sa ja.
Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:
Det var en fin film. Det var lite för långsam för min smak kanske men det var ändå okej att titta på den. Han som spelade huvudrollen passade perfekt, en ledsam kille, självständig, inte så superkänd utan mer lågmäld och jag tror att om det varit en större skådis i den rollen hade filmen inte alls blivit lika bra.
Hela filmen var typ….grå. Den kändes instängd och ensam och där var musiken bra, det gjorde att filmen kändes lättare på nåt vis. Sen var slutet var väldigt fint.
Det här var den fjärde filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival.
Ahhhh Marsan en av mina favoriter. Karn kan spela det mesta allt från nörd (Filth) till rejält äckel (Komissarie Tennyson -tror jag). Jag blir alltid lite extra glad när Marsan är med i rollistan och här har han huvudrollen 🙂 Ska ses!
filmitch:
Brukar du gilla Marsan kommer du förtjusas maximalt här, det tror jag 🙂
Och du är min favvo Fiffi!
Du uttrycker dig såååå på pricken!
Miss you!
Den hemska tvillingen:
Tack! <3
Ställer mig i Filmitch ringhörna: Eddie Marsan gör att man tittar till lite extra (även om han försvann lite i The World’s End).
Bra skrivet! Jag håller verkligen med om att Marsan är som klippt och skuren för rollen, gudomligt bra. Vill se mer av honom men samtidigt vill jag att han ska hålla sig borta från de allra största produktionerna. Det är i detta formatet han gör sig bäst 🙂
Viktor:
Han gör sig bäst i det lilla formatet, i den lilla filmen, i _denna_ film. Frågan är om han någonsin kan toppa det här?
Det tror jag inte. Det här är banne mig Oscarsvärdigt!