THE AMAZING SPIDER-MAN 2

20 april, 2014

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

{ 8 comments… read them below or add one }

filmitch april 20, 2014 kl. 21:20

Låter härligt. Jag hör till den minoritet som gillar rebooten bättre än Raimis lite gråtmilda historier. Tisdag smäller då jag får sällskap med dottern som är hemma över lovet 🙂

Svara

Fiffi april 21, 2014 kl. 09:19

filmitch;
Om jag jämför nu men facit lite mer i hand så tycker jag betydligt bättre om Marc Webbs filmer än Sam Raimis. Men det visste man ju inte då, innan filmerna var gjorda/sedda 😉

Ha så mysigt på bion imorgon 🙂

Svara

filmitch april 22, 2014 kl. 22:25

Ja det här blev något att smälta: Ömsom som och ömsom vatten. Ack ack ack vilken väg ska jag gå? 🙂 eller 🙁 ?. Återkommer med en liten text nästa vecka.

Svara

Fiffi april 22, 2014 kl. 22:31

filmitch:
Jag har förstått att det är många som sett filmen och som tycker den är både jättejättebra (bitvis) och fullkomlig katastrof (bitvis). Att den är otroligt ojämn. Jag tycker inte det alls men jag tror att det är så du menar att du tycker? 😉 Ser fram mot din text! 🙂

Svara

Sofia april 21, 2014 kl. 13:58

Har inte ens tagit mig an rebooten ännu, men då vet jag att jag har något att se fram emot. Och ja, jag har blivit helt störd av hur lik denne Dane är Leo på trailern

Svara

Fiffi april 21, 2014 kl. 21:47

Sofia:
Har du sett Chronicle, Lawless eller The place beyond the pines? Han är med där också och är lik Leo där också 🙂

Svara

Sofia april 22, 2014 kl. 05:21

Nope, men jag har någon slags rygg tagen på två av de tre så jag lär väl få chans att vänja mig.

Svara

Fiffi april 22, 2014 kl. 18:24

Sofia:
Det kommer du nog vara tvungen att göra. Jag tror han kommer bli en av dom största när han växer till sig lite 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: