THE DINNER

28 oktober, 2017

Vad konstigt det här blev. Oj så tokigt. Fan också.

Jag hade sett fram emot The Dinner ett bra dag, jag menar, hur skulle jag inte ha kunnat göra det? Laura Linney, Richard Gere, Rebecca Hall, Steve Coogan och Chloë Sevigny, finfina skådisar alltihop i en film som säljs in som en dramathriller. Snygg poster också, peppen växer. Så bullar jag upp med kaffe och gummilimpmacka efter en tuff jobbdag och nääääää vad tusan alltså, usch vilken besvikelse.

Jag tror aldrig jag sett någon jobbigare jävel på film än Steve Coogans rollfigur Paul. Kanske irriterar han mig extra mycket för att han är en rätt vanlig personlighetstyp i verkligheten och såna retar mig till fucking VANSINNE även öga mot öga. Men ärligt, det är på gränsen att jag stänger av filmen så mycket avskyr jag honom. Spydig, negativ, totalt anti-socialt beteende, sånt beteende som kräver av kvinnor (eller EN kvinna, dvs frun) att släta över mannens vidriga sätt och pisksnärtande ord annars kan dom inte vistas bland folk tillsammans. Hur denna typ av män kan bli gifta är för mig en gåta, speciellt när killar som Roland har så svårt att hitta kärleken.

Jag känner mig sur nu. Jag vill inte skriva mer. Hejdå.

Ett dygn senare.

Fan. Filmjäveln släpper inte. Texten jag skrev skaver. Är min känsla om filmen korrekt eller är jag orättvis, baserar betyget enbart på mina förväntningar som inte infriades? Det finns bara en sak att göra. Se om filmen.

Två timmar senare.

Varför är Richard Gere första namnet på affischen och i förtexterna när Steve Coogan är i bild i varenda scen? Det är den första tanke som slår mig. Men sen, sen dyker det upp andra funderingar. Som att manuset egentligen är jäkligt bra. Intressant på många plan. MEN, filmen är fortfarande ingenting som den utger sig för att vara. Det här är ett kolsvart familjedrama med en samling rätt osköna personer i fokus. Jag gillar egentligen inte någon av dom, alltså bryr jag mig inte så mycket om det som händer och vad som händer personerna i fråga. Det är i grunden inga schyssta människor, det är den känslan jag har. Inga bra vuxna, inga bra föräldrar och heller inte några bra barn. Hur det ska bli bra barn när dom uppfostras av rätt kassa vuxna förebilder är en heeeelt annan fråga.

Historien var bättre andra gången jag såg filmen, bitar föll på plats. Men karaktärerna vill jag mest bara slå på käften och det ger inte en behaglig filmupplevelse direkt. Och nu har jag genomlidit detta TVÅ gånger. NU räcker det. Men ge Steve Coogan en Razzie by all means. Det förtjänar han.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: