THE GLASS CASTLE

6 november, 2017

Jag är så sjukt less på fäder.

Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.

Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.

The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.

Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.

The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.

Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???

Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?

{ 6 comments… read them below or add one }

Jojjenito november 6, 2017 kl. 19:46

Hmm, såg jag verkligen The Glass Castle nere i Malmö?! Kan jag ha glömt bort det fullkomligt? Närå, skojar bara. Jag har alltså inte sett den. ;) Men sugen är jag.

Svara

Fiffi november 6, 2017 kl. 20:09

Jojjenito:
Det är inte lätt att hålla reda på allt ;)

Svara

Henke november 7, 2017 kl. 17:01

Ja, jäklans vad provocerande pappan Rex är. Skulle inte förvånat mig om lite fradga bubblat ut ur munnen på mig under visningen.

Synd att du inte hade en bättre upplevelse med filmen. För jag tyckte efter lite eftertanke att filmen ändå en höjdare. När jag smält filmen och börjat reda ut vad som är vad var det solklart för mig att detta är en mycket bra film. Man kan ju hata en filmkaraktär och ändå gilla filmen. Men det är en utmaning!

Till skillnad från dig såg jag inte en hyllning av Rex i denna film. På ett sätt var det skönt att se en film som inte hyllade aset. Men samtidigt var det också en svaghet i manus som jag ser det. Jag kände inte en uns av sympati för Rex och därmed kunde jag inte till fullo förstå barnens reaktioner.

Däremot passar din beskrivning av fäder som presenteras som missförstådda genier in på pappan i Captain Fantastic. Jag gillade den filmen en hel del, men jag hatade den orimliga hyllningen av hans karaktär.

I båda filmerna gjorde skådespelarna Woody Harrelson respektive Viggo Mortensen bra insatser så felen ligger i manus och eller regi tror jag.

Svara

Fiffi november 8, 2017 kl. 16:46

Henke:
Problematiken är absolut densamma med pappan i Captain Fantastic men den filmen är lite mer ”utflippad”, jag hade lättare att ta till mig honom på grund av det tror jag. Den är ju inte en boats heller och då blir det en annan sak, i alla fall i mitt huvud.

Svara

Sofia november 10, 2017 kl. 11:48

Jamen, det finns väl inga härligare och mer levnadsglada människor än alkoholister?! ;)

Svara

Fiffi november 18, 2017 kl. 14:00

Sofia:
Ser man mycket på film så är det lätt att tro det. Spirituella, sociala, vivida, livsbejakande om än i vissa situationer aaaaningens för aggressiva och icke ansvarsfulla för sitt eget bästa. Men de sista två punkterna är petitesser i det stora hela, det är ju ändå Extraodrinära Män vi pratar om ;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: