THE GREATEST SHOWMAN

6 januari, 2018

Otroligt va? En TRISS i Zac Efron-filmer den här veckan! Vilken högoddsare va? Men hur mycket Zac än sjunger och dansar i den här filmen så är den Hugh Jackmans, det måste man säga. Han är nästan lika härlig som sång-och-dansman som han är som hårig bister järv. Men jag ska ta det från början.

Jag, som den ivriga trailerhatare jag är, älskar trailern till The Greatest Showman. Den är underbar! Den har ALLT! Jag får rysningar, längtar efter en sing-a-long-version av filmen på Bio Rio, vill se om Les Misérables som uppvärmning och önskar att jag hade haft mer av en trapetsvänlig kropp när jag ser Zendaya flyga fram under cirkustaket. Att trailern tjonkar på med boost-låten ”This is me” OCH det episka citatet ”No one ever made a difference by being like everyone else” gör att jag gråter varenda gång jag ser den. Trailern alltså. Ja, jag som avskyr trailers. Du hör ju. Den här filmen har nåt alldeles extra, nåt som når ända in i mig, in genom märg, ben och kevlarhud.

Jag fick inte med mig nån till bion. Inte nån. Jag tror inte jag fått med mig någon ens om jag bjudit på biljetten. Rättare sagt, jag VET att jag inte skulle fått med mig nån oavsett för jag försökte, jag körde med mutor och allt möjligt men nej, jag fick gå själv. Och SOM jag var glad för det! Innerst inne vet jag ju att det här är en typ av film jag helst av allt ser själv. Jag, en stor mugg kaffe och ett tiopack näsdukar. Den här typen av film kan nämligen – när och om den är bra – få mig att krackelera fullständigt och även om jag inte har något problem att gråta tillsammans med andra på bio så….fulgråta, det gör jag gärna ensam. Om filmen inte heter Jag, Daniel Blake. Då fulgrät jag tillsammans med hela filmspanargänget för kroppen kunde inte hålla emot. Då är det bara att gråta på. Enklast så.

Jag trodde att The Greatest Showman var ett drama med musikaliska inslag. Jag hade fel. The Greatest Showman är en musikal, no more no less och som sådan är den bra. Bra låtar, bra nummer, bra sångare och sångerskor. Ingenting att klaga på. Men det The Greatest Showman också är är en boats, en sann historia om P.T Barnum (Jackman) som enligt Wikipedia var en cirkusdirektör och underhållningsentreprenör. Sant, båda grejerna. Det han också var var en obotlig optimist, en glad skit helt enkelt OCH han hade en förmåga att se dom udda filurerna, ”freaksen” i samhället, som något alldeles extra. Dvärgen, den skäggiga damen, världens längste man, siamesiska tvillingar, albinos, tjockisar, supertatuerade män och diverse andra knasbollar, alla fick vara med och dom fick inte vara med som ”djur i bur” utan för att dom kunde saker, dom dansade, sjöng och underhöll sin publik bigtajm.

En musikalisk boats alltså där jag är riktigt nöjd med musikaldelen men kanske lite mindre nöjd med hur manusförfattarna Jenny Bicks och Bill Condon tagit sig an boatsbiten. Dom gör det väldigt lätt för sig och skrapar bara försiktigt (och toksnabbt) på den yta som är Barnum och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Filmen är förnämliga 105 minuter men det hade inte stört om den var tio minuter längre OM den med detta blivit aningens köttigare.

Hugh Jackman då, sköter han sig? Klart han gör. Mysig karl det där! Michelle Williams spelar hans fru och livsförälskelse Charity och det gör hon stabilt med vänsterhanden. Hon har inte mycket att bita i annat än att se nöjd, glad och på gränsen till dum-lojal ut mot sin idéspruta till man. Rebecca Ferguson har fått den tacksamma rollen att spela den svenska näktergalen Jenny Lind och hon är den som mimar bäst. Alla dom andra sjunger själva på soundtracket (men mimar till sina egna röster i filmen) men hon mimar till en annans röst men är den som fixar det absolut bäst. Snyggt jobbat. Hon fortsätter imponera. Zac Efron är en frisk fläkt och gör det han ska men som sagt, det är inte hans film även om han är med rätt mycket.

Regissören Michael Gracey är en man jag inte känner till sen tidigare men att han tittat mycket på Baz Luhrmans Moulin Rouge känns rätt solklart. Han saknar dock en hel del vad gäller visuell kreativitet innan han kommer upp ens till midjan på Baz men habilt är det, tro inget annat. Habilt, underhållande och….lättglömt. Ja, jag sa det. Lättglömt. Eftersmaken är tunn och jag bär inte med mig några direkta känslor från filmen även om jag drog på soundtracket i bilen direkt på vägen hem.  Jag behövde helt enkelt inte näsdukarna. Den där lille ensamme tåren som snitslade sig ner från ögat och över kinden stoppades av tröjärmen och sen var det klart. No more crybaby för mig den här kvällen. Däremot vill jag se om Logan nu. Vill man inte alltid det förresten?

{ 3 comments… read them below or add one }

Mikael januari 6, 2018 kl. 21:09

Åh, jag fick också musikalsug (vissa säger ju Musical, alltså på engelska…) och såg den igår. Men det blev inga tårar för mig även om den var trevlig. Kanske ville jag ha någon riktig Anthem mot slutet men man får vara nöjd me vad som bjuds.

Svara

Fiffi januari 15, 2018 kl. 22:32

Mikael:
Javisst får man vara nöjd med det som bjuds. En liten smällkaramell är det i alla fall :D

Svara

Mikael januari 7, 2018 kl. 23:03

Åh, jag kunde inte heller hålla mig borta från TGS… Men jag tyckte nog till skillnad från dig att musiken inte riktigt levde upp till par, det behövdes en riktigt anthem på slutet för att riktigt ro hem skeppet. Rebecca F var bra, även om jag inte förstod hennes urbrittiska dialekt.

Fin men inte där uppe med Miserables eller Moulin Rouge.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: