Veckans varulv: THE HOWLING

7 mars, 2017

Vad jag förstår är det här en riktig klassiker i varulvsgenren? Regisserad 1981 av den käcke gossen Joe Dante som tre år senare klämde i från tårna med Gremlins och tre år tidigare klämde i från andra kroppsdelar med Piraya. Säga vad man vill om Joe Dante men att regissera effektbaserade filmer klarar han rätt så bra.

The Howling hette Varulvarna på svenska när den hade premiär den 21 september 1981 och jag minns filmaffischen på den lokala lilla kvartersbion jag är uppväxt med men jag minns också att jag förstod att det var många år kvar till mina föräldrar skulle tillåta mig att se ”såna” filmer på bio. Jag vara bara nio år då och det var långt till femton. Jag lärde mig dock vad tidigt utvecklad kropp och skinn på näsan kan göra så det dröjde inte SÅ många år innan jag kunde kila förbi kassörskan i tron att jag hade åldern inne och hen gick på det – varje gång.

Mitt första besök i The Howling-världen var alltså inte i en biograf utan på VHS där jag min vana trogen spolade fram till dom mest goriga scenerna och såg dessa på repeat. Vad filmen handlade om spelade ingen direkt roll, det var effekterna jag ville se. Så när jag nu sett (om) filmen från början till slut utan att ha fingret på spolknappen känns det som att jag sett den för allra första gången. Nu har jag ju till och med sett alla tråkiga bitar, det vill säga första halvan av filmen.

Gary Brandner verkar ha varit en man med våldsam fascination för varulvar då hans romaner (och filmmanus) ligger till grund för inte bara dagens film utan även Howling II: Stirba – Werewolf Bitch, Howling III, Howling IV – The Original Nightmare, Howling V: The Rebirth, Howling VI: The Freaks och Howling: New Moon Rising. Bara när jag läser namnen på hans tre fruar spelar fantasin mig ett spratt, för visst är dom varulvsfilmskompatibla: Martine Wood Brandner, Barbara Nutting och Paula Moon?

80-talet är en riktig guldgruva när det kommer till allsköns skräckfilm och The Howling är egentligen inget undantag. Det enda trista med filmen är att den är så pass tråkig innan den – så att säga – ”kommer igång”. Men när filmen väl ”kommer igång”, ja då jäklar händer det grejer. Effekterna är helt klart förstklassiga och likaså ljudet. Burr alltså. Att se filmen med lurar ger en ljudbild jag knappt visste fanns i form av knak, knaster, kladd(o)ljud, käkpartier som brister, ögon som fladdrar, det är så mycket MUMS om man man gillar genren att jag helt enkelt bara ler.

Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra men nånstans retar jag mig för mycket på dom första dimmiga 40 minuterna, helheten kan inte bli mer än en trea. Men effekterna är fem plus, inget snack om DEN saken!

{ 5 comments… read them below or add one }

filmitch mars 7, 2017 kl. 16:36

Varulvskvinnan (i slutet) var riktigt risig vad jag minns men annars en helt ok film. Har inte sett ngn av de andra filmerna i serien. Har du?

Svara

Fiffi mars 7, 2017 kl. 21:43

filmitch:
Jag kan inte påminna mig att jag sett någon av dom andra filmerna så jag antar att jag inte har det ;)

Svara

Pappan mars 7, 2017 kl. 16:58

En av dom bättre i genren och absolut den bästa av alla i Howling-serien. Håller med om att den kändes seg till en början, men blir mindre seg vid omtittar tycker jag.

Svara

Fiffi mars 7, 2017 kl. 21:44

Pappan:
Hur håller sig dom andra filmerna om man jämför med denna?

Svara

Pappan mars 8, 2017 kl. 02:10

Inte bra alls. Kvaliteten faller drastiskt väldigt snabbt, det är överraskande att det blev så många filmer i serien.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: