THE IMPOSSIBLE

7 mars, 2013

Julhelgen 2004. Det var ganska många år sedan nu men nånstans känns det som igår.

Jag minns rubrikerna i tidningen, en tsunami hade dragit in över Thailand och aldrig hade jag kunnat tänka mig vilket helvete människorna på andra sidan jorden behövde ta sig igenom, jag satt ju och drack glögg.  Jag hade julmys när semesterfirarna, svenskarna som rymde från julen för att få ett par lediga veckor i det thailändska paradiset, kämpade för sina liv. Så många som 300000 kan ha dött i den där outsägligt otäcka flodvågen och över fem miljoner människor blev hemlösa.

Det är klart att jag förstod att den här tragedin skulle bli film på ett eller annat sätt, historier som denna är för ”bra” för att glömmas bort och tsunamivågor för tacksamma att göra i effektstudios. Jag hoppades bara att filmerna som gjordes skulle göras på rätt sätt, med respekt för alla inblandade.

The Impossible är den sanna historien om familjen som i filmen heter Bennett och är amerikaner men som i verkligheten heter Belon och är spanjorer. Maria (Naomi Watts) och Henry (Ewan McGregor) semestrar på Khao Lak med sina tre söner, Lucas (Tom Holland som ser ut som en ung Vincent Cassel), Simon (Oaklee Pendergast) och Thomas (Samuel Joslin) när katastrofen är ett faktum. Familjen splittras men Lucas och mamma Maria träffar på varandra i ett sammelsurium av smutsigt vatten, skenande bilar, döda kroppar, trädgrenar och panik. Tillsammans försöker dom överleva, ett andetag i taget.

Jag tänker inte gå händelserna i förväg, jag tänker inte spoila något som eventuellt kan framstå som överraskningar, jag tänker inte peta på dom få parametrar i filmen jag inte gillar, jag tänker helt enkelt bara lyssna på hur min kropp reagerade när jag såg filmen. Jag fick sån panik och dödsångest att det visslade när jag andades. Jag grät så att det kändes som att tårkanalerna genomgick nån form av klinisk rensning.

Jag hade så väldigt lätt att sätta mig in i deras situation, jag tyckte mig känna i varenda cell hur sjukt vidrigt det måste vara att förlora en son, en dotter, en man, en fru, en vän – fast jag inte har nån aning. Och jag är glad att jag inte har nån aning. Jag är så tacksam över det att jag gråter en stund bara av lättnad, av nån slags ömhet inför livet, av den där kärleken jag känner för mina barn och den ångestladdade vetskapen om att jag faktiskt kommer att skiljas från dom en dag -  men förhoppningsvis inte under kubikkilometer havsvatten. Men den dagen är inte idag. Andas. Torka snoret. Kasta den där högen av använda näsdukar. Annandag jul 2004 var Den dagen för så många att det räcker och blir över. Livet blev aldrig mer detsamma för dom och det är historier som bör berättas.

Det viktiga i livet är inte att ha den nyaste bilen, det största huset, det flashigaste köket, den dyraste klockan, den coolaste mobilen, dom korrekta märkeskläderna. Det viktiga i livet är när allt kommer omkring en sak och en sak allena: människor. Att vara tillsammans, att bry sig om, att finnas, att uppleva saker ihop med andra, att kramas, att vara trygg, att existera i ett sammanhang och att kunna känna oförställd glädje av att äta en mandarin. Det är inte svårare än.

 

{ 10 comments… read them below or add one }

Movies - Noir mars 7, 2013 kl. 13:44

En liten notis, du skriver att de är en amerikansk familj, men de är i själva verket britter (liten detalj, jag vet).

Det är en emotionell film och jag tyckte också den stundtals var mycket stark. Den börjar lite sisådär innan tsunamin drar in. Men i samma stund som den gör sig påmind är det här en mycket välgjord och välspelad film. Naomi Watts förtjänade sin nominering och det är bara synd att filmen inte riktigt lyckas fullfölja (när hon får ta ett steg tillbaka, då tappar även filmen i mina ögon).

Till slut hamnar betyget på tre och en halv för The Impossible. Men en sån här film ska man precis som du skriver KÄNNA och inte tänka under allt för mycket.

Svara

Fiffi mars 7, 2013 kl. 18:55

Movies-Noir:
Är du säker på det? Ja, det är du säkert, jag var bara hundra på att dom spelade amerikaner. Vet inte varför. Måste forska lite mer i det här ;)

Svara

Movies - Noir mars 8, 2013 kl. 19:49

Var själv lite osäker så det är lätt hänt. Kollade faktiskt upp det både i en synopsis och trailer (där de pratar med brittisk engelska).

Svara

Fiffi mars 8, 2013 kl. 20:48

Movies-Noir:
Och jag hittade några engelska (amerikanska) recensioner där det stod ”the american family” :)

Svara

M december 18, 2015 kl. 22:45

Halkade precis in på den här recensionen och hakade upp mig på precis samma sak. Det är en brittisk familj. Alla skådisar är britter i verkigheten, de pratar med brittisk dialekt i filmen och dessutom nämner de flera gånger i filmen att de måste ringa hem till England och att de funderar på att flytta tillbaka till England… :)

Svara

Fiffi december 19, 2015 kl. 10:33

M:
Det är synd när en sån pass ”basal” grej i filmen gör att man hakar upp sig men gör man det så gör man det. Och jag kan ju tycka att filmmakarna borde ha varit tydligare med detta.

Svara

Jessica mars 11, 2013 kl. 11:27

Verkar som om vi haft en likartad upplevelse av filmen. Jag tyckte särskilt mycket om att barnen fick ta så stor plats i filmen, särskilt relationen mellan mamman och sonen och deras gemensamma ansträngningar att överleva. Mannen i familjen fick träda tillbaka lite och inte ta så stor plats som det annars lätt blir i såna här historier. Ingen ”pappa fixar allt”-story.

Svara

Fiffi mars 11, 2013 kl. 12:12

Jessica:
Nu blev det en pojke-fixar-allt-story istället ;)

Skämt åsido, jag håller med dig. Det var befriande att se en annan vinkling, att fokus låg på mamman och sonen och dom båda skådespelarna gör det ju SÅ trovärdigt! Kan inte vara lätta roller att spela, ingen av dom.

(Läste din fina recension men det är nåt jox med att skriva kommentarer på vissa bloggar med mobilen, den vill liksom inte skicka iväg dom… Vet inte varför men ville bara att du skulle veta att jag läst den. Jag läser i och för sig alla dina inlägg ;) )

Svara

Jessica mars 11, 2013 kl. 20:00

Skumt! Jag har kollat inställningarna för att se om det var någon inte-kommentera-från-mobiltelefon-ruta som var ikryssad, men hittade inget. Skumt. Hursomhelst: trevligt att veta att du tittar förbi, fotspårslös.

Svara

Fiffi mars 13, 2013 kl. 06:40

Jessica:
Ja det är skumt. Det är din blogg och ett par till med wordpress som inte funkar – och alla Blogger.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: