The last house on the left

12 februari, 2011

Häromdagen skrev jag om filmen I spit on your grave, en film i rape-and-revenge-genren som jag inte tyckte så vidare värst bra om. Filmer utan egentlig handling som enbart syftar till att få visa grafisk våld en masse funkar inte på mig, oavsett vad baktanken är. The last house on the left är en film i samma genre men med en helt annan känsla.

En familj bestående av mamma (Monica Potter), pappa (Tony Goldwyn) och 17-åriga dottern Mari (Sara Paxton) åker till sitt sommarhus för att försöka läka såren efter sonen/broderns död. Mamman är fullt förståeligt överbeskyddande mot sitt nu enda levande barn och när dottern vill låna bilen för att åka in till stan och träffa sin kompis Paige (Martha MacIsaac) får hon ett ja om än väldigt motvilligt.

Paige och Mari hamnar av en kombination av slump och dumma val på ett motellrum tillsammans med en ung kille, Justin (Spencer Treat Clark). Dörren till rummet öppnas och in kommer Justins pappa, farbror och farbroderns flickvän, ett gäng skrupelfria och gränslösa psykopater som inte har för avsikt att släppa ut tjejerna i frihet och dessutom behöver dom Maris bil.

Färden fortsätter, likaså byggs den suggestiva känslan upp och det enda jag förstår som iakttagare är att det kommer gå käpprätt åt helvete för tjejerna. Och ja, det gör det. Men det slutar inte där. Utan att avslöja för mycket så får mamman och pappan en avgörande roll och då sitter jag där i soffan alldeles svettig och uppriven, för hur FAN skulle jag själv reagera om min dotter kom hem i det närmaste död och dessutom brutalt våldtagen? Hur skulle jag bete mig mot förövarna när jag träffade dom?

I den här rätt smala och specifika genren tycker jag The last house on the left är bland det bästa man kan se. Visst är våldet närgånget och geggigt men det känns inte för en sekund onödigt. Ska jag jämföra den här med någon annan film så är den mer lik Funny games i grundkänsla än I spit on your grave även om familjen i Funny games inte lyckades med det enda denna film (och ISOYG) egentligen går ut på: att hämnas och det riktigt jävla ordentligt.

{ 14 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase februari 12, 2011 kl. 10:10

Jag har sett Cravens original och det är en av få filmer som gjort mig fysiskt illamående. Dokumentärkänslan i den är nästan outhärdlig men det är samtidigt det som är intressant. Tror inte jag behöver återuppleva det genom remaken… jag orkar nog helt enkelt inte.

Svara

filmitch februari 12, 2011 kl. 11:27

Inte riktigt en femma i min bok men jag gillade denna lika mkt som ISOYG även om filmer har helt olika approach. Din analys på skillanden tycker jag stämmer. Att Monica Potter var med är ett litet plus tyckte jag då hon ser så vän och försvarslös ut det höjer spänningen. Har faktiskt fixat orginalen till bägge filmerna så de kommer upp på bloggen tids nog.

Svara

Sofia februari 12, 2011 kl. 14:04

Frågan är om man fixar original och remake på den här och ISOYG i ett streck. Mot slutet kanske man har blivit immun? Och möjligen också yxmördare…

Svara

Micke februari 12, 2011 kl. 14:45

Jag tycker originalet från 1972 av Wes Craven är bättre än nyinspelningen.

Svara

filmitch februari 12, 2011 kl. 16:22

sofia: absolut inte i ett sträck. jag vill behålla lite av det förstånd jag har kvar ;)

Svara

f i f f i februari 12, 2011 kl. 18:44

BlueRoseCase:
Jag förstår dig. Det är en tärande film som sitter kvar länge.

Svara

f i f f i februari 12, 2011 kl. 18:46

filmitch:
Monica Potter är jättebra i den här filmen. Hon är vän och ser försvarslös ut precis som du skriver men samtidigt är hon som en tryckkokare av känslor som bara måste pysa ut, eller explodera.

Svara

f i f f i februari 12, 2011 kl. 18:47

Sofia:
Jag tror du fixar det om du kör Disney eller Alfons Åberg-maraton efteråt.:)

Svara

f i f f i februari 12, 2011 kl. 18:48

Micke:
Jag tycker känslan i dom båda filmerna är ganska olika varandra men jag gillar båda. Remaken kanske speciellt, mycket pga Goldwyn och Potter.

Svara

Captain Charisma februari 12, 2011 kl. 22:15

Enig med Micke, originalen er så mye bedre enn denne drittfilmen. Wes Craven på sitt beste og sykeste. Nyinnspillingen er ikke i nærheten av å skape den ekle følelsen man satt igjen etter å ha sett originalen. Det blir ikke det samme uten den merkelige musikken når de dumme politimennene er ute på jobb.

Samme gjelder også for The Hills Have Eyes, nyinnspillingen var ræva den også. :)

Svara

f i f f i februari 13, 2011 kl. 09:18

Captain Charisma:
Drittfilm? Tycker du verkligen att den är SÅ dålig? Jag tycker den här remaken är hur bra som helst och betydligt lättare att ta till sig än originalet om man nu nödvändigtvis ska se en film i den här genren.

Ræva är för övrigt ett kul ord ;D

Svara

Captain Charisma februari 13, 2011 kl. 11:31

Jepp, så dårlig er den! Enig i at den er lettere å like for dagens yngre publikum, men den skiller seg ikke mye ut fra andre filmer om dagen, det gjør originalen.

Ræva er en fint ord, helt enig. ;)

Svara

Tommy februari 14, 2011 kl. 17:40

5av5? På riktigt? Får hålla med tidigare talare att jämfört med originalet är detta en riktig skit film!! Kommer inte ens i närheten i känsla och stämning. Dussin producerat skit från Hollywood, ett Hollywood totalt utan unika idéer längre!

Svara

f i f f i februari 14, 2011 kl. 19:45

Tommy:
Jag tycker den här filmen är riktigt riktigt bra från första rutan till allra sista.

Att Hollywood inte kryllar av unika idéer är jag den första att hålla med om men så länge dom gör remakes i samma klass som denna så kan dom lugnt få hålla på. Det finns mycket annat som är MYCKET sämre.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: