THE PILLOW BOOK

4 augusti, 2011

En gång för länge sedan när internet var en nymodighet och jag fortfarande en surfnovis skulle jag knåpa ihop en beskrivning av mig själv på en musiksajt som hette Spraydio.

Självklart skrev jag inte ut mitt riktiga namn, var jag bodde eller nåt annat av vikt, vilket ingen annan gjorde heller innan Facebook kom till byn. Jag ville ändå försöka bjussa på en målande beskrivning av vem jag var och vad jag gillade förutom musik så jag skrev precis som det var: Jag gillar att ta på papper.

Det är sant. Jag inte bara gillar det, jag är fullkomligt fascinerad av det, papper alltså. Papper som i ark man skriver på, inte papper som i en felstavning av pappor vilket en hel del män trodde och jag inte fattade. Det ramlade in högvis av mejl från både singlar och gifta snubbar som alla skrev om sina fantastiska barn och jag skrev tillbaka, svarade nåt häpp-igt om sönerna och döttrarna som var pappans ögonstenar och dom fortsatte skriva, frågade frågor jag tyckte vad ovidkommande, det var ju en musiksajt. Jag ville diskutera Indochine och Kajagoogoo, inte bli utbjuden på middag.

Sen förstod jag. Det tog ett tag men insikten kom så småningom. Att jag gillar att ta på papper är inget jag basunerat ut offentligt, inte sen dess. Inte förrän nu. För nu när jag har sett The pillow book och avnjutit kalligrafi i dryga två timmar kan jag säga det igen till alla som vill höra på: Jag älskar att ta på – och skriva på – papper.

Nagiko gillar också papper. Hon gillar det nästan lika mycket som hon älskar att bli använd som papper själv. När hon var liten flicka skrev hennes pappa en vacker kalligrafisk hälsning i hennes ansikte och det är ett minne som inte släpper. Snarare förändras det med tiden till en besatthet och hon kan inte finna varken kroppslig eller själslig njutning på något annat sätt än att en man använder henne som skrivunderlag. Hon kan inte ens bestämma sig för vad som är viktigast: att mannen hon väljer är en magnifik älskare eller att han har en fantastisk handstil.

Nagiko (Vivian Wu) gifter sig med en man vilket är ett äktenskap dömt att misslyckas redan på förhand. Så träffar hon den engelske författaren Jerome (Ewan McGregor) och dom inleder ett passionerat förhållande trots hans bristande handstil. Dom vänder nämligen på steken, nu är det Nagiko som skriver och Jerome som är underlaget och Nagiko skriver inte vad som helst på honom. Hon skriver en bok.

Peter Greenaway har med The pillow book gjort en film som fungerar både som spelfilm och konstverk. Vissa delar skulle lika gärna kunna vara en videoinstallation på nåt konstmuseum, det är vackert och knepigt och svart-vitt och färg och bild-i-bild och en del scener på japanska har han med flit låtit bli att texta vilket gör att jag släpper taget. Jag struntar i om jag förstår allt, jag tittar, insuper känslan av kalligrafipenslar, bläck och kroppar.

Lukten av vitt papper är som doften av hud hos en ny älskare som kommit på oväntat besök från en regnig trädgård”.

Det  finns tydligen fler likheter mellan papper och pappor än vad jag förut förstått och tack Peter Greenaway för att du upplyste mig om detta. Däremot hjälper inte min pappersfetisch när filmen ska betygsättas. Filmen är nämligen betydligt bättre som kreativ idé än som filmupplevelse och hur gärna jag än vill så poppar det där jobbiga ordet upp i skallen igen. Pretentiös.

 

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 4, 2011 kl. 08:38

Ska inte dela med mig av mina förvisso barmhärtigt få intryck av Greenaway utan istället instämma i: vem gillar inte att känna på papper?! Finns det något material som texturmässigt går att variera lika mycket?

Svara

fiffi augusti 4, 2011 kl. 10:40

Sofia:
Nej, det gör ju inte det och det är ju det som är så faaantaaaaaastiiiiiiskt!!! :D

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: