THE SQUARE

2 september, 2017

Den har redan funnits ett tag i Värnamo, rutan. Rutan som är avgränsad av gatsten på Flanaden i Värnamo är tänkt som en fredad zon där total tillåt ska råda. I rutan ska du kunna ställa dig om du behöver hjälp och förbipasserande har då nå slags skyldighet att hjälpa till. Du ska kunna ställa din väska där, din mobil, plånbok eller något annat och sakerna ska få vara ifred.

Det coolaste med rutan är att den verkar fungera. Det har redan dykt upp syskon-rutor i två norska städer, Grimstad och Vestfossen och det skulle förvåna mig om det inte kommer poppa upp rutor både här och där efter Ruben Östlunds framgångar med The Square. För visst måste man säga att Östlunds film ÄR en framgång även om den i publiksiffror aldrig kommer nå upp i vare sig blockbusternivå eller Oves siffror. En guldpalmsvinst i Cannes ledde till att filmen blev utvald till Sveriges Oscarsbidrag och vad JAG än tycker om filmen så har jag svårt att tro att Oscarsjuryn kommer kunna ta den till sig på det sätt som filmen kräver och behöver. Toni Erdmann-filmen hade samma ”problem” förra året, ”problemet” med att filmerna är alldeles för långa för amerikaner som inte är vana att läsa undertexter. Är det värsta fördomen jag skriver nu? Ja kanske. Men jag tror tyvärr den är sann.

The Square är två timmar och tjugotvå minuter lång men jag hade gärna sett sextio minuter till. Lätt. Det var länge sedan jag var så intelligent underhållen i en biosalong och det var en härlig känsla. Hjärnan jobbade på högvarv. Jag TÄNKTE under filmens gång, jag MOTTOG inte bara rörlig bild framför ögonen, det jag såg tog sin in i hjärnan och jag märkte att jag analyserade filmens manus i realtid. Eller försökte i alla fall. Jag skrattade också en massa, jag och övriga kvinns i salongen, det var ibland som att vi alla fastnade i en fniss-loop och till slut skrattade med och åt varandra snarare än åt filmen.

Det känns som att varenda scen är skriven och gjord för att se om biopubliken reagerar unisont på det som sker på duken. Det hade inte förvånat mig om kameror varit riktade mot biofåtöljerna och att reaktionerna i sig sedan hade kunnat samlats ihop till en egen tes, till beteendebevis, till en egen film? För vi skrattar inte enbart, vi vrider på oss som ångestfyllda snokar också, vi skäms, vi upprörs, vi förundras och räds och jag skriver vi för att det var verkligen vi. Jag tittade mig omkring flera flera gånger, jag hade full koll på min dotter i ögonvrån till höger  (hon som trodde – och var rädd för – att det var en actionfilm vi skulle se), på den gamla tanten till vänster, på männen framför och vi alla reagerade likadant. Ruben Östlund är duktig på det, han är duktig på psykologi, på gruppdynamik, på att sätta fingret på sånt som vid första anblicken är vanligheter och vardag men om man skrapar lite och/eller låter kameran rulla en stund till så blir det en twist, mänskligt beteende är verkligen spännande.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Den både roar och oroar mig. Det känns fint. Att en film som The Square finns och görs är fantastiskt, det är unikt och häftigt på alla sätt som finns. Bra jobbat Ruben!

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia september 2, 2017 kl. 14:55

Låter ju lovande även om speltiden i ärlighetens namn avskräcker en smula… Borde verkligen försöka se Play också.

Svara

Fiffi september 2, 2017 kl. 15:16

Sofia:
Om man jämför så kändes The Square som en kortfilm jämfört med Toni Erdmann ;)

Svara

Sofia september 3, 2017 kl. 13:33

Det gör iofs det mesta :)

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: