UNDER SANDEN

20 april, 2016

När jag ser den danska filmen Under sanden kan jag inte låta bli att tänka på tiggare. Jag tänker på skillnaden mellan att bara gå förbi den lilla högen av kartong, filt och ihopkurad människa (och samtidigt fundera på vilken TV-serie man borde knäcka härnäst) eller att vrida huvudet en smula när jag går förbi, titta den lilla trasiga människan i ögonen och säga hej.

Att inte se människan bakom pappmuggen gör tiggeriet som samhällsproblem tämligen enkelt. Det går att förkasta det helt, jävla skitgrej det där, tigga för brödfödan, spott och fräs men öppnar man ögonen och ser människan, möter man blicken, alltså det ÄR ofantligt svårt att vara oberörd. Det är ett blodomlopp som sitter där. Det är ett hjärta, en hjärna, det är längtan, rädslor, ensamhet, ilska och hopp. En människa är ju så mycket mer än det första som passerar ögonvrån och samma känsla av närhet och uppvaknande når mig när jag ser Under sanden.

Andra världskriget är slut och nazisterna lämnar Danmark men kvar är inte bara 1,5 miljoner nedgrävda landminor längs Danmarks kust, kvar blir även ett tusental unga tyska soldater som blir satta på nån form av straffarbete att gräva upp minorna och desarmera dom.

I denna film får vi följa fjorton soldater som jag vid första anblicken vill spotta snorig saliv i ansiktet på. Dom är vidriga tyska soldater och vem vet vad dom gjort, hur många dom dödat i kriget? Den danske sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) är en stenhård jävel, hatisk mot nazister och inte rädd för att visa det. Han blir befäl över minröjarna och dom tyska killarna får varken vatten eller bröd. Sergeanten kunde inte bry sig mindre om dom lever eller dör.

När filmen börjar är pojkarna ”bara” soldater men sen presenteras dom vid namn, man ser blickarna, känslorna, dom blir mänskliga. Detsamma gäller Carl. Han klarar i längden inte att se dessa unga män enbart som fiender, inte när han har dom så nära. Försök titta in i någons ögon och interagera, efteråt är det svårt att se på personen som ett neutrum, som en själlös figur eller som – i det här fallet – ett monster.

Jag tycker om stämningen i den här filmen. Musiken, sanden, ljudet av pickandet mot hittade minor, spänningen när man inte vet vem som ska sprängas och när (för det är klart att många sprängs i luften, det är liksom filmens premiss på nåt sätt) och jag tycker om skådespelarna. Alla dom tyska pojkarna är perfekt castade. En otroligt homogen grupp men med personligheter som gör att det är lätt att skilja dom åt.

Det som hamnar lite på minus med filmen är att den känns tillrättalagd ”hollywoodstyle”, att vissa scener är onödigt ”otroliga” samt att jag hade önskat ett lite mer….brutalt….slut. Summa summarum, en stark trea!

 

 

 

Det här var april månads filmspanarfilm och det var Sofia som valde den. För att läsa mer om filmen, klicka gärna på länkarna så kommer du till mina filmspanarvänners bloggar.

Sofia
Jojje
Carl

För att få reda på det som VERKLIGEN hände under visningen och som gjorde mig STENFÖRBANNAD hänvisar jag till nästa veckas avsnitt av podcasten Snacka om film (avsnitt 34) för jag ids helt enkelt inte klaga på visningar mer i textform just nu. Jag känner mig så tokless både på bio och på mig själv. Men prata om det kan jag göra för det här är bortom sans och vett tamejtusan. Helt sjukt. Håll i hatten SF!

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia april 20, 2016 kl. 08:06

Du hade önskat en ännu mer uttalad dokumentärstil ända fram till slutet mao?

Svara

Fiffi april 20, 2016 kl. 09:30

Sofia:
Jag hade önskat mig ett Thelma&Louise-slut istället för ett Disney-dito.;)

Svara

Carl april 20, 2016 kl. 12:52

Den där snoriga saliven var väl en bra början. Jag kom in från vinkeln att det var människor innanför uniformen och det var nog helt fel. Jag tycker att det blir lite förvirrande när tyskhatet skall vara givet och att åldersbrist skall vara givet förmildrande. Egentligen lärde man sig väl det när man var liten och såg på V och det var någon störig kille som gick med i ödlefolkets Hitlerjugend och angav sina föräldrar, men jag greppade nog inte riktigt det där.

Svara

Sofia april 20, 2016 kl. 19:20

Fast skulle man inte kunna tänka sig att åldersbrist är givet förmildrande eftersom det potentiellt finns mer tid att ändra sig till det bättre på?

Svara

Fiffi april 21, 2016 kl. 22:01

Carl:
Intressant. Jag minns mycket av V men inte just detta. Blir en omtitt vad det lider :)

Svara

Jojjenito april 20, 2016 kl. 17:31

Jag håller med om att filmen kändes lite tillrättalagd. Däremot tyckte jag det absoluta slutet funkade utmärkt. Det rann liksom bara ut i sanden (ehe) vilket jag uppskattade. Inga sura miner (ehe) från mig när det gäller slutet alltså.

Svara

Fiffi april 21, 2016 kl. 22:02

Jojjenito:
TVÅ smashar på samma boll? ;D

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: