VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS

9 augusti, 2017

Linda och Valentin var namnet på tecknade serieböcker som många läste när jag var liten. Linda och Valentin, på svenska alltså. Det franska originalet hette Valérian et Laureline och det är på dessa seriealbum i allmänhet och albumet Ambassadören som försvann i synnerhet som Luc Besson baserat sitt filmmanus på när han skrev det som blev filmen Valerian and the city of a thousand planets.

Är han inte förjävla korkad här den gode Luc? I en tid när det ältas genus så det rinner geggamojs ur öronen och i en filmisk era där det är modernt att ha en tuff ung tjej i huvudrollen, där missar han öppet mål och döper filmen enbart efter den manlige huvudkaraktären. Att kvinnan, Laureline,  är både en skönare karaktär OCH spelad av en betydligt bättre castad skådis (Cara Delevingne) spelade tydligen ingen roll. Men i MIN värld borde filmen ha hetat Valerian and Laureline, eller möjligtvis tvärtom. Jag kan till och med tycka att Linda och Valentin som svensk titel hade funkat. Ja, till och med det. Till och med VADSOMHELST hade varit bättre än den titel som är och blev. Alldeles för lång och omständlig men sett till filmens slutresultat är den kanske perfekt?

Filmen är nämligen BÅDE alldeles åt pipsvängen för lång OCH väldigt mycket mer omständlig än den behövt vara. Det är som grädde på moset 99% felcastade skådisar i samtliga roller – utom Cara Delevingne. Dane DeHaan (som jag oftast gillar, kolla bara på filmen i vilken han tvingas suga i sig levande ålar) är nåt så TOKFEL i rollen som Valerian att jag undrar hur samtliga med castingansvar egentligen tänkte. Hur gammal ska han spela i filmen? 25? 30? Han är 31 i verkligheten, beter sig som 20 i filmen och har påsar under ögonen som en 75-åring med insomningsproblem.

Laureline känns som 20, typ, i filmen (och Cara Delevingne är 24 i verkligheten) och det köper jag MEN det som inte funkar är flirtarna/kärleken/vaddetnuär mellan Laureline och Valerian. Kemin är NOLL. Nej det är den inte, den är UNDER NOLLPUNKTEN. Dom har sån icke existerande personkemi att det är troligare att Nicole Kidman hade älskat passionerat med Paddington (i filmen med samma namn) på en regnvåt bänk i Hyde Park.

Det finns så mycket med filmen som är mindre bra så jag väljer att fokusera på det som är bättre. Alexandre Desplats musik till exempel. Jag tycker den funkar jättefint filmen igenom. CGI:n finns det heller inget direkt att klaga på, det är jättesnyggt även om min grundinställning alltid är att känna leda när en film utstrålar TV-spelsaura. Första scenen (i förtexten) gillade jag dock mycket. Bowies Space Oddity tar oss från 1974 till filmens nutid och det är alltid mys att höra hans musik i filmer. Hela den långa scenen ger en känsla till filmen som den sen inte levererar i närheten av igen. Tyvärr.

Och sen har vi Cara Delevingne så är SUR filmen igenom och det är så jävla skönt rent utsagt. Hon är inte med för att vara myspysigt ögongodis, hon är med i filmen på samma premisser som den manlige karaktären och det är härligt att höra henne bita ifrån från första scenen till den sista. Att den ENDA gången hon ler är när Valerian friar är en annan femma. Det får bli undantaget som bekräftar den sköna surisregeln.

Summa summarum så hade jag inga direkta förväntningar på att filmen skulle vara bättre än såhär, jag tycker bara det är synd på så många nedplöjda dollars att inte några av dessa kunde gå till en kontrolläsare av Bessons manus som på bästa Delevingne-manér kunde slå näven i bordet och sura ut åt alla fel och brister. Filmen hade SÅ enkelt kunna bli snäppet bättre. Jag vill så gärna jämföra den med Det femte elementet men det gåååår inte. Dom spelar liksom inte i samma liga trots samma lagkapten.

 

 

 

Jag såg filmen med ett gäng filmspanare i lördags. Här är deras tankar kring upplevelsen.
Sofia
Henke
Jojje
Christian
Carl
Fredrik

 

{ 7 comments… read them below or add one }

Henke augusti 9, 2017 kl. 08:27

Nej denna film mår sannerligen inte bra av att jämföras med Femte elementet. Urk.

Castingen är usel rakt igenom.Det var ingen som gjorde riktigt starkt intryck. För höga krav? Nej tycker inte det. Manus hjälpte inte till…

Inledningssekvensen till Space Oddity var en höjdpunkt som jag redan hunnit glömma. Damn.

Svara

Fiffi augusti 10, 2017 kl. 18:43

Henke:
Förstår att du hann glömma det. Låten kom ju först och sen var det 14,5 timme seg film efter den. Tur vi inte såg den på Park *aj aj rumpan*

Svara

Sofia augusti 9, 2017 kl. 08:51

Visst känns det som om Dane DeHaans ”turistutstyrsel” är som om Korben Dallas son klätt ut sig till pappa?

Svara

Henke augusti 9, 2017 kl. 09:51

LOL

Svara

Fiffi augusti 10, 2017 kl. 18:43

Sofia:
Hahaha, verkligen!

Svara

filmitch augusti 9, 2017 kl. 09:58

På franska hette serien Valerian väldigt länge det var först mot slutet som Laureline fick sitt namn på omslagen – lite märkligt då det oftast är hon som ordnar upp det mesta åtminstone i albumen.
En sur Linda? Surhet är det sista jag förknippar henne med. Arg, förbannad när det behövs men inte sur. LB verkar ha lyckats igen ;)

Svara

Fiffi augusti 10, 2017 kl. 18:45

filmitch:
Så typiskt…. Laureline är ju den mest intressanta av dom två men återigen är mufflan i vägen för att få spela första fiol.

Hon var arg och förbannad också (ja mest hela tiden) men jo, hon var sur. Också. Sur på ett bra sätt.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: