2006 fick Jacob Frössén idén att han ville filma Olle Ljungström. Han hade då aldrig jobbat med film men hyste en stor respekt för låtskrivaren och frontmannen i Reeperbahn och ville hylla honom lite mer publikt. Han hade aldrig tidigare träffat Olle utan hittade hans nummer på Nummerupplysningen, tog en rövare och ringde. Resultatet blev klart tre år senare.
Jag tror dom flesta tänker Olle Ljungström anno 80-och-90-tal som en kvinnornas man. Lång, smal med ett fotogeniskt konstnärsfejs, en ordens mästare, ett unikum i sin lilla värld men ett unikum som aldrig nått ut till den stora massan – och som kanske inte har önskat det heller?
Olle Ljungström anno 2006-2009 är en tärd man. En sjuk man. En ömklig man. Han pratar om sitt kropp och sitt liv på ett väldigt öppet sätt i filmen, han berättar att han är allvarligt sjuk och att han sannorlikt kommer att dö mycket tidigare än andra. Att han har diabetes, lider av psykisk ohälsa och har sviter efter långvarigt missbruk av både droger och alkohol, ja, det syns, men är det ”bara” det? Han känns långt mycket sjukare än så och jag har sällan (eller aldrig) sett en äldre 47-åring.
I filmen får vi se klipp från Olle Ljungströms artistiska karriär och precis som Olle och bandet säger själva i filmen, det dom är mest kända för är rollen som nazist-fascist-bandet Nürberg 47 i filmen G. Även om dom i och med detta blev stora för mig så förstår jag att det måste kännas aningens surt efter alla plattor dom ändå gjort.
Jag vet inte om meningen med filmen är att jag som tittar ska känna sympati? Jag vet inte om meningen är att jag ska förstå och kanske kunna räta ut några frågetecken om varför Olle är som han är och har hamnat där han har hamnat? I vilket fall så är inte sympati något jag känner och frågetecknen lämnas tämligen intakta. Jag känner mest lite irritation faktiskt, speciellt av dom ”lillebrorskomplex” han uppvisar och av Det-Totala-Egot som är missbrukarens kanske mest själsdödande baksida. Oförmågan att tänka på och se andra, jag har svårt att släta över och vara förstående i dom lägena.
Olle Ljungström. Ja, vad säger man? Mannen, myten, legenden, eller?
Just film om musik (dokumentärer och spel-) tycker jag är svårt, är jag inte förtjust i musiken faller ofta hela produkten. Den här hoppar jag exempelvis sannolikt över eftersom jag inte har någon som helst relation till Olle Ljungström.
Sofia:
Så kan det ju absolut vara om det inte är så att dokumentären är EXTREMT bra gjord, DÅ kan jag få upp ögonen för musikern/bandet. Men det händer inte särskilt ofta och jag förstår dig om du hoppar denna.
Ursäkta arkeologin här, och ni har säkert redan sett och älskat dem, men om inte – se ”The story of Anvil” (2008, om ett Kanadensiskt 80-talsrockband) och ”American Movie” (1999, om en amatörfilmare och hans bästa/enda kompis). Två fantastiska dokumentärer som man lär gilla oavsett intresse av det specifika ämnet.
E:
Tack för tipsen! Ska hålla utkik efter båda 🙂