Veckans klassiker: AMARCORD

23 april, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke april 23, 2012 kl. 09:26

Härlig revy om en film jag inte sett men borde. Fellini är brottsligt underrepresenterad i min filmbiografi. Jag har bara sett La dolce vita och Le notti di Cabiria (Nights of Cabiria). Båda klockrena fyror.

Svara

Fiffi april 23, 2012 kl. 13:19

Henke:
Tycker absolut att du ska försöka se denna och gärna en regnig dag när du är lite frussen och uttråkad. Den utstrålar värme i samma mängd som en öppen spis :)

Svara

Svart Noir april 23, 2012 kl. 23:59

Jag gav den här en trea men minns inte så mycket av den förutom att jag tyckte att den blev lite tråkig efter ett tag. Kom väl inte in i stämningen helt enkelt. :) Henke, se La strada eller 8½ istället!

Svara

Fiffi april 24, 2012 kl. 07:29

Svart Noir:
Tråkig? Ja….hmmmm….klart det går att se den som tråkig om man är på _det_ humöret ;)

Henke:
Se La Strada och 8½ – OCKSÅ! ;)

Svara

Sofia april 24, 2012 kl. 04:40

Hmm, låter ju lovande. Fellini är en av de där regissörerna jag inte kommit fram till. Ännu. Men nu står det faktiskt tre filmer och väntar i hyllan, dock inte just den här.

Svara

Fiffi april 24, 2012 kl. 07:32

Sofia:
Det är eget och inte alls så pjåkigt, det är min syn sin på dom (få) filmer jag hittills sett av Fellini. Det gäller bara att ställa in hjärnan på italienskt mode ;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: