Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

20 maj, 2013

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013:

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia maj 20, 2013 kl. 08:42

Ser ut som du genomgick lite av den där balanseringen som jag tror att jag också hade haft. Det som blir lite lustigt med Trainspotting tycker jag är att samtidigt som de har väldigt lite, har de också förvånansvärt mycket. Det syns ju varken på Renton, Sick Boy eller Spud att de är ”rena” heroinister när de är i London tex och jag undrar om inte missbruket borde sätta större fysiska spår. Och antingen betalar Rentons föräldrar hyran eller så är Edinburghs hyror minimala eller så är de skotska socialbidragen väl tilltagna, för Rentons lägenhet är ju ingen liten garderob direkt…

Svara

Fiffi maj 20, 2013 kl. 09:46

Sofia:
Så sant som det är sagt, jag har inte tänkt på det där med lägenheten och hyran men du har ju helt rätt.

Svara

filmitch maj 22, 2013 kl. 22:11

Finfina saker det här: Början (Pop) Slutet (Underworld) och allt däremellan :) Knepigt att man kan bli glad av en knarkarfilm men jag blir faktiskt det trots all misär o elände, kanske för att filmen dryper av skaparglädje.

Svara

Fiffi maj 23, 2013 kl. 11:03

filmitch:
Jag blir också glad av den. Knasigt det där :)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: