Veckans serietidningshjälte på film: HULK

25 juni, 2012

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

{ 15 comments… read them below or add one }

dan juni 25, 2012 kl. 10:39

Störde mig också mycket på de små ”serierutorna” som visades om vartannat. Det blev bara fel, som du skriver. I ”The Incredible Hulk” som kom några år senare fungerar seriekänslan mycket bättre utan några bildliga serierutor men med korta och koncisa bildscener.

Dessutom har ju Eric Bana en alldeles för stor del Ben Affleck i sin utstrålning. Något som genomsyrar hela filmen och gör att man har noll sympati för allt som händer honom.

Nog för att man inte ska se sig blind på en siffra och betyg men… förstår inte hur en ”bra” film trots mycket att peka på kan bli en ”fyra”.

Svara

Fiffi juni 25, 2012 kl. 10:48

dan:
Betyget hamnar på en rätt standardfyra, jag har trots allt sett filmen sju gånger och det hade sannorlikt inte hänt om filmen ”bara” varit en medelmåttig trea.

Håller med dig om Bana/Affleck 🙂

Svara

filmitch juni 25, 2012 kl. 11:12

Hm intressant att läsa och även om jag håller med dig i det du skrivier tycker vi helt annorlunda om filmen. Jag har sett den två gånger och andra tittningen var egentligen bara för att bekräfta att en film med: Nolte, Elliot och Connely av Ang Lee kunde vara så dålig. Tyvärr var det så och jag har/kommer troligtvis aldrig se om den. Nu är det några år sedan men för mig klickade ingenting. Filmen är snygg, skådisarna bra storyn ok men Ang Lee lyckas med att göra filmen otroligt trist och när superhjältar blir trista då är något fel. Synd.

Svara

Fiffi juni 25, 2012 kl. 17:03

filmitch:
När Hulken visar sig på film eller TV upphör lite av min kritiska del av hjärnan att fungera. Jag blir liksom glad oavsett kvalitet, så är det bara och det är sannorlikt anledningen till att jag sett denna så pass många gånger. Hulkenkärlek, helt enkelt. 😉

Svara

filmitch juni 25, 2012 kl. 19:13

Hulkkärlek ska man aldrig racka ned på den respekterar jag till fullo 🙂
Då är vi troligtvis mer överrens om Nortons version. Personligen gillar jag Ruffalos Banner bäst

Svara

Fiffi juni 25, 2012 kl. 22:02

filmitch:
Jag var tveksam till Mark Ruffalo som Hulken men jag smälte totalt 🙂

Svara

BlueRoseCase juni 25, 2012 kl. 16:57

Hmmm… måste jag ge den här filmen en andra chans? Jag blir ju lite nyfiken av din text. När det begav sig orkade jag inte se färdigt den, trots att jag är nåt sorts fan av den gamla TV-serien (eller kanske just därför?).

Svara

Fiffi juni 25, 2012 kl. 17:05

BlueRoseCase:
Med tanke på att vi båda gillar Hulken och att jag sett den sju gånger för att få upp betyget till en fyra så ja, du måste nog ge den en andra – ärlig – chans. 🙂

Svara

Pladd juni 25, 2012 kl. 17:22

Jag såg den när den var ny och det har ju hunnit bli några år sen nu. Då tyckte jag.. ja, jag minns faktiskt inte. Att den var lång och att Hulken minsann var en spänstig kille. Får bli en omtitt.

Har inte heller sett den nya som också verkar intressant.

Så mycket film..

Svara

Fiffi juni 25, 2012 kl. 21:57

Pladd:
Visst är han FÖR spänstig, den animerade Hulken. Nu kan han hoppa som en tok även i serierna men för mig (oss) som är van med Lou Ferrigno är inte tjooooiiiinkhoppen det som gör Hulken tuffast av dom alla.

Den nya ÄR intressant, den med. Som du säger, så mycket film å så lite tid….;)

Svara

David juni 25, 2012 kl. 19:16

Visst Lee är en kompetent filmmakare, inget snack om saken. Men Hulk är stel, otroligt tråkig och med patetisk CGI-animering. Avskyr den här typen av dålig CGI som pesten. Karaktärerna väcker inget intresse och handlingen är blaha blaha. Definitivt inget mer än en tvåa.

Svara

Fiffi juni 25, 2012 kl. 21:58

David:
CGI:n är inge vidare, verkligen inte och jag hade hellre sett den store gröne mannen som just en stor grön man, inte något hittepå som tillverkats för att passa i dataspel.

Svara

Sofia juli 4, 2012 kl. 09:05

Jag gillar den här versionen skarpt, den största nackdelen torde vara den extremt fjantiga pudeln på aggro-anabola 😉

Svara

Fiffi juli 5, 2012 kl. 16:11

Sofia:
Hahahahaha, hundar, dessa hundar!

Svara

Sofia juli 6, 2012 kl. 09:06

De är allestädes närvarande 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: