WALK THE LINE

2 augusti, 2017

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 2, 2017 kl. 13:22

Intressant där med parameter no 1. Man kan ju också tänka sig att en självbiografi ger sämre förutsättningar för en relevant berättelse. Det är inte alltid att du är expert på och har den största insikten i ditt eget liv, ibland kan det vara enklare med ett utifrånperspektiv. Eller vad säger du?

Svara

Fiffi augusti 2, 2017 kl. 18:19

Sofia:
Det kan du ha helt rätt i ju. Samtidigt känns det som att sanningshalten i minnena kanske är högre om man går efter någons egna memoarer? Eller ja, dom kanske är sanna men inte så objektiva. Asch, det blev klurigt det där ;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: