DISTRICT 9

Regissören Peter Jackson fick i uppgift att göra en film baserad på TV-spelet Halo. Han tog hjälp av regissören Neill Blomkamp som innan gjort trailers för Halo 3. Men hela projektet med Halo-filmen sket sig och istället erbjöd Peter Jackson Blomkamp 30 miljoner dollar ”att göra vad han ville med”.

Resultetet av ”vad han ville” blev filmen District 9.

Någon gång i början på 90-talet parkerade ett stort rymdskepp i luften strax ovanför Johannesburg. Rymdskeppet är fullt med aliens, varelser som liknar stora räkor och när dom kommer ner på jorden försöker människorna placera utomjordingarna i ett begränsat område, vilket blir samma område som Johannesburgs svarta befolkning: District 9.

Självklart funkar det inte smidigt, det gör det sällan. Varelserna har egna vapen som dom inte räds att använda och MNU, en internationell vapentillverkare, får i uppdrag att bevaka distriktet.

Det går 28 år. Rymdraketen är fortfarande parkerad som en häftig skyline över Johannesburg, fast ur fågelperspektiv. District 9 är en våldsam plats och varelserna beter sig inte och sköter sig inte som de ansvariga har tänkt sig och vill därför förflytta dessa till District 10, ett område som mer liknar ett koncentrationsläger.

Supertönten Mikus (Sharlto Copley) jobbar på MNU´s avdelning för Alien Affairs. Han är gift med chefens dotter och är inte direkt den skarpaste blyertspennan i lådan. Men eftersom han har dom rätta kontakterna (eller dom mindre rätta…) blir just han utsedd att sköta förflyttningen av varleserna till det nya distriktet.

När han sen får nåt konstigt kemikaliskt pulver i ansiktet börjar han sakta men säkert muteras till en ”räka” och MNU är ute efter honom för att göra diverse experiment finns det bara ett ställe där han kan gömma sig: District 9.

District 9 är en intressant film. Den är gjord som en dokumentärfilm och känns faktiskt väldigt genuin. Att den utspelas i Johannesburg istället för New York, Washington eller Los Angeles gör säkert också sitt till, plus att det genomgående är skådespelaransikten i alla fall jag aldrig sett förut.

Det här är en bra film. Annorlunda och EXTREMT välgjord. Det är lortigt och äckligt och varelserna ser ut ungefär som jag tror att utomjordiska varelser kan se ut och förvandlingen av Mikus är i samma klass som Jeff Goldblums i Flugan. Fast skitigare.

A LOVE SONG FOR BOBBY LONG

White-trash-bruden Purselane (Scarlett Johanson) bor i nåt white-trash-hus med sin white-trash-pojkvän när hon en dag får reda på att hennes white-trash-mamma Lorraine dött. Hon har inte haft kontakt med mamman på länge men bestämmer sig ändå för att packa väskan, lämna white-trash-pojkvännen och resa till mammans white-trash-håla för att kanske eventuellt hinna till begravningen.

Hon hinner inte men när hon kommer fram till mammans white-trash-hus märker hon att två white-trash-snubbar bor där: Bobby (John Travolta) och Lawson (Gabriel Macht).

Purselane gillar ingen av dom, Bobby beter sig som ett gubbluder, Lawson försöker leka diplomat men lyckas inte så vidare värst, men ändå fortsätter dom bo där under samma tak och ”stå ut” med varandra.

Ja. Det var filmens synopsis som låter ungefär lika intressant som filmen var. Eller ja, den var väl inte helt genomusel, Travolta och Scarlett skötte sig bra, men underhållande var den inte. Mer som en sömnmedelskompis.

THE FORGOTTEN

Telly (Julianne Moore) är mamma till en liten kille som heter Sam.

Telly lämnar sin son i skolan. Utanför skolan möter hon en pappa till ett flicka i Sams klass och dom pratar en stund. När sonen ska hämtas finns han inte i skolan, både han och flickan är spårlöst försvunna.
Tiden går och inget av barnen återfinns. Telly får professionell hjälp av en psykolog (Gary Sinise) men ingenting hjälper. Hon kan inte släppa taget och förstå att sonen är borta.

Telly upplever det som att pappan till Sam (Anthony Edwards) vill att hon ska glömma alltihop och att han medvetet tar bort fotografier på Sam från deras hem, foton som alltid funnits men som pappan säger aldrig har varit där. Psykologen vill tvångsinlägga Telly på sjukhus men hon rymmer. Hon pratar om Sam med alla hon möter men inte ens den gamla barnvakten minns honom. Då ringer hon på hemma hos pappan till Sams klasskompis som också försvann. Han om någon VET hur hon mår och borde minnas Sam. Men han gör inte det. Han minns inte ens sitt eget barn.

Det händer underliga grejer. Det händer så mycket underliga grejer att det bitvis är svårt att hänga med i svängarna. Första halvan av filmen är ruskigt spännande men sen händer nåt som gör pyspunka på det hela. Det går liksom överstyr i knepigheter.
Men fram tills dess är det sevärt och även när det inte är sevärt längre kan jag inte stänga av. Jag vill verkligen se hur det slutar.

FUNNY PEOPLE

Undrar om Adam Sandler satt på planeringsmötet inför denna film, petade sig i näsan, flinade och sa:

– Kan vi inte testa hur många gånger en snubbe kan säga KUK i en film och komma undan med det? Och nu menar jag inte bara säga KUK utan prata om kukar, jämföra kukar, skämta om kukar, vara allvarlig om kukar och helt enkelt bara vara en….kuk. Vad tror ni? Att som snubbe prata kuk, hur många gånger funkar det i en film? Femtio gånger? Hundra gånger? Tusen gånger? Kom igen, vi kör nu! Vi provar.

Och ja. Adam provade.

Och nej. Tusen gånger funkar inte. Det blir lätt tradigt faktiskt.

Funny people handlar om komikern George (Adam Sandler) som är döende i en leukemiliknande sjukdom. Han har inga vänner, ingen tjej, inga barn – vilket inte är ett dugg konstigt eftersom han beter sig som ett jävla arsel hela tiden. Han får nys om stå-upparen Ira (Seth Rogen) och anlitar honom för att skriva skämt. Ira åker land och rike runt med George och får så småningom reda på hans medicinska status vilket gör att han mot betalning blir Georges tajtaste vän i mannaminne.
George hör av sig till sin gamla flamma (Leslie Mann), sin största kärlek, som han betedde sig som ett svin mot för 12 år sedan. Han vill säga förlåt. Och kuk. Och lite alltmöjligt.

Alltså, Funny people är inte en lätt film att recensera. Den är som ett avancerat kakrecept med lika delar sjukdomsdrama, väntan på döden, känslan av att man kanske borde börja grina, det är humor som inte är rolig, det är skämt som faktiskt går hem, det är en kärlekshistoria, det är otrohet, det är kompisproblem, det är kärlekstrassel, det är KUK hit och KUK dit. Dessutom är filmen lång, seg och uttdragen och hade utan tvekan kunnat klippts ner 20 minuter.

Jag skrattade EN gång, men jag undrar…är det här ens en komedi?

ALIENS IN THE ATTIC

Mamma, pappa, storasyster, mellanbror och lillasyster åker på semester till ett stort hyrt hus tillsammans med sina tre kusiner, farbror och farmor.

Huset invaderas av fyra små aliens och det blir barnens mission in life att bekämpa utomjordningarna innan dom zombiefierar de vuxna med en pil i nacken för att sedan kunna styra deras kropp, tal och tankar med en fjärrkontroll. Men barn kan dom inte göra så med, barn är nämligen ”av en annan sort”.

Dom som har gjort den här filmen är också av en annan sort – den humorbefriade sorten. Nu kan jag inte skylla enbart på att jag är vuxen när jag känner att sågningen är nära, mina barn tyckte inte heller den var någon höjdare.
”Sådär”, sa sonen.
”Äääh”, sa dottern.
”Gäsp”, sa sambon och själv tyckte jag det var mest bortkastad tid, även om det såklart alltid är mysigt med en filmkväll och jag gick på reklamen att Aliens in the attic skulle vara ”underhållning för hela familjen” – vilket det inte var.

THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE

1974 gjorde Tobe Hooper skräckfilmsklassikern Motorsågsmassakern.
Den upphaussades som nåt av det vidrigaste som gick att skåda på film, vilket den absolut inte hade gjort om filmen kommit idag.

Men då när begreppet ”videovåld” låg på var mans tunga fick Motorsågsmassakern bli nån slags föregångare för riktig otäck ”slafsfilm”, egentligen totalt missvisande eftersom det knappt finns nåt blod alls i filmen och inga mord sker framför kameran.

Nåja.

2003 tyckte några relativt högt uppsatta hollywoodmänniskor (bla Michael Bay, regissör till The rock, Armageddon, Bad Boys och Transformers) att det saknades något på videohyllorna – typ en remake på Motorsågsmassakern. Sagt och gjort. Det påtades ihop ett manus, det föstes ihop unga människor med skådespelar-ambitioner, det köptes in jävligt tajta linnen till Jessica Biel och sen filmades det.

Nyinspelningen av The Texas chainsaw massacre är något så ovanligt som en bättre variant av den gamla. För till skillnad från originalet är denna spännande, den är kleggig, den är mörk och hemsk och alla karaktärer i filmen är svåra att tycka om. Utom Jessica Biel.

Jag skiter i att hon visar naveln genom hela filmen och att hon springer omkring med ett vitt genomskinligt linne. Hon är cool. Hon är tuff. Hon skriker inte såntdär brudvrål (Iiiiiiiiiiii!!!) och blir styckad strax efter förtexterna, hon är nya generationens tjej som tar tag i saker, hon löser problem och hon är orädd.

Filmen i sig är helt klart sevärd, mycket mer sevärd än originalet som jag tror att dom flesta ser ”bara för att ha sett”. För i originalet finns inget att se. Här får man se allt.

SKY CAPTAIN AND THE WORLD OF TOMORROW

Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.

Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.

Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.

Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.

Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.

BERÄTTA INTE FÖR NÅGON

Alex fru blir blir brutalt mördad. Åtta år senare får Alex ett mejl med en filmsnutt från en övervakningskamera. På filmsnutten ser han sin fru. Samtidigt hittas två lik på samma ställe där Alex fru blev mördad och ett blodigt baseballträ ligger strax bredvid, ett baseballträ som enligt polisen binder Alex till samtliga tre mord och han blir den huvudmisstänkte.

Genom hela filmen maler samma mening i mitt huvud:Jag har sett det här förut Jag vet vad som ska hända Jag har sett den här förut Jag vet vad som ska hända.
Men jag har inte sett filmen förut och hela tänket retar mig. Jag kan inte släppa det.

Berätta inte för någon är en franskproducerad thriller baserad på Harlan Cobens bok. Det är franska skådespelare jag inte sett förut och trots att Kristin Scott Thomas är med, hon som definitivt inte är en av mina idoler, så funkar det. Hon pratar ju franska.

Jag har inte sett filmen förut och jag har inte sett nån remake på den men jag har läst boken, vilket jag kom på alldeles för sent.
En film kan aldrig få godkänt betyg om jag som tittar hellre ältar gammalt skit än bryr mig om det jag tittar på för stunden, även om det egentligen är en helt okej, smart och rätt spännande thriller.

 

RAMBO

Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.

 

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!

THE BLIND SIDE

För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.

Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).

Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.

The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.

Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.

För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.

Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!

 

MONSTERS INC

Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.

Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.

Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.

En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.

Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.

Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.

Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.

Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.

WRONG TURN 3

Två fängelsevakter ska förflytta en grupp interner från ett fängelse till ett annat. Självklart tar dom en ”hemlig” väg som ingen vet om. Självklart är det noll täckning på mobilen i just den del av skogen där bussen blir avprejad av vägen. Självklart är det så.

Filuren som prejar bussen av vägen är inte en kompis från förr som vill hjälpa sin polare på insidan ut i det fria, nej, det är en missbildad inavelskannibal som helt enkelt är jävligt hungrig på människokött.

Första filmen i Wrong turn-serien är riktigt spännande och välgjord. Urtypen av en skräckis, javisst, men sevärd och en riktig nagelbitare. Släkten av inavlade människomonster är läskiga som tusan.
Andra filmen var snäppet sämre men fortfarande en sevärd rulle en beige vanlig svennekväll. Men det här? Herregudminskapare vad är detta för nåt?

Skådisar som verkar hämtade från en kulturamakurs i överspel utan handledare. En handling som utskriven på A4-papper bättre hade lämpat sig som hjälpmedel på ett utedass.

Det är blodigt, det är kreativa mordmetoder, det är kapade kroppsdelar åt alla håll och kanter och det är så urkeckigt dåligt att jag bara vill somna in.
Och det gör jag. Bitvis. Ändå missar jag ingenting.

THE DARK KNIGHT

Det började med Michael Keaton som Batman i två serietidningsgrafiska filmer av Tim Burton. Sen tog Val Kilmer på sig masken i spektaklet Batman Forever och efter det var det George Clooneys tur i det skrattretande ”gaydramat” Batman&Robin.

Sen fick Christian Nolan dirigentpinnen, handplockade Christian Bale rollen som Batman och lyckades få hela serietidningskänslan försvann i Batman Begins. Jag tycker verkligen extremt illa om Batman Begins.

När Nolan och Bale sen skulle göra en uppföljare fick jag nästan kväljningar. Kroppen skrek NEEEEEEJ och jag kände bara att det här var en film jag gärna kunde hoppa över. Heath Ledger fick rollen som Jokern och såg ball ut på bild men vadå? Vem skulle inte se ball ut i den sminkningen?

Sen dog Heath Ledger, alldeles för ung och alldeles för onödigt och filmen fick en hausse av Guds nåde. ALLA pratade om The dark knight och ALLA älskade den, den fick oscarsnomineringar jag inte fattade ett skit av och härhemma satt jag med en djup skeptisk rynka mellan ögonen.

Men…jag kunde inte hålla mig längre. Jag såg den och jag satt blixtstilla i soffan, jag blinkade inte på 152 minuter.
The dark knight är en sjukt bra film! Sjuuukt bra!
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Christian Bale men han funkar som Batman, sina vassa tänder till trots. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin roll som Jokern, ett pris han med hundra procents säkerhet fått även om han inte dött. Den rollprestationen är omänskligt bra! Han ger en mänsklighet till ett fullblodsmonster – gör om det om du kan.

The dark knight har mer serietidningsestetik än Batman Begins och det tackar och niger jag allra ödmjukast för. Jag får 300 i puls från första sekunden och när filmen är slut vill jag bara se den igen. Och igen.

Det retar mig att Heath Ledger är död men det glädjer mig att han hann göra detta mästerverk innan han reste vidare.