Frostbiten

Filmen tar sin början i Ukraina. Det är 1944 och några frivilliga skandinaviska SS-soldater går vilse i skogen och hittar en övergiven stuga, en stuga i vilken det finns motståndare ingen beväpnad soldat i världen kan besegra.

Sen fortsätter filmen i ett litet samhälle i Norrland dit läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar tillsammans med sin tonårsdotter Saga (Grete Havnesköld) för att få jobba tillsammans med en känd genforskare, Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson).
Dom har inte bott länge i byn förrän en ung kille hittas död med två runda hål vid halspulsådern och fler ska det bli (och nu syftar jag inte bara på hålen). Genforskaren har nämligen uppfunnit ett rött piller som förvandlar personen som äter den till vampyr och när en läkarkandidat får med sig ett gäng såna tabletter från sjukhuset till en fest blir det startskottet för något som kan liknas vid en vampyrepidemi.

Jag måste säga att Frostbiten förbryllar mig lite. Den kom 2006 och gick mig helt obemärkt förbi. ”Sveriges första vampyrfilm” och jag missade den totalt! Hur kom det sig?

Svaret är helt ärligt jag vet inte och lika ärligt kan jag säga att den som väntar på nåt gott ibland väntar lite för länge. Men nu är väntan över. Jag sprang på den här filmen, jag såg den, jag har försökt smälta mina intryck och kan väl sammanfatta känslan med ett anspråkslöst men ändå glatt litet WOW!

Frostbiten är väldans annorlunda, speciellt för att vara en svensk film. Det är påkostade och schyssta effekter, förvånande bra i vissa fall. Det är snygg scenografi, estetiskt liksom och manus är finurligt med många kreativa lösningar på ”mordvapen” och givetvis måste jag här slänga in en passus om att Toppraffel-bloggaren Pidde Andersson är filmens manusbearbetare.

Jag skiter lite i att vampyren i vissa scener mer liknar en varulv, jag struntar i att vissa skådespelare lämnar en hel del i övrigt att önska (men Grete Havnesköld har faktiskt bevarat en del av sin Lotta-på-Bråkmakargatan-sisu), jag tänker faktiskt inte sönderanalysera den här filmen alls för jag tycker den är bra.

Jag gäspade inte, jag spolade inte, jag jämförde den inte med Låt den rätte komma in, jag blev bara väldigt väldigt förvånad och kanske en smula lycklig över att få se en liten svensk skräckispärla som jag inte visste fanns.

Red

Red är en film jag har sett fram emot ända sen jag såg trailern första gången. Den kändes pillemarisk på ett fräscht sätt, filmat med nya grepp och snabba klipp, lite som en MTV-variant på James Bond eller kanske en långvårdsvariant på Kick-ass – eller Scott Pilgrim om man vill ta i från tårna.

Men en trailer är en trailer och det är inte alltid det blir samma känsla i själva filmen när det kommer till kritan. Glädjande för mig måste jag ändå erkänna att Red är precis som jag trodde, både på gott och ont.

Handlingen är enkel men effektiv. Frank Moses (Bruce Willis) är en pensionerad CIA-agent som lever ett avskalat och ensamt liv. Den enda kontakt han har med omvärlden är telefonledes med sin handläggare Sarah (en jättebra Mary-Louise Parker!) som skickar ut hans pensionsutbetalning en gång i månaden.

Det visar sig att Frank är stämplad som RED – Retired and Extremely Dangerous – av CIA och dom skickar ut ett gäng nästan larvigt beväpnade agenter för att döda honom, vilket skälvklart inte hjälper. Hallå! Vi snackar Brucean här, han dör inte i första taget!

I filmen för vi även lära känna Franks gamla kollegor Joe (en mys-pysig Morgan Freeman), borderlinepersonligheten Marvin (det känns som om John Malkovich spelar sig själv) och Victoria (Helen Mirren, bra som alltid) och jag tittar på filmen och glömmer världen runt omkring mig för en stund men när eftertexterna rullar minns jag nästan ingenting.

Red är ingenting mer och ingenting mindre än en habil underhållning-för-stunden-rulle. Välgjord och välspelad och det finns ingenting som är direkt dåligt men heller ingenting som är riktigt bra.

Jag vet inte om det går att ge en film en mer solid trea än just den här. Vore jag en stenhuggare hade jag hackat in betyget i en stor granitbumling, bara för att.

KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

Sällan har en films titel sagt mer om själva handlingen än just denna.

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott är ett färgglatt drama om starka känslor, om kärlekens alla avigsidor, om relationer, om passion, om svartsjuka och om ett gäng kvinnors nerver som är i dåligt skick och brutal gungning.

Carmen Maura är Pepa som blir lämnad av sin man Ivan och hon är utan överdrift på gränsen till nervsammanbrott.

Antonio Banderas spelar Carlos i en föga klädsam 80-tals frilla. Som synthare hade jag önskat mig honom i samma frisyr men med längre lugg, DÅ hade vi kunnat snacka hottie, men nu är både han och håret mest fel (även om dom båda var ascoola 1988).

Filmens Marisa spelas av Rossy de Palma som har en av filmvärldens mest intressanta utseenden och kanske den mest magifika snok Gud någonsin skapat. Hon ser ut som en personifiering av en Picasso-tavla och hon är verkligen skithäftig att titta på.

Pedro Almodovar och Wes Anderson har egentligen en hel del gemensamt som regissörer gällande främst användandet av färger och prylar som bildförstärkare. Men där Wes slår över och blir larvig pekoral (som i filmen med den gula kudden) där lyckas Almodovar alltid. ALLTID.

Karln är dyngsäker på färger och på bildkomposition så när den multifärgade badbollen egentligen helt missanpassad ligger mitt i bild på en terrass 22 minuter in i filmen så hade det kunnat bli ramaskri här i soffan (ja, det hade det blivit om Wes stått bakom kameran), men nu funkar det och jag ler.

Färger gör mig glad, liksom starka kvinnoroller i annorlunda och skruvade historier och Pedro Almodovar är en mästare på att kombinera allt det där. Personligen tycker jag inte Kvinnor på gränsen till nervsammabrott är en av hans bästa filmer men hey, han har en lägstanivå som är i linje med Woody Allens och DET är det få regissörer som har.

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

Kommissarie Späck

Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.

Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.

Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.

Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?

Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:

”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”

Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).

För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.

Tre om en: Filmer baserade på böcker skrivna av Michael Crichton

Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.

Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.

Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.

Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.

 

 

Skamgrepp (Disclosure) 1994

Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.

I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.

Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.

 

 

 

 

 

Sphere – farkosten 1998

Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.

Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.

Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.

 

 

 

 

 

Jurassic park 1993

Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.

Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.

Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.

Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.

OM GUD VILL

Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

Wall Street – Money never sleeps

Jake Moore (Shia LaBeouf) jobbar som nån form av finansmäklare på ett stort företag.

Äsch. Jag vet inte ens om det heter finansmäklare förresten. Han befinner sig nämligen i en värld som är mig föga intressant men som kryllar av män i dyra kostymer formade i samma mall som har möten vid stora ovala välpolerade bord, använder hängslen och har ett mycket begränsat ordförråd. Allt dom pratar om på arbetstid (vilket verkar vara dygnet runt) kretsar kring affärer, årslöner, bonusar, aktier, ja dollars helt enkelt.

Jake bor tillsammans med Winnie Gekko (Carey Mulligan) och javisst är hon dotter till Gordon (Michael Douglas), yuppiesvinet som åkte in i finkan i slutet av första Wall street-filmen.

Men nu har det gått några år. Gordon har avtjänat sitt straff och Wall Street 2 börjar med att han lämnar fängelset som en fri man. Scenen när han får tillbaka sina tillhörigheter säger så mycket om tiden som flytt. Mobiltelefonen som var så cool 1987 ser ut som nåt som skulle kunna ha hackats loss från Berlinmuren och Gordon kommer ut till en värld som på många sätt är helt främmande och ny.

När Gekko 1987 sa ”Greed is good” ansågs han både nytänkande och iskall och det var allt annat än okej att öppet vara så beräknande, girig och egoistisk som han var. 2010 är det mer tjolahopp-tjolahej, det är ”Kapitalist, javisst!”, ingen höjer på ögonbrynen åt uppenbara vinstintressen och åt att det finns folk som går över lik för att tjäna pengar.

Relationerna mellan far-dotter, svärson-svärfar och den mellan Jake och Winnie borde ha kunnat bli riktigt intressanta, jag menar, det ÄR en storfilm gjord av ingen mindre än Oliver Stone och det är tre skådespelare som i min bok är MYCKET kompetenta men för mig faller relationerna bara platt, liksom hela filmen.

Jag ler två gånger under Wall street 2. Första gången under hela förtexten eftersom Stone återanvänt typsnittet från första filmen och jag hamnar i 80-tals-feeling direkt jag ser bokstäverna och andra gången när Charlie Sheen dyker upp som sin karaktär i första filmen, Bud Fox. Jag ler och tänker på hur mycket vatten som flutit under broarna sen 1987, under hans, under Douglas och under min.

Oliver Stone har gjort en uppföljare på en film som blev ett riktigt tidsstudiedokument men som sådant har Wall Street – Money never sleeps inegnting att hämta. Det är 23 år mellan filmerna men när jag hör Talking heads sångare David Byrnes röst i filmens soundtrack får jag snarare känslan av att det är tre år. Fem år max.

Jag har bara så himla svårt att se det spännande i jakten på mycket pengar. Jag tycker personligen att det är mycket mer underhållande att se filmer om människor som ingenting har och som jagar växelpengar för sin överlevnad och kanske snor en skogaholmslimpa, inte för att dom KAN utan för att dom svälter ihjäl annars.

Hur som helst så hade världen klarat sig toppenfint utan denna uppföljare. Ingen i framtiden lär minnas den i vilket fall.

Fiffis filmtajm jämför: HALLOWEEN då och nu.

Den allra första Halloweenfilmen kom 1978 och på svenska hette den Alla helgons blodiga natt.

Redan när jag var tonåring och såg den här för första gången sågs den som en skräckfilmsklassiker.

Det store John Carpenter regisserade, Jamie Lee Curtis var den lilla tjejen och hennes bror, den läskiga killen med vita masken, hette Mike Myers och vem som spelade honom struntade dom flesta en hel hög i. Jag tror faktiskt att många inte ens såg honom utan höll för ögonen mest hela tiden, i alla fall många i min bekantskapskrets och ska jag vara uppriktig, så även jag.

2007 satte Rob Zombie klorna i Halloween och gjorde filmen till sin. Grundstoryn är exakt densamma som i originalet men han har breddat historien, försökt hitta förklaringar och vill ge mer bakgrundsinformation än vad Carpenter gjorde.

I originalet får man tänka själv, i remaken behöver man inte ha en enda hjärncell till övers. Kan du hålla ögonen öppna så förstår du filmen.

Scout Taylor-Compton spelar Jamie Lee Curtis gamla roll som Laurie. I originalfilmen får jag känslan att det enda Curtis behövde visa på provfilmningen var hur hårt i botten nålen på decibellmätaren slog när hon skrek och detsamma gäller för Taylor-Compton. Jävlarihelvete vad hon skriker! Det är sviiiinjobbigt att lyssna på och det lägger en mycket irriterande sordin på hela filmen.

På vissa snyftiga biofilmer har det delats ut näsdukar i foajén och det här är en film där biografpersonalen borde dela ut öronproppar till åskådarna. Det ringer i mina öron fast det var flera timmar sedan filmen tog slut och trots att jag drog ner volymen innan grannen började knacka i väggen.

Halloween 1978

Speltid 91 min = alldeles precis lagom för en skräckfilm.
Story = Intressant, enkel och spännande.
Skådespelarinsatser = Okej. Jamie Lee Curtis var 20 år när filmen spelades in men hon klär sig, beter sig, pratar och ser ut som 40.
Läskighet = när jag såg den första gången var den skitläskig, nu var den sådär. Till mitt försvar var jag typ 13 första gången.
Charm = 70-talsskräckisar är 70-talsskräckisar. Det funkar ändå rätt bra på mig och jag kan inte riktigt förklara varför.
Mardrömmar efteråt = Nu, inga. Då, ett par.

 

 

 

Halloween 2007

Speltid 109 min = alldeles åt helvete för långt för en skräckfilm ÄVEN om filmen skulle vara bra.
Story = lite mustigare än originalet men kanske lite FÖR curlat, tillrättalagt och uppenbart.
Skådespelarinsatser = Hahahaha.
Läskighet = Nollkommanoll procent. Den är inte ens pulshöjande.
Charm = Snyggt jobb av Zombie att återanvända och tänka utanför boxen gällande Mike Myers masker men annars, nä.
Mardrömmar efteråt = Inga. Inte en chans.

MOONRAKER

När DVD:n gick sönder i sommarstugan och popcornen redan var poppade fanns det ingen annan lösning för filmkvällen än att bege sig mot VHS-hyllan. Jag och min 11-årige son dyker in bland fodralen.

Jag: Ska vi se James Bond?
Son: Vilken?
Jag: Moonraker. Jag tror det är den enda vi har. Har du sett nån Bond-film?
Son: Ja, jag såg Quantum of solace hos en kompis, mendetfickjaginteva?
Jag: Haha, jodå. Tyckte du den var läskig?
Son: Neheeeeej.
Jag: Ja, men då så. Ska vi se Moonraker?
Son: Är DEN läskig?
Jag: Inte ett dugg.
Son: Men kolla här! Den är ju från FEMTON år!!
Jag: Jaaa…
SOn: Jag får inte se den.
Jag: Säger?
Son: Jag VILL INTE se femtonårsfilmer. Dom är läskiga.
Jag: Men du, jag kan lova dig att en femtonårsfilm 1979 inte direkt är samma sak som en femtonårsfilm 2010.
Son: Okej då. Men lova att stänga av om jag blir rädd.
Jag: Jag lovar.

Vi sätter på filmen och har tittat i två minuter ungefär.

Son: Hahahahaha!
Jag: Är det kul?
Son: Ja!! Hahahaha.

Efter femton minuter.

Son: Hahahaha!
Jag: Fortfarande kul?
Son: Ja!! Är det en komedi? Varför sa du inte det?

Efter femtio minuter.

Son: Hahahaha. Jag döööööör!
Jag: Att du ORKAR skratta…
Son: Det är skitroligt ju. Dom slår ju flera meter från varandra när det är slagsmål och han den där långa killen med järn i munnen, han ser ju alldeles knäpp ut. Det är som en såndär Kommissarie Späck-film.
Jag: Att dom driver med andra filmer?
Son: Ja. Precis.

Efter en timme.

Son: Zzzzzzzzz.
Jag: Äntligen.

(enligt både mig och sonen)

Följ Oscarsgalan med Fiffis filmtajm

Söndagen den 27:e februari, eller snarare natten mot måndagen, är det dags för årets Oscarsgala.

Jag kommer att liveblogga under hela sändningen, vara ditt sällskap under årets största filmnatt med början kl 02.00.

Hoppas du orkar vara vaken och hänga med mig tills solen går upp och alla statyetter är utdelade.

Glöm inte att vara med och tippa vinnarna i Oscarstävlingen!

LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET

”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.

Fiffis filmtajm firar farsdag med: FILMFARSOR.

Precis som i verkliga livet kryllar det av all sorts pappor på film.

Trots att, eller kanske på grund av, jag inte har nån pappa sådär vidare värst närvarande i mitt liv tänker jag idag hylla ett gäng av MINA favoritpappor på film. Såna som gör mig glad, såna som gör mig varm i magen och såna som får mig att tro att det finns män i allmänhet och pappor i synnerhet som ser på sitt föräldraskap enbart med kärlek och ingenting annat.

Först ut blir den nyskilde Robin Williams i Mrs Doubtfire som går så långt som att klä ut sig till en engelsk gammal dam och ta jobb som hembiträde hos sin ex-fru för att få vara nära sina barn dagligen.

Sen är det Andy Garcia – jag blir fan kär i karln! – som i When a man loves a woman tvingas hantera fruns grava alkoholism samtidigt som han tar hand om deras två små döttrar.

Den mest färgglada pappan måste ändå vara Marvin, han som är ensamstående pappa till Nemo och kanske en aningens överbeskyddande, men vad ska han göra? Han vill ju inte att hans enda son ska dö på samma sätt som hans fru gjorde. För att vara fisk tycker jag Marvin gör en hel del rätt som pappa och det dröjer inte länge innan jag inte ens tänker på att han ÄR fisk, jag vill bara att han ska hitta sin orange son. Ju.

Adam Sandler i Big daddy visar att det går att skjuta in en hel del både humor och knasig personlighet i sitt föräldraskap och att det faktiskt inte behöver vara så himla petnoga, fisförnämt och enligt konstens alla janteregler att uppfostra ett barn (vilket är nåt jag tycker många mammor borde ta till sig av).

Sist men inte minst vill jag hylla Forrest Gump. Fina fina Forrest Gump som blev så hjärtskärande glad när han fick reda på att lille Forrest var hans son och att han dessutom var ”normal”.