Månad: januari 2011

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om: Bloglovin´

Det är inte så himla lätt att hålla reda på allt här i världen. Som tur är finns det hjälpmedel att ta till så att det åtminstone går att hålla reda på dom riktigt viktiga prylarna i livet.

Bloglovin´ är en kostnadsfri form av sambandscentral för bloggar du gillar och läser. Den håller reda på nya inlägg, den kan ge dig tips om nya bloggar (om du vill) men framförallt är det bara EN sajt du behöver klicka fram för att få dina favoritbloggar serverade.

Vill du till exempel prenumerera på mina filmrecensioner så klickar du här, blir medlem (det tar bara några sekunder och är absolut okrångligt) och sen kan du klappa dig förnöjt på magen.

När du väl är medlem kan du lätt fylla på din lista med resten av bloggarna du läser och du behöver aldrig fundera på uppdateringar eller vara rädd för att missa något av värde.

Det är liksom dumt att göra saker krångligare än dom är.

Publicerat

Splinter

Vad tusan skriver jag för smart om den här filmen då?

Jag skulle kunna fnula på den här recensionen tills jag kan spela gurka över kindbenen, jag skulle ändå aldrig få ur mig nån vettigt.

En muterad igelkotte överfaller en bensin-stationskille, ett omaka par ska tälta i skogen, en känslomässigt störd man och hans yngre knarkande tjej tvingas överge sin bil och dom tar det omaka paret och deras bil som gisslan och tvingas stanna vid en övergiven bensinstation för att tanka och där är såklart den där sönderbitna killen som nu blivit alldeles blodtörstig, kleggig och taggig.

För tusan, det går att göra film av allt och i muterade-djur-genren finns det verkligen ingen kvalitetskontroll, på gott och ont. I Splinters fall är det av godo för fanns det någon form av smakpolis i området så skulle den få ett stort jävla körförbudsklistermärke på motorhuven. I mitt fall just denna gång var det av ondo för det hade besparat mig visserligen bara 81 minuter av mitt liv, men det blev 81 minuter rent skitliv och 81 minuter är ändå 81 minuter och hade det varit mitt livs sista 81 minuter hade jag dött jävligt bitter.

Filmitch tycker inte riktigt som jag. Han är aningens mer förlåtande.

Publicerat

Tre om en: Regi Alfredson

Med start imorgon kväll sänder SVT tre filmer regisserade av en far Alfredson och hans två söner.

Imorgon visas Daniel Alfredsons Varg med Peter Stormare i huvudrollen och min recension av filmen kan du läsa här.

Fredagkvällen krönts med en stor svensk klassiker signerad Hans Alfredson. Den enfaldige mördaren är en enligt mig av dom absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts.
Tyvärr har jag inte skrivit någon egen recension om den men här kan du läsa en riktig hyllning av Rasmus på RJ:s filmblogg.

På lördagen visas Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists sjukt bra bok Låt den rätte komma in där Per Ragnar en gång för alla ristade i sten att han är kanske bäst i Sverige på att spela läbbig. Min recension av filmen hittar du här.

Det här är tre riktigt bra anledningar till att krypa ner i soffan med en stor kopp thé och njuta av både reklamfri och riktigt bra svensk film på TV.

SVT1 Torsdag 6/1 kl 22.00
Varg 2008
Regi: Daniel Alfredson

 

 

SVT1 Fredag 7/1 kl 22.00
Den enfaldige mördaren 1982
Regi: Hans Alfredson

 

 

SVT1 Lördag 8/1 kl 21.30
Låt den rätte komma in 2008
Regi: Tomas Alfredson

Publicerat

Working girl

På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

 

 

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Göran

Tuffisar och elakingar får ofta inte bara den snygga tjejen utan även spaltmeter i media. Inget fel med det men Fiffis filmtajm gillar snällisar och vill gärna slå ett slag för schyssta figurer på film.

Under året kommer jag att presentera tolv riktiga filmsnällisar, en för varje månad och det här är januari månads representant.

Han heter Göran.
Göran bor i kollektivet Tillsammans i Lukas Moodyssons film med samma namn.

Göran (Gustaf Hammarsten) kan vara både det skäggigaste och det snällaste som gått i ett par näbbstövlar.

Göran är så snäll att han till en början är dum. Riktigt jobbigt dum-snäll. Snäll mot alla utom mot sig själv vilket egentligen inte är snällt alls men han vill ju så väl. Han vill till och med orka vara snäll och förstående mot sitt super-ego till flickvän som tycker sig behöva ligga med grabben i rummet bredvid men det går liksom inte. Även en snällis som Göran har en gräns och när den gränsen är nådd skapar han ett par sekunder förlösande komisk filmhistoria.

Det Göran visar i filmen är att det går att vara genuint snäll även med en fullt utvecklad ryggrad. Det går att vara snäll för att det helt enkelt är skönare att vara det än motsatsen.

Jag avslutar helt enkelt genom att citera John Cassis, eller Scooter för den delen:

It’s nice to be important, but it’s more important to be nice.

Publicerat

TRIANGLE

Det finns en såndär larvig lek som gärna ska lekas på midsommarafton, att man springer några meter och sedan ska man ha huvudet mot nån pinne och springa runt runt på stället för att sedan försöka ta sig tillbaka till målet och då göra det omöjliga: springa rakt. Det går ju inte. Det säger sig självt. Och har man dessutom några sillsnapsar innanför västen går det definitivt inte.

Att titta på Triangle är som att springa runt runt den där pinnen med en nyligen uppdrucken femlitersdunk HB i magsäcken. Det är snurrigt, för att uttrycka det milt.

Jess ska åka på en segeltur med sin nya vän Greg. Med på båten är ett annat par, den tjejens väninna och Gregs bredaxlade inneboende. Jess har en autistisk son som kräver en hel del omsorg och tålamod och jag får känslan av att den där båtturen är en välbehövligt liten paus i vardagen.

Jag börjar nästan skratta när jag läser den sista meningen här ovanför för paus i vardagen är det sista hon får, liksom det sista JAG fick var en ordinär filmkväll med en hjärndöd rysarskräckthriller. Triangle är mycket mer än så.
Triangle är väldigt mycket mer. Triangle är så bak-å-fram-in-å-ut-underlig att den är svårbedömd, men jag går som vanligt på magkänslan, annat kan jag inte göra eftersom jag inte förstår ett jota men i detta fallet känns det befriande att bara släppa taget och följa med på segelbåten.

Publicerat

ADVENTURELAND

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.

Publicerat

Fyra filmer man inte bör se när man är bakfull

1. Tatuerad torso

Sånt jävla vidrigt banalt svenskt skräp gör bara att man vill öppna en ny flaska bubbel och försvinna in i dimman igen. Eller en hela Brännvin special. Med tratt. Rätt ner i magsäcken.

 

 

 

 

 

2. Ett hål i mitt hjärta

Lukas Moodyssons larvporriga prettodravel med ”enastående prestationer” av bland annat ”karaktärs-skådespelerskan” Sanna Bråding och Thorsten Flink.
Mådde man inte illa innan vill man definitivt spy nu.

 

 

 

 

3. Kommer du med mig då

Du ska se denna film endast om du tycker att det vore en visuell utmaning att se Shanti Rooney slå sönder en dammsugare mot ett golv av stavparkett. Då och endast då.

 

 

4. Pineapple express. Igen.

Här är recensionen från januari 2010.