It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Veckans dokumentär: Underkastelsen

Vad är det största hotet mot oss som människor? Är det ozonlagret, är det radioaktivitet, är det ännu ett världskrig eller kanske någon sjukdomsepidemi? Jag kan meddela att det inte är något av detta. Prova istället barnleksaker, favorittröjan, pappret som håller ingredienserna i hamburgaren på plats och det du tror är nyttigt i fruktskålen. Stefan Jarl har med sin kemikaliedokumentär Underkastelsen lyckats få mig att blir rädd för typ allt. Tack för det Stefan.

Filmen handlar om sånt som vi kallar mjukgörare, alltså sånt som gör plast mjuk. Filmen handlar om bromerade flamskyddsmedel, sånt som gör att kläder och möbler brinner lite saktare eller inte alls. Filmen handlar om bekämpningsmedel och andra ytaktiva ämnen och dessa kemikalier sammantagna finns i ALLT vi äter, allt vi tar på, allt vi har omkring oss. Så att våra kroppar är fulla med denna skit är inte så konstigt, vårt blod är besudlat och genom amning för vi över skiten till våra barn. Amning som är så bra, amning som skyddar mot astma och allergi, tror vi, hör vi, läser vi – och så är det precis tvärtom.

Stefan Jarl kollar sina blodvärden och kring detta kretsar filmen. För att hitta en motpol ber han den gravida Eva Röse om hjälp. Kan hon tänka sig att ställa upp och kolla upp sina kemikalievärden även hon? Ja, hon ställer upp och det är skönt att se en människa som har precis lika mycket ångest över detta som jag får när jag sitter i soffan.

Den här typen av dokumentär är jätteintressant tycker jag men det finns ett men, ett ganska stort men. Det känns lite ansvarslöst att rada upp detta vardagshelvete utan att samtidigt presentera någon form av lösning. Kanske finns det ingen lösning, kanske är lösningen svår men existerande, jag vet faktiskt inte men filmen berättar inte ett uns av detta. Jag vill typ bara dö.

När en Foppatoffel blir symbol för mänsklighetens undergång då ger jag liksom upp litegrann. Inte helt, men lite.

FÖRBJUDEN KÄRLEK

Atefeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Tillsammans utforskar dom Teherans regimkritiska undergroundkultur, dom röker, taggar betongväggar, dansar, dricker sprit och som grädde på moset så ligger dom, dock inte med vem som helst utan med varandra.

Att vara lesbisk i Iran ses inte med blida ögon av samhället och när Atefehs bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer tillbaka hem efter en tid på  drogavvänjningsklinik har han lierat sig med moralpolisen. Han sätter upp bevakningskameror i husets samtliga rum och det tar inte lång tid innan han kommer på systern och Shireen.

Givetvis förkastar han systers sexualitet och syskonen som förr stod varandra så nära har numera Marianergraven mellan sig.  Atefeh har alltså inte bara hela den moralpredikande staten som fiende utan även sin bror och homosexualitet kan leda till långvariga fängelsestraff för den påkomne. Det vet tjejerna och det vet Mehran och som det mans-as till snubbe han är så utnyttjar han såklart situationen till sin egen fördel.

Jag tycker att Förbjuden kärlek är mer en viktig film än en bra. Vad jag förstår så har regissören Maryam Keshavarz inte någon användning för sitt iranska pass längre då hon inte är välkommen tillbaka till landet. Filmen är inspelad i Beirut, producerad med till stora delar amerikanska pengar och samtliga huvudrollsinnehavare har dubbla medborgarskap. Bara den vetskapen gör att jag måste se filmen, att  jag måste skriva om den och att jag hoppas att många får upp ögonen för den. Det är 2011 nu, snart 2012 och det här är verklighet för ett helt folk. Det är nutid, det är lätt att tro att det går mammutar på Teherans gator och att det vi kallar fossiler är deras middagsmat men det gör det inte och så är det inte och då blir jag rädd på riktigt.

Att säga att Förbjuden kärlek är den iranska varianten på Fucking Åmål är att göra det lätt för sig. Även om Agnes och Elin hade ett helvete så riskerade dom inte sina liv genom sin kärlek. Shireen och Atefeh gör det.

Vad är det då som gör att jag inte tycker att filmen är jättebra? För det första känns Atafeh och Shireen alldeles för snygga. Det är ju en skitdum grej att hänga upp sig på, jag vet, men dom är liksom snygga på ett sätt som gör att mina tankar dras till gnussande barbiedockor och det gör att förälskekänslorna inte går igenom bioduken. Det blir ganska ytligt och kallt istället för passionerat och mänskligt. För det andra så hade jag väntat mig lite mer av nu-öppnar-sig-helvetes-portar. Jag satt och väntade på riktigt vidriga scener, kanske något dödsfall eller misär men det enda som kom var sedvanliga övergrepp.

Jag blir så trött. Va fan liksom. Män har i alla tider våldtagit kvinnor för att dom kan, för att visa sitt övertag, sin makt, sin fysiska styrka eller för att skyla över sin bristande potens i normala sexuella relationer (och yada yada yada gäsp)  men räcker det inte nu? Kom med nåt nytt för fan! Liiite kreativitet kan man väl ändå kräva? Det är skrattretande tamejfan att så fort en kvinna sätter sig emot en man (sin man) och säger sin mening så ska byxorna ner och det ska tvångsknullas. Jag orkar inte ens bli arg längre. Det är bara skrattretande och patetiskt.

Nu fastnade jag i den tänkande vinkelvolten och grottade ner mig i en enda scen och det var kanske dumt men det säger ändå en hel del om filmen. Hade historiens kärna nått ut bättre hade jag sannorlikt inte funderat på våldtäktsaspekten alls, då hade filmen varit precis så känslosam och stark som den borde ha varit eller så som jag trodde att den skulle bli.

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011

 

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

The Mist

En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.

David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy  och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.

David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.

The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.

Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

KINASYNDROMET

Kärnkraft var en het potatis i slutet på 70-talet och inte bara i Sverige.

Vi folkomröstade om kärnkraften den 23 mars 1980 och kanske hade en hel del av dom som gick omkring på stan med Atomkraft Nej tack-knappar sett den amerikanska filmen Kinasyndromet.

Jane Fonda är TV-reportern Kimberly Wells som tillsammans med sin kamerakille Richard (Michael Douglas) gör ett reportage på ett kärnkraftverk. Mitt under intervjun med den pressansvarige och med utsikt över hela kontrollrummet blir det ett jordskalv och nånting går snett. Richard smygfilmar hela tiden och händelsen tystas sedan ner av alla ansvariga.

Det är egentligen rätt lustigt men jag sitter som på nålar filmen igenom. Jag andas ryckigt, som om syret inte tar sig ner till lungspetsarna utan vänder halvvägs ner och detta trots att filmen är enormt långsam och att inte mycket händer sett till den relativt långa speltiden. Men ändå, ÄNDÅ, så är filmen så ruskigt bra.

Jag gillar när filmer tar sig tid att berätta en historia. Att göra film som exempelvis Tony Scott gör har visserligen ett existensberättigande men det är inte alltid toksnabba klipp och galna vinklar förhöjer filmen, i mitt tycke är det oftare tvärtom. Tony Scott är lite som regissörsvarianten av ”turkdusch”. Han ser till att mediokra manus piffas till med hjälp av färgfilter och krasch-å-pang-effekter precis som en otvättad armhåla kan kamufleras med hjälp av deodorant. Slutprodukten är inte en bra film eller en ren armhåla men det fungerar i paniksituationer och i brist på annat. Kinasyndromet behöver inte ta till såna medel, den här filmen är på riktigt och det kan vara därför den fortfarande håller.

Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. När Kinasyndromet gjordes var hon 42 år gammal, tre år äldre än jag är nu och det är ju information jag hade klarat mig utan. Hon är verkligen jättefin och skulle lika gärna ha kunnat vara 29. Att Michael Douglas var mycket yngre än nu syns lite mer. Halvlångt lockigt hår och gigolostil, det är ganska långt ifrån den Michael Douglas vi ser nu för tiden, ändå är han sju år YNGRE än Jane Fonda.

Slutligen har vi Jack Lemmon som den tredje stora skådespelaren på rollistan och ja, han är Jack Lemmon. Det är en man som det är stört omöjligt att inte tycka om. Har han någonsin spelat en genuin skitstövel eller genomelak? Mig veterligen inte men jag kan ha fel.

Det här är en film som jag vill se om direkt när eftertexterna slutat rulla. Jag tycker väldigt mycket om den och det är så nära så nära så väldigt nära en fullpoängare betygsmässigt. Satan var dom var duktiga på att göra politiska thrillers på 70-talet, filmer som verkligen betyder något – i längden.

TRE SYSTRAR & EN MAMMA

Att ha en överbeskyddande mamma kan reta gallfeber på dom flesta vuxna barn men att ha en morsa som lägger sig i allt från frisyren till kläder till val av pojkvän skulle nog göra vem som helst blindgalen – även om morsan är Diane Keaton.

I filmen Tre systrar & en mamma (originaltiteln är Because I said so) har Daphne Wilder (Keaton) uppfostrat sina tre döttrar i princip själv. Dom har växt upp och blivit vettiga, vackra och viljestarka kvinnor och jag förstår inte varför hon inte är nöjd med den yngsta, Milly (Mandy Moore). Eller nöjd är hon kanske men hon är orolig för Milly då hon har en tendens att alltid träffa fel killar och vilken mamma vill stå bredvid och titta på och se dottern göra samma misstag som henne själv? Antagligen inte så många men få skulle lösa problemet på samma sätt som Daphne. Hon sätter in en kontaktannons på en datingsajt och skriver klart och tydligt att hon letar efter någon till sin dotter och sen raaaaadar hon upp kriterier som hon själv har för att det ska kunna klicka maximalt. Svaren dräller in och det blir en eftermiddag av speed-dating av sällan skådat slag. Valet faller på Jason (Tom Everett Scott) som är en kille som får alla mina tentakler att vibrera och blinka och vråla neeeeeeeeeej.

Alltså, det här är en film som jag får noll kläm på. Daphne beter sig som ett svin rent utsagt men eftersom det är i Diane Keatons gestaltning så vet jag inte riktigt om jag kan tycka lika illa om henne som jag gör för hon ÄR ju så mysig…oftast….i allt hon gör. Här är hon dock allt annat än mysig och med en mamma som hon, vem behöver en pappa? Jo, ALLA!

Filmen känns värderingssunkig, den luktar ister och gammalt hårspray och jag har så himla svårt att fatta vad den där mamman gnäller om. Hon har jättefina barn. Att hon själv aldrig upplevt en orgasm är inte deras fel, ta ut det på rätt person för fan, typ dig själv!

Usch…nej…jag blir arg på det här. Axlarna sitter uppe vid örsnibbarna och trots att jag vill tycka att det är charmigt och lättsamt och bästa sortens dramakomedi så kan jag inte förmå mig till att tycka det. Det är bara larvigt. Larvigt och jävligt irriterande men tyvärr är filmen ändå inte helt urdålig, därav betyget.

Veckans dokumentär: Inside job

Gubbar i grå kostymer. Namn. Siffror. Animerad grafik. Svåra ord, dystra siffror. Mer namn. Flygfoton över skyskrapor. Digitala siffror inifrån Wall Street. Fler kostymer. Ännu fler namn.

Herregud säger jag. Jag vill verkligen, jag vill försöka förstå, fan jag TITTAR JU på filmen, på HELA filmen och vad blir slutresultatet? Huvudvärk och ÄNDÅ fattar jag inte allt! Vilket nys!

Visst förstår jag att Inside Job är en viktig dokumentär, den handlar ju trots allt om den globala finanskrisen och den försöker hitta svaren på varför världen hamnat i skiten, jag ser att den är extremt välgjord och ja, den har fått priser och Matt Damon har en fantastisk berättarröst men är man inte extremt kunnig i ekonomiska termer i allmänhet och USA´s politik i synnerhet så är filmen tyvärr rätt tröttsam i all sin genialitet.

Att det sitter maktfullkomliga och giriga män (oftast) i höga positioner världen över som inte har förmåga att stava till långsiktigt tänkande är ingen nyhet men om jag ska se en förklarande dokumentärfilm i ämnet vill jag inte behöva se den i slow motion med ett valt ljudspår som heter ”förklarande röst på lätt svenska” för att hänga med.

Trots att jag vet att det är mina egna tillkortakommanden som sätter betyget på filmen så kan jag inte göra på nåt annat sätt. Alla mina recensioner är subjektiva. Fattar jag inte så fattar jag inte. Är inte filmen engagerande så är den inte. Kapitalism är inte min starka sida och den sidan blev tränad men ingen vinnare efter dom här 90 minutrarna.

Det är säkerligen en film som passar andra, MÅNGA andra skulle jag gissa, men näpps, inte mig.

SLEEPING BEAUTY

Lucy är en ung och vacker kvinna som verkar gilla att experimentera sexuellt. Det hon gör gör hon inte för någon annans skull än sin egen och det gör att hon inte på något sätt kan ses som ett offer i sammanhanget.

Hon har jobb och bor inneboende hos ett par i en lägenhet. Det känns inte som att hon egentligen är i behov av mer pengar än hon har men ändå svarar hon på en suspekt liten annons i en tidning. Jobbet innebär att hon lättklädd ska servera vid fina middagar, inget mer än det. Inget sexuellt, bara lite show-off och för det får hon 250 dollar i timmen. Lucy tackar ja.

Första middagen går bra. Hon serverar dryck i vita underkläder till en samling äldre och välbärgade män (och en kvinna, kors i taket!) och dom andra kvinnorna i personalen (dom som inte enbart serverar?) har svarta underkläder och visar brösten. Middagsscenen med den efterföljande avecen får mig osökt att tänka på kaffeflickor och vår svenska kung vilket gör mig svagt illamående.

Snart blir Lucy erbjuden en ”befordran”: att bli sövd och under den sovande tiden bli föremål för äldre mäns sexuella njutning men med den lilla klausulen att penetration är förbjuden. Hon tackar ja.

Samtidigt har Lucy ett ”förhållande” med Birdman, en glåmig man med välfylld bokhylla och bäddsoffa som tynar bort i någon dödlig sjukdom som skulle kunna vara AIDS. Dom dricker lite sprit, tittar på TV och sover ihop men det verkar inte vara mer än så, förhållandet är mer känslomässigt än fysiskt. Jag blir inte riktigt klok på relationen, kanske är dom bara vänner, jag vet faktiskt inte och jag vet heller inte om det spelar någon roll.

Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen och när jag läser hans recension slås jag av skillnaden i hur vi ser på filmen. Fripp skriver: ”…för övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm” och för mig känns det precis tvärtom. Filmen är fantastiskt vacker. Kulörtonerna går i varandra på ett sätt som för mig är allt annat än obearbetat, det känns minutiöst planerat, scenografen är toksäker på sitt jobb och inte i en enda scen kan jag hitta ett ”fel”, en färg, en pryl, en antydan till något som stör bilden. Jag fastnar för filmen alldeles med detsamma och även om historien inte berör mig så gör filmen det. Den är som ett rörligt konstverk, magnifikt och ofattbart på en och samma gång och jag upplever filmen mer än ser på den.

Emily Browning är jättebra som Lucy. Hon är precis perfekt oförstörd och blek och svag och stark samtidigt. Dom tafsande gubbsen är gamla, trasiga och bittra och väldigt väldigt svåra att hitta någon som helst sympati för.

För den som tror att Sleeping Beauty har det minsta med Disney´s Törnrosa-version att göra (att det är samma typ av tolkning som Red Riding Hood var av Rödluvan) så är det felfelfel. Att ha den villfarelsen innan man ser filmen kan bli väldigt tokig då detta inte nånstans är en film för barn, eller unga tonåringar för den delen.

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

DJANGO

En man kommer släpande på en likkista. Han drar i det där repet, det är uppenbarligen ganska tungt men han är idog, han drar genom sand och lera, över berg och djupa dalar. Det är nåt med den där likkistan, men vad, vad är det däri?

Mannen som släpar heter Django och är en mystisk man. Jag vet ingenting om honom när han entrar filmens första scen och jag är inte mycket klokare när filmen slutar men det känns fullt naturligt, det är så det ska vara, det är helt och håller rätt.

Franco Nero ÄR Django, han är mannen med världens vackraste ögon, han har mer ihopbitna kindknotor än Clintan himself och jag tycker han är bra mycket tuffare också om jag nu ska jämföra hårdheten dom emellan.

En kvinna tillfångatags och blir fastbunden av ett gäng mexikaner. Dom river sönder hennes klänning så hennes rygg blir bar och en man börjar piska henne brutalt över ryggen. Hon kvider, lider och det är klart jag förstår att smärtan är olidlig men det utnyttjas inte grafiskt. Piskrappen resulterar i röda målade streck i vissa kameravinklar och i andra enbart som grå smutsränder. Varför just hon, vad vill mexikanerna och framförallt: hur förvånade blir dom inte när Django kommer med sin likkista och laddad revolver och räddar henne?

Nej, det där var ingen spoiler även om det kanske känns så. Detta händer under filmens första minutrar och sätter ribban för vart filmen är på väg. Det är en enkel men bra story, det är Franco Nero, denna fantastiske man, i huvudrollen och det är våldseffekter som passar in på Barnkanalen. Inte en droppe blod trots högvis med döda män och jag tycker det blir lite larvigt faktiskt. Filmen känns overklig och det är synd på så goda ärtor.

Franco Nero är en doldis i filmsammanhang och kanske inte en skådespelare man känner igen om man inte gillar westernfilmer. Han föddes 1941 som Francesco Sparanero i San Prospero i Italien och har sedan 1967 varit tillsammans med Vanessa Redgrave. Dom gifte sig 2006 och har en son ihop, Carlo Gabriel Nero.

Han ser så jävla trevlig ut helt enkelt oavsett vad eller vem han spelar. Hans Django är lätt att tycka om även om jag inte förstår honom och detta trots att jag inte är ett dugg svag för westernfilmer som genre. Men jag är svag för herr Nero. Mycket svag.

I faderns namn

Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) är en ung irländsk man i leopardkalsong. Det är inte så att han alldeles oförhappandes går omkring på stan och visar undisarna, det är inte så alls, men när han blir gripen av polis och tvingas ta av sig byxorna blottar han inte bara smala håriga ben utan även kalsonger av modell endast en smaklös kan bära.

Hela Gerry är som person både tämligen smaklös och taktlös och han har en osviklig förmåga att befinna sig på fel ställe, med fel folk vid absolut fel tillfälle.

Under ett besök i London blir han och hans vän oskyldigt anklagade för att vara IRA-terrorister och fängslas för brott dom inte begått. En bomb sprängs på en pub i ena änden av stan och i den andra sitter Gerry, hans polare och en uteliggare vid namn Charlie alldeles lugnt på en bänk i en park. Men det hjälper inte. Polisen har gett sig fan på att Gerry är irländsk terrorist och ingenting stoppar dom från att vrida ur Gerry det dom tycker är sanningen, dom hotar till och med med att göra Gerrys älskade pappa illa om han inte erkänner brottet.

Gerry fälls och får livstid för bombdådet och dom sätter även dit hans pappa. I fängelset får dom dela cell och dom försöker hitta infallsvinklar som hjälper ett överklagande men det ser mörkt ut. Pappan blir äldre och äldre och sjukare och sjukare och Gerry tappar tron på mänskligheten.

Det här är en sann historia och ett av Englands mest orättvisa rättsövergrepp i modern tid. Om du som jag får knapra Losec Mups när det vankas orättvisor så ladda upp med en kartong eller två för det här är riktigt illa.

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.