Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.

Nu börjar det nya veckotemat: Veckans Sarandon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åååååå, det här ska bli roligt! Nu ska jag veckovis gräva ner mig i ännu en av mina favoritskådespelares hela yrkesverksamma liv.

Susan Abigail Sarandon föddes den 4 oktober 1946 men då med efternamnet Tomalin. Hon är den typen av skådis som aldrig är vare sig längst upp på innelistan eller längst ner på utelistan, hon bara ÄR. Många filmer har hon gjort, många av varierande kvalitet dessutom, men den röda tråden är att HON alltid är bra oavsett slutresultatet.

Så säg hej och skaka tass med snygga Susan för hon kommer bli ett stadigt fejs här på tisdagarna framöver och om bara en liten stund kommer film nummer ett. Håll i hatten!

[Två Susan Sarandon-filmrecensioner har redan dykt upp här på bloggen, Solitary man och The Greatest samt en krönika om Thelma och Louise. Klicka på filmtitlarna om du blir nyfiken.]

BLOOD SIMPLE

Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.

Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.

Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).

Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.

John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild.  Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).

Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.

Här finns filmen.

Veckans dokumentär: WILD MAN BLUES

Det finns inte många likheter mellan Woody Allen och mig själv. Det är ett faktum jag är ganska glad för.

Att utseendemässigt likna Woody och vara kvinna kan inte vara kul, men det gör jag inte så det är lugnt. Vad gäller det som finns på insidan så skulle jag ibland önska att jag var lika kreativ i mitt skrivande som Woody, att jag var lika fantasifull vad gäller att hitta på historier och lika målmedveten i att nå ut till folk med mina alster men å andra sidan vill jag inte gifta mig med min unge. Men om jag nu ska erkänna den lilla yttepyttelilla likheten som faktiskt finns mellan Woody Allen och mig så stavas den: klarinett.

Där Woody Allen är en mästare var jag endast en liten tokblåsande lärjunge men när jag gick i skolan spelade alla instrument och när jag inte fick spela piano tog jag det näst bästa (jag vägrade dragspel) och det var klarinett. Det gick enkelt att bära den till skolan då en klarinettväska enkelt kan misstas för en vuxenväska-vilken-som-helst och det var en naturlig övergång från blockflöjten. Min egen karriär som klarinettist blev kort men oinspirerad, Woodys är något heeeelt annat.

Wild Man Blues är en dokumentär om Woody Allen när han beger sig ut på Europaturné med sitt jazzband. Vi får på nära håll följa Woody och hans fru (och största kritiker) Soon-Yi under resorna till Europas storstäder, vi får höra sköna smakprov från konserterna och vi får se Woody stampa takten i ett tempo jag inte trodde var möjligt under dom där beiga sladdriga byxorna. Paparazzifotograferna är närgångna, fansen både tveksamma och exstatiska och Woody själv är torr och skitrolig när han själv dikterar villkoren. Att hänga på när någon i hans närhet försöker driva med honom och kanske bjussa lite på sig själv är ett BIG NO-NO. Där finns en gräns, där lyser egot Woody igenom.

Wild Man Blues är en mysig liten film som bjuder både på goda skratt och trivsam musik och jag är glad ända in i benmärgen att jag la klarinetten på hyllan och gick in för att spela LP-skivor istället. Det passade mig alldeles utmärkt.

Här finns filmen.

THE OMEN

Det var hundra år sedan jag såg The Omen-originalet, filmen från 1976 som är upphov till att alla föräldrar som namnger sin nyfödde son Damien fortfarande får höjda ögonbryn och ett ”Really?” till svar.

Tiden som flutit sedan jag såg den filmen, minnen som bleknat och Filmitch recension av remaken gjorde att jag blev sugen på att ta mig an den. Nånting säger mig att The Omen kan vara en film som faktiskt tjänar på en uppfräschning.

Historien börjar i Rom där den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Liev Schrieber) och hans fru (Julia Stiles) befinner sig på BB och Robert har precis fått reda på att deras lille son dog vid födseln. Istället för att berätta detta för sin fru säger han ja till prästens förfrågan om att istället ta hand om en annan nyfödd pojke vars mor dog samma natt. Robert bär in pojken till sin tilltygade fru utan ett ord om att det är annan kvinnas son, den lille är deras nu och familjelyckan är total – för en stund.

Damien är dock inte som andra barn, varken när han är bebis eller lite större. Han är annorlunda på sätt som jag inte skulle önska min värsta fiende, bara hans aura gör att folk blir rädda, han har inga kompisar och när han går på zoo med skolklassen så löper djuren amok vid hans åsyn. Att hans mamma och pappa inte vill se detta till en början är fullt förståeligt men när åren går kan dom inte blunda längre. När Damien försöker döda sin egen mamma förstår hon, hon behöver hjälp för att hålla sig vid liv i sonens närvaro och barnflickan Mrs Bylock (Mia Farrow med kolsvarta ögon, burr!) är ingen direkt hjälp. Hon är ditsänd av nån högre makt för att likt en apostel vaka över Djävulens son med dom isande blå ögonen.

Som remake tycker jag filmen klarar sig bra. Den håller sig trogen originalet på alla sätt (åtminstone som jag minns den) men den känns väldigt modern i sin framtoning. Klara färger (mycket röda grejer), bra effekter, spännande scenlösningar och fungerande drömsekvenser med sedvanligt hopp-i-soffan för en sån som mig som ibland faktiskt har skräckfilmsnerverna utanpå kroppen.

Det är mycket som funkar bra men en del saker når inte ända fram för den irländske regissören John Moore som till och från i den här produktionen verkar ha drabbats av tokhybris. Långa korridorer i ambassadörsbostaden med trägolv och liten pojke på knarrande  sparkcykel har ganska uppenbara kopplingar till liten pojke i trampbil i hotellkorridorer i The Shining och i jämförelse känns det ganska korkat att vara en utmärglad lungsjuk tonåring med genomskinlig hud uppväxt på snabbmakaroner och ketchup som gett sig fan på att vinna i armbrytning mot Magnus Samuelsson utan en enda dags träning. Det säger sig ju självt att det inte går, inte ens om Herr Samuelsson har en riktigt shitty day går det.

Julia Stiles må vara söt som socker men hon har utstrålning som en skyltdocka med trätänder. Hon är absolut noll procent trovärdig i den här filmen och för mig som inte bara är filmbloggare utan mamma också så hade filmen hoppat upp många steg på intresseskalan om hennes känslor hade gestaltats på ett lite mänskligare vis än vad istärningarna i min frys hade klarat av. Liev Schreiber är inte heller någon mänsklig krambjörn direkt, ibland undrar jag om karln ens kan le utan att mungiporna spricker, men han ska ändå spela stram, torr och….man, typ och jag retar mig inte på honom här även om det känns som om även han hade kunnat lägga ner aaaaningens mer energi på sin tolkning av Robert Thorn.

Seamus Davey-Fitzpatrick är däremot en helt klockren Damien. Hade jag varit hans riktiga mamma hade jag skitit i byxan varje gång han kom hem från skolan och gav mig blicken som sa ”Du vet vad som händer om du inte brer mig åtta gummi-limpmackor med hushållsost och en liter perfekt doserad Oboj” – och sen det där lilla skeva leendet på det. Fy satan, bokstavligt talat.

Här finns filmen att hyra.