CHRONICLE

Boys will be boys” står det på postern. Jag fattar inte. Jag har sett filmen men jag fattar inte. Skulle inte filmen lika gärna kunna handla om tre tjejer?

Nåja.

Chronicle är en film som jag tror att jag skulle behöva se om ett par gånger för att få riktigt grepp om och jag tror att det kommer hända inom en inte alltför avlägsen framtid. Den här filmen har nåt, den har det där som gör att jag tittar men inte bara med ögonen och jag lyssnar men inte bara med öronen. Jag känner filmen på insidan av huden och jag tycker om den. Den är fullproppad med effekter, snygga, subtila, välgjorda men den känns inte som en effektfilm, mer som ett drama. Kombinationen är i alla fall toppen och jag tror att den passar alla åldrar, både tonåringarna, deras föräldrar och en openminded mormor.

Lekar av alla sorter kan gå överstyr och här gör det just det, riktigt överstyr. Det som började så harmlöst liksom. Är det där boys will be boys-tanken kommer in? Att bara pojkar leker? Fan, jag stör mig på det där. Bara för det tänker jag inte skriva mer, jag tänker se om filmen istället.

Fredagsfemman # 44

5. TV-seriehypen

Jag önskar jag hade mer tid – eller TOG mig mer tid – till att se TV-serier. Jag har missat så sjukt många genom åren att det skulle ta mig åratal att komma ikapp men det är inte utan att nyfikenheten snart tar överhanden och jag kommer tvinga mig till att se Breaking Bad, Community, Mad Men och Homeland. The Wire försökte jag se men det var inte min påse. Alls.

 

4. När kommer den första spelfilmen om bandy?

Bandy är en av världens konstigaste sporter tycker jag. Det går svinfort, jag ser aldrig bollen och jag är grymt impad av kamikazemännen som frivilligt sträcker upp handen och säger: ”Hallå! JAG vill stå i mål!” Om det inte är tjugo minus ikväll så är det bandypremiär för mig på Zinken med den grönvita halsduken kring halsen. Å spetsad glögg i plunta.

 

3. Vem klubbade igenom Chastain-lagen?

Den här kvinnan har varit med på min fredagsfemma förut men den här gången av en annan anledning. Nu undrar jag om det finns en ny filmisk lag ”over there” som säger att Jessica Chastain ska vara garanterad en halvstor roll i alla relativt intressanta A-filmer? Kommer den här tidsperioden att minnas som Chastain-eran i filmhistorien? Hur kommer detta sig? Det kan väl ändå inte bara en slump?

 

 

2. Hej Tomten!

Jag vet att alla som inte bor i Stockholm är pissless på att läsa/höra om det snökaos som just nu befinner sig i huvudstaden men det ÄR obeskrivligt vad mycket snö som drällt ner. Onsdagen var utan motstycke den vädermässigt värst dagen sen jag flyttade hit för 22 år sedan. Jag skottade i två timmar för att få loss min bil som fastnat i en snöhög och nästan lika länge för att få fram min p-plats. Sen kom en snäll plogbilschaufför och hjälpte mig med det sista. Därför Tomten, hallå där, nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp. En snöslunga, en liten, en lägenhetsanpassad och gärna en gul.

 

1. Filmspanarna!

Imorgon går årets sista träff av stapeln och det ska skräckfilmtittas tillsammans. Och kanske drickas en öl eller två. Eller en cola, en whisky eller kranvatten. Bland annat. Precis som vanligt.

2 DAGAR I PARIS

När Julie Delpy regisserar 2 dagar i Paris gör hon två fel som jag ser det:

1. Hon försöker likna Woody Allen både när hon skriver manus, när hon agerar efter sitt eget manus och när hon försöker regissera sig själv och andra

2. Hon ger den manliga huvudrollen till en trähäst.

Adam Goldberg har samma sprudlande personlighet som den där jättehästen dom gömde soldater i i Troja. Han är hemsk. Fruktansvärd. Han ser arg ut, skitsur, trist, han gnäller oavbrutet och jag kan inte fatta hur hon kunde falla för honom överhuvudtaget. Han verkar inte förstå själv hur han kunde falla för henne heller, eller så är han bara oförmögen att agera utifrån givna förutsättningar. Svindålig är han i vilket fall. Dumt val av Delpy. Riktigt illa.

Nu tänkte jag börja skriva om andra saker i filmen men det går inte, jag känner att jag fastnat i vinkelvolten. Med risk för att låta som en ältande kärring så är Adam Goldberg så dålig att han lägger sordin på hela filmen. Även det som hade kunnat vara bra blir det inte med honom i bild. Jag känner mig orättvis som sågar honom/henne/filmen på detta vis men jag ser ingen annan utväg. Det hade kunnat bli riktigt bra. Ju. Fan. Skit också.

Jag gillar Julie Delpy, jag fick värsta feelingen för henne efter Bara en natt men där visar hon att det krävs en motspelare med karisma  för att hon själv ska lysa och där får hon det i Ethan Hawke. Adam Goldberg kan inte få en lysmask att lysa. Han skulle suga i sig den stackars maskens energi och döda den inifrån som nån form av själv-lys-svält. Jävla människa att vara irriterande.

Att filmen inte får lägsta betyg beror på att jag är alldeles för snäll och att jag vill att filmen ska vara både roligare och känslosammare än den är. Jag känner mig lite rädd för att se uppföljaren 2 dagar i New York för Delphy har inte bara bytt stad, hon har bytt ut Goldberg mot skränpellen Chris Rock och jag vet inte om det är ett dugg bättre. Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas.

(Till filmens försvar ska sägas att OM du tycker Adam Goldberg är världens bästa skådis eller rent utav skitsnygg då kan du strunta i betyget och dissa allt jag skrivit. Då kommer du gilla filmen. Som fan.)

Filmen går att streama på Lovefilm.

LOVE CRIME

Eftersom jag är en person som lider av en överdos av mansförakt är det ibland skönt att se kvinnor på film som beter sig som riktigt psykopatiska suggor. Här är det Kristin Scott Thomas som än en gång pratar franska och än en gång faktiskt imponerar en smula på mig, kanske en del på grund av språket men också för att hon är riktigt bra på att spela badass bitch.

Christine (Scott Thomas) är chef på ett stort företag och styr allt med järnhand. Hennes närmaste medarbetare Isabelle (Ludivine Sagnier) är otroligt ambitiös, målmedveten och en riktig lojal arbetsmyra. Att Christine inte nått toppen enbart på egna meriter står ganska snart klart då hon samvetslöst och manipulativt snor Isabelles idéer och tillskriver dom sig själv.

Christine lever ihop med Philippe, en man hon har ett gäng hållhakar på och denne Philippe kan inte hålla tassarna borta från Isabelle. Om det blir krångligt? Mmmmm. Om det blir komplikationer? Aaaaaaaa. Om det blir trinageldrama och lite ond bråd död? Jomenvisst sörru.

Love crime är en film som faktiskt är ganska smart, dock inte så smart som den hade kunnat vara. Den är klurig men den saknar twist(-ar), eller så tror dom som gjort filmen att dom lyckats twista till det, jag vet inte. Jag hade inga svårigheter att tänka ut slutet men sett till det stora hela så gjorde det inte så mycket. Filmen funkade, den var rätt engagerande hela vägen och skådespelarna gjorde sitt jobb.

Det är inget jag gör vågen åt och det är inget jag kommer ta till mig som ett av dom starkaste filmminnena i mitt liv men det var en schysst film och – som sagt – psykopatiska kvinnor får för lite plats i dom kulturella finrummen. Ja, i fulrummen med. Dom psykopatiska männen däremot, dom knölar sig in banne mig överallt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Veckans Berenger: KRIGSHUNDARNA

Jag minns det som det var igår.

Jag och gymnasiekompisen Q satt i hennes rum i evakueringslägenheten hennes familj fått när deras jättehus brann ner till grunden. Vi tittade på hyrvideo på hennes lilla TV när vi hade våra ”Tom Berenger-fredagar”.

Det fanns inte så många Tom Berenger-filmer att hyra och som jag minns det valde vi Krigshundarna ganska många fredagar. Skitdålig film, om det var vi väldigt överens, men det funkade, det dög för det var Tom Berenger i rörlig bild och våra krav var inte speciellt höga.

När jag nu ser om denna famösa lilla film märker jag att jag inte minns nåt alls. Jag minns inte ens Tom Berenger, vilket borde vara en omöjlighet. Christopher Walken däremot, han gör ett fint porträtt av krigisen Jamie Shannon men han var en nobody i tonårstjejers ögon så honom spolade vi gärna över. Ahaaaa! DÄR har jag det! Vi spolade oss igenom filmen, det är DÄRFÖR jag inte minns nåt. Hahaha, va sjuka vi var.

Fast jag förstår beteendet. Filmen är inte speciellt bra. Kanske är den bättre om man gillar krigsfilm men jag är inte så svag för den genren och jag har inte riktigt samma hang-up på Tom Berenger nu som då, alltså funkar filmen inte riktigt för mig. Jag blir ganska uttråkad faktiskt och väntan på Berengers entré i filmen är låååååång. Spolknappen är nära. Mycket nära.

Här finns filmen att hyra.

Veckans klassiker: THE PHILADELPHIA STORY

När jag drog igång min 3års-tävling fick jag förslag på filmklassiker jag knappt visste fanns. The Philadelphia Story var en av dessa och det var Henke på Fripps filmrevyer som med dessa ord fick mig att vilja se filmen:

”Mästaren George Cukor har regisserat och de tre huvudrollerna spelas av Cary Grant, James Stewart och Katharine Hepburn. Quelle spectaculaire!

Med risk för att få en mental bitchslap av min filmspanarvän kommer jag med en gång erkänna att det här inte var min kopp thé. Jag hade förväntat mig att få se något mysigt, något engagerande om än lättvindligt, något som gav mig matinékänsla och som fick mig att tänka den förbjudna det-var-bättre-förr-tanken. Jag fick inte nåt utav det.

The Philadelphia Story handlar om överklasskvinnan Tracy Lord (Hepburn) som skiljt sig från sin förste make (Grant) och nu ska gifta om sig med den andre (John Howard). Hela första halvan av filmen är hon gnällig och hyperstressad, pratar med gäll och snabb röst och låter inte luften hon andas komma längre ner i lungorna än strax under gomseglet. Jag märker att mina axlar åker upp och lagom när dom sitter strax under örsnibbarna förändras filmen en smula och blir lite lugnare och tur är väl det för jag satt med fingrarna på mobilen och tänkte ringa tandläkarakuten för att få en bettskena lite snabbt.

Ex-mannen har sett till att stadens skvallerblaska ska göra ett ingående reportage om det snart nygifta paret och det springer omkring journalister i det flådiga huset som gör sitt bästa för att hitta smaskigheter om Lord och den nya mannen George Kittredge. Det känns som alla beter sig sjukt konstigt, jag tycker dom gör saker och ting så jäkla svårt. Filmen piggar på sig ju längre tiden går och slutar inte så pjåkigt som den började men i det hela taget tycker jag den är ganska trist. Kanske beror det på att jag inte har mycket till övers för Katherine Hepburn.

Tänk om det varit Audrey Hepburn och Gregory Peck istället. Tänk om.

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

IN MY SKIN

Jooowsa! Nu snackar vi skräck-klegg!

Min önskan om att tjonga in lite mer skräckfilm i mitt ”dramatiska” liv blev uppfylld på en gång. Jag läste om den här franska filmen hos Filmitch och  blev nyfiken. Läste recensionerna på Imdb och blev ännu mer nyfiken.

I found it difficult to watch this movie all the way through without a break. Some of my friends have not even managed to watch it past the first twenty minutes. If you do manage to sit through this movie, I am pretty sure that not only will you thereafter remember it vividly, you will also find it hard to stop talking about it.”

You’d think a cult audience would be able to stomach depictions of self-inflicted violence, but several people walked out. I can’t really blame them.”

It was all extremely, painfully real. I’m sure that people will ascribe various kinds of meaning to the self- mutilation in the film.

Efter att ha läst dessa (och många fler) exempel så är det klart att förväntningarna är skyhöga på filmen. Filmitch gav den 8/10, bara en sån sak. Själv tänker jag att enbart ordet självamputation är så äckligt att det räcker och blir över och jag känner mig ganska rädd och på min vakt när filmen börjar. Vad håller jag på med? Vad fan är det jag sa få se? Hur groteskt kan det bli?

Nittiotre minuter senare vet jag. Det blev inte så farligt. Eftertexterna rullar och jag känner mig om inte lurad så i alla fall ganska tom. Skärande och karvande i sin egen kropp, att äta av sin egen arm, dricka sitt eget blod är skitäckligt men då filmen inte är särskilt grafisk, i alla fall inte i dom värsta scenerna, så blir det bara jätteotäckt om man har fantasin ordentligt påslagen. Det hade inte jag.

Filmens manusförfattare och regissör Marina de Van spelar även huvudrollen som Esther. Esther är en kvinna med skinn på näsan och bra koll på alla sidor av sitt liv men en kväll när hon är på fest skadar hon benet rätt svårt och blir som besatt av såret. Hon vill inte att det ska läka, hon vill göra det värre, djupare, blodigare. Det är som att hon känner sig levande av detta karvande, klippande, skärande och handarbetande, som om huden är en egen varelse. Det blir liksom bara värre och värre och hon är förvånadsvärt bra på att dölja detta ”beroende” för andra.

Psyket är förunderligt, fascinerande och läskigt, både mitt och Esthers om jag tänker efter. Esthers för att såret blev en trigger som förändrade hela hennes liv, nåt hon säkerligen aldrig trott kunde hända innan skadan. Mitt för att  när jag sitter uppkrupen i soffan i mitt eget hem med full kontroll över det mesta – inklusive en fjärrkontroll som kan stänga av filmen om det blir too much – så klarar jag av läskiga scener jag antagligen hade reagerat mycket starkare på om jag sett filmen på bio. Det är lätt att vara kaxig och säga ”det va väl inget” för jag tyckte inte att det var nåt speciellt jag såg men samtidigt – klart som fan det var speciellt. Det är en rätt sjuk film. I en annan sinnesstämning hade jag säkert tyckt den var tung att se, nu gick det bra, jag kände mig knappt berörd.

Det jag gillade allra mest med filmen var Marina de Van själv. En spännande kvinna. Det känns som hon borde ha mycket häftigt framför sig både som skådespelare och regissör.