THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER

Charlie (Logan Lerman) är en tonårig kille som verkar leva i sin egen ganska udda bubbla. Han är duktig i skolan men vågar sällan räcka upp handen och det här med sociala situationer över lag är inte hans pryl. Men det känns som att han inte bara är ”normalt tonårigt annorlunda”, det känns som att det är nåt mer, nåt psykiskt tok med killen.

Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) är dom lite äldre skolungdomarna som ser nåt annat hos Charlie, som tar sig an honom och Charlie förälskar sig – såklart – i Sam.

Jag tycker det här är en ganska svår film att beskriva. Egentligen är det en bagatell, en ungdomsfilm som alla andra men nånstans känner jag att den är lite mer än så och att jag DEFINITIVT skulle tycka det om jag var femton och såg den. Det finns en verklig svärta i filmen som på ett twistat sätt känns fräsch och det är denna svärta som gör att den ter sig som mer än en vanlig ångestfylld tonårsfilm. Framförallt är det filmens sista tjugo minuter som gör att filmen växer OCH dom tre huvudrollsinnehavarna med fina Emma Watson i spetsen.

Jag är lite nyfiken på vad jag hade tyckt om filmen om jag var 25 år yngre men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Däremot vet jag att min 14-årige son gillade den (mer än jag) och att jag tänker tjata på dottern att se den tills hon inte längre orkar säga nej. Det blir det närmaste ett svar jag kan få.

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

Gå-ensam-på-bio-experimentet: A GOOD DAY TO DIE HARD

Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att gå själva på bio. En del tycker det är pinsamt, en del känner sig uttittade, en del får för sig att andra tänker ”har hen inte EN ENDA polare som vill gå med på bio, vad är det för loser?” För egen del så är det bland det bästa jag vet. Det är inte så att jag inte vill gå på bio ihop med andra men jag kan ibland tycka att det är extremt mysigt att knalla iväg på en film alldeles själv, liksom gömma mig i mörkret, välja film utan kompromiss, dricka min latte och försvinna från ALLT en stund.

Efter att ha haft en lång diskussion om detta med en bekant för ett par veckor sedan fick jag en idé. Det kanske är dags för ett experiment?

Det är många år sedan jag var singel sist men nu när jag är det, vad kan då starta mer ensamhetskänslor än att alldeles själv gå på bio i en fullsatt salong kl 19 en Alla hjärtans dag? Fixar jag det? Är det verkligen ALLTID skönt att gå på bio själv eller finns det grader i härligheten? Bryr sig andra om en ensam svartklädd kvinna på rad fyra? Får jag en sorgsen klump i magen av åsynen av pusselipussande par och såna som varit gifta länge och tycker det är kärlek nog att dela på en bytta baconchips eller kan jag hålla fast vid min känsla att det just nu är ohyggligt skönt att leva själv?

Jag köper därför en biljett till premiären av actionrökaren A good day to die hard. Jag bestämmer mig för min vanliga plats nånstans runt mitten på rad 4 och jag bestämmer mig för att på intet sätt göra det lätt för mig. Jag går in i salongen när det bara är några minuter kvar, fullt medveten om att det kanske finns nån som tittar på den där ”stackaren” som går själv. Jag stänger av mobilen så fort jag satt mig ner, jag ger mig alltså inte en enda chans att fippla med den som tidsfördriv i väntan på reklamfilmen. Jag har inte köpt med mig vare sig snacks, godis, dricka eller kaffe, nej nu är det torftighet som gäller, jag vill få in en gulagkänsla i upplevelsen för jag vill testa detta ända ut i minsta nervcell.

Går det verkligen att känna biomys trots allt detta? Mitt svar är solklart, ärligt och från botten av mitt hjärta: JA! Trots min beskrivning av dessa torftiga yttre omständigheter så kan jag inte göra annat än att se till min insida. Jag var kolugn. Jag var glad, jag såg fram emot filmen, jag hade inga problem att sitta mitt emellan två nykära par och när jag träffade några färgbutikskunder på vägen ut skämdes jag inte ett dugg för att svara jajamensan på frågan: är du här alldeles själv?

Det är ju liksom det här som är vitsen med bio: man är aldrig ensam. Jag kan inte känna mig ensam i en biograf. Jag kunde det inte när jag var tonåring och började gå på bio själv och jag kan det inte nu. Det finns således inte en enda dag, en enda tid på året då det inte är tokmysigt att gå på bio med sig själv.

Hur var filmen då kanske du undrar? Det var hundraprocentig förödelse i nittio minuter. Jag har aldrig sett så många sönderkörda, förstörda, demolerade, exploderade, totalt meningslöst kraschade bilar i en och samma film och detta i en film med ett fullständigt banalt och egentligen skrattretande torftigt manus – om det ens fanns något? John McClane (Bruce Willis) åker till Ryssland för att leta upp sin son Jack (Jai Courtney) och självklart är han halvtrasig och blodig efter tio minuter.

Denna Jai Courtney trodde jag var Sam Worthington när jag såg affischen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte fanns stålars kvar till mer än ett stort känt fejs i den här filmen. Pengarna skulle gå till annat. CGI och sprängdeg. Typ.

Jag kan inte säga att jag retar mig på nåt speciellt på filmen, den är bara snabbt bortglömd action helt utan substans men det känns lite omodernt att dra in ryssarna i ploten. Det luktar åttiotal. När ska vi få se amerikanerna sparka rumpa i Nordkorea – på film alltså?

Filmen:

Att gå på bio själv:

Fredagsfemman # 54

5. Full prepp och fix inför oscarsveckan

Nästa vecka kommer ingenting bli sig likt på bloggen, sådär som det har varit varje år veckan före Oscarsgalan. Det är liksom full fokus på nominerade skådespelare, regissörer och filmer och jag har hunnit se samtliga nominerade filmer som jag rimligtvis ”borde” se (utom A royal affair och det STÖR mig). Även nästa fredagsfemma kommer bli oscarsinspirerad. Så glöm inte att vara med i tippa-rätt-vinnare-tävlingen OCH att göra mig sällskap när jag livebloggar hela galan igenom. Det vankas liksom julafton för oss filmnördar. Härliga tider!

 

4. Dags att skrota svenska titlar?

När jag var yngre tyckte jag att svenska titlar på utländska filmer ofta var rena dikeskörningar. Jättekonstiga, ibland helt obegripliga, som om hen som hittat på ”översättningen” inte ens sett filmen i fråga. Sen har det gått många år då jag tyckt att det varit helt okej. Svåruttalade filmer fick en svensk titel men ofta fick originaltiteln vara kvar. Men nu finns det två aktuella biofilmer vars titlar är heeeelt ute och cyklar, titlar som faktiskt förstör känslan av vad filmen faktiskt är. Silver Linings Playbook, ett drama med en del komiska inslag men ändå ett ganska relativt tungt drama, översätts till Du gör mig galen! och The Sessions får titeln Mitt längtande hjärta fast det mer korrekta vore Min bultande penis, Sexterapeuten eller Med stånd i järnlungan. Jag tror det finns en risk att besökare till Du gör mig galen! kommer bli besvikna om dom tror sig få se en tjommig romcom och jag tror att en promille av alla dom som skulle ha sett Sexterapeuten hittar till bion och väljer en film som heter Hans längtande hjärta. Till och med Hans vilda hjärta (från 1993) lät larvigt på svenska trots att originaltiteln är Untamed heart. Kanske är dags att låta filmtitlarna vara, i alla fall som engelska?

 

 

3. Är det nånsin en bra dag för att dö hårt?

Jag var på premiären av A good day to die hard igår kväll och jag var i princip ensam singel på en av nyförälskade-par-fullsmockad biograf en alla hjärtans dag. En intressant upplevelse. Kl 15 publiceras recensionen av filmen och jag gör en lite-lagom-analys av gå-på-bio-ensam-just-den-dagen-experimentet.

 

 

2. När det goda slår tillbaka

Jag har i flera veckor nu sett filmer som varit riktigt jäkla bra. Storfilmer, oscarsfilmer, kalasfilmer, högbetygsfilmer. Det har känts så väldigt lyxigt! Men nu har jag hamnar i nåt slags motsatslimbo. Jag suger i mig filmer som kämpar för att nå B…eller C….stadiet. Gärna slafsiga skräckisar. Gärna med skådespelare som aldrig gjort nåt av värde förut och antagligen inte kommer göra det sen heller. Jag har förstått att jag verkligen behöver båda världarna för att uppskatta helheten. Film kan vara så mycket. Himmel, helvete och allt där emellan. Just nu grottar jag ner mig i sophögar men jag tror det finns pärlor där med. Jag ger inte upp. Inte än.

 

1. Mello Del 3

Jag satt vid bordet bredvid melodifestivalaktuella Eddie Razaz på en restaurang härom veckan och blev inte det minsta starstrucked. Sekunden efter att jag får in min mat stampar Allan Svensson högljutt sönder sin ICA-påse i nån form av okontrollerad aggression några bord bort och då blir jag alldeles wooooooow. Pappan i Svensson Svensson gör alltså större intryck på mig än snygg-Eddie vilket kanske inte förvånar mig – egentligen. Å tredje sidan så är Martin Rolinski med i morgondagens deltävling och äntligen känns det som att tävlingen börjar på riktigt. För ingen kan väl på allvar tro att vi kommer skicka Sean Banan till stora finalen i Malmö?

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett denJojjenito, Mode+FilmPlox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

RÖJAR-RALF

Har du nån gång undrat vad arkadspelsfigurerna gör när stället bommat igen och spelen är avstängda? När du har sett Röjar-Ralf vet du. Dom lever nämligen helt vanliga liv, tar det lilla kollektiva tåget från arbetsplatsen (själva spelet) och åker hem till stan igen.

Röjar-Ralf är the bad guy i spelet, han som river och slår sönder. Fixar-Felix är snällisen, han som med den förtrollade hammaren lagar allt igen. Men Ralf är trött på att vara skurk, trött på att vara ensam, trött på att alla är rädd för honom. Han är visserligen stor och stark men han är också snäll och ganska trött. För att bevisa både för sig själv och andra att han är snäll rymmer han från sitt spel och hamnar i ett nytt spel där han blir hjälte.

Jag tycker Röjar-Ralf är en ganska tjommig film. För att vara Disney andas den väldigt mycket smart-Pixar och den är riktigt underhållande även vuxna. Kanske att den blir snäppet ännu mer på-pricken-rolig om man är en van TV-spelare, igenkänningsfaktorn borde  i alla fall bli högre än den blir för mig.

John C Reilley är klockren som rösten till Ralf och musiken är genomgående bra (med Skrillex som grädde på moset) men det som stör mig som faaaaan är hur denna film har kunnat få en oscarsnominering som Bästa animerade film när inte De fem legenderna fick en. Det är banne mig en anledning att rasa.

 

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

2 DAGAR I NEW YORK

Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas”.

Så avslutade jag recensionen av 2 dagar i Paris, föregångaren till 2 dagar i New York, den som fick en tvåa för att jag kände mig snäll och hade mina farhågor gällande fortsättningen och därför ville spara på ettan.

Det tog slut mellan Marion och hennes kille Jack (Adam Goldberg) som den förra filmen handlade om. Men dom hann få ett barn. Lulu. Jag trodde länge att det var en tjej men det var det inte. Lulu är en pojke. Lulu är tydligen samma typ av namn som Kim men det hade jag ingen aning om. Jag lärde mig nåt nytt av den här filmen också.

Jag lärde mig också att Chris Rock kan prata normalt. Hittills har jag inte sett eller hört honom i ett enda sammanhang då han inte oavbrutet skriker. Här spelar han radioprataren Mingus som Marion nu bor tillsammans med.

Om jag tyckte det var ett onödigt stort Woody-Allen-kalkeringspapper som Julie Delpy lagt över sin förra film och gnuggat som en tok med en blyertspenna så är det ingenting mot detta. Här påminner till och med musiken om Woody Allen med alla Django Reinhardt-gitarrer och det pratasprataspratas och det enda det pratasprataspratas om är relationer, problem och sex. Hört det förut? Ja. Har du sett en enda Woody Allen-film så har du det.

Men det finns ändå ett men – 2 dagar i New York är inte en sämre film än 2 dagar i Paris och detta trots Chris Rock. Jag bedömer dom som ganska jämna och jag tycker det är lika tråkigt som sist att jag inte faller för filmen. Jag vill ju det. Jag vill gilla det här som tusan men det går inte. Kopian är sällan mer intressant än originalet.

Fredagsfemman # 53

5. Filmåret 2012 – bra eller anus?

Det har stötts och blötts en del om hur dåligt filmåret 2012 var och jag håller fast vid min ståndpunkt, förra året var rätt mediokert. Letar jag femmor får jag ta fram stora förstoringsglaset men det är ett desto jämnare och bättre år om jag ser till filmer som hamnat snäppet under. Många starka fyror som ska försöka brotta sig in på min bästa-lista, en lista som för övrigt är i det närmaste klar. Jag har ett par filmer kvar att se innan jag spikar listan helt men jag har bestämt datum för publicering. Söndagen den 4:e mars kommer den upp på bloggen.

 

4. Claire Danes

Efter att ha sett henne med löständer i Temple Grandin, efter att ha bannat mig själv att jag slutade se Homeland efter fem avsnitt av första säsongen (fast jag tyckte det var sjukt bra), efter att det slog mig att jag sett henne som Julia i Baz Luhrmanns Romeo + Juliet sjukt många gånger och efter att jag sitter och väntar på Bille August version av Les Misérables i vilken hon spelar Cosette så känner jag att här är en skådespelande kvinna jag skriver på tok för lite om. *disssccchhh* Jag klappar helt sonika till mig själv på kinden, flippar upp henne på fredagsfemman och påminner mig själv – återigen – om vilken GRYM skådis hon är!

 

3. Min nyfunna kärlek till podcaster

Det som började med Har du inte sett den?-podden fortsatte med att jag under december månads mörka kvällar lyssnade mig igenom samtliga avsnitt av Värvet samtidigt som jag återupptog en av mina äldsta och mest kära fritidssysselsättningar: att rita. En vägvinnande kombination. Satan så bra jag mår i både kropp och själ när jag lyssnar på samtal utan musik och reklam och samtidigt håller i  – och använder mig av – en riktigt skön svart penna. Den mest otippade vändningen i det hela hände när Värvet-avsnitten tog slut. Vad skulle jag lyssna på då? Podcastar är en djungel och eftersom jag bara lyssnar när jag går och lägger mig är jag rätt känslig för röstlägen och där gick Filip&Fredriks pod bort direkt. Så jag gjorde det superkonstiga, jag klickade på avsnitt 1 av Alex&Sigges podcast. Jag trodde mycket om detta men inte att det skulle vara genialt. Vilket det är. Varje gång. Att använda sig av det svenska språket så tydligt, klokt, smart och på-pricken som Sigge Eklund och Alex Schulman gör, det gör mig varm om inte i kroppen så väl i hjärnan.

 

2. Filmspana…..näääää. Mello Del 2 jue.

Det finns ingen situation i vilken Filmspanarna hamnar på andra plats så den här helgen får Melodifestivalen en hedrande silvermedalj. Förra veckans premiärsändning hade en del i övrigt att önska om jag ser till den manliga programledaren och dennes idoga läsande från manuskorten men vad spelar det för roll när superkvinnan Gina Dirawi är där och styr upp hela tjotaballongen. Duktig är ett ord jag tycker rätt illa om men Gina är verkligen det. Hon är duktig. Det är en ynnest att se henne i livesändningar. Håll fast henne SVT. Ge henne den lön hon kräver, ni har det tillbaka mångfalt.

 

1. Filmspanarträffen

Imorgon ska vi ses igen, vi som har film och ord som största hobby och det är min första lediga lördag på en hel månad. Vilken härlig dag det ska bli – på många sätt! Vänner, bio, mat, dryck och filmsnack en masse. Vad blir morgondagens röda tråd? Django?

Om du läser detta, har en filmblogg och känner dig nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Om du har en filmblogg och redan har bokat in skönt filmspanarlördagshäng  – vi ses imorrn!

THE MASTER

The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.

En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.

Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med.  Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?

Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.

Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.

Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???

Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.

TEMPLE GRANDIN

Jag börjar med lite snustorr fakta.

Temple Grandin föddes i USA 1947. Hon är forskare inom husdjursvetenskap och har kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”. 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. *

Som sagt, hon är alltså autistisk och hon är otroligt intresserad av djur, en kombo som visade sig vara ett lyckokast. Till slut. Det var ingen räkmacka för Temple att nå dit, det kan man inte säga och i filmen om (en del av) hennes liv får jag en inblick i hur hon hade det som en extremt annorlunda kvinna på den amerikanska landsbygden.

Hon bor en sommar hos sin moster (Catherine O´Hara), får hjälpa till att sköta djur och gård när (antar jag) hennes mamma (Julia Ormond) behöver avlastning. Det sista är bara ett antagande men jag tyckte mig inte få någon annan förklaring till varför Temple fick ett sommarboende.

Det här är egentligen en TV-film och som sådan är den riktigt bra. Claire Danes är tillräckligt porträttlik en ung Temple, inte perfekt, Danes är alldeles för ”grundsöt”, men hon lyckas få mig att hamna i känslan att det är den autistiska Temple jag ser med alla sina fel, brister och begåvningar. Jag tycker om den här lilla filmen, den var mysig på ett skönt sätt. Sevärd men inte så minnesvärd.

* Fakta hämtad från Wikipedia