FIFFIS FILMTAJM FYLLER 4!

Hur fort kan tiden egentligen gå när man har roligt? Var det inte typ igår jag började blogga om film? Nej det var det inte, det var freakin´ fyra år sedan. FYRA år!

Hur länge sedan är november 2009? Vad hände i Sverige då? Jo, vi lyssnade på Töntarna med Kent och Bad Romance med Lady Gaga, dom mest sedda filmerna på bio var Flickan som lekte med elden, andra Twilight-filmen och Roland Emmerich-klassikern 2012.

Men nu är det 2013, livet går vidare, nya filmer kommer, gamla filmer blir sedda och recensionerna poppar upp precis som dom där vitaminerna som är apäckliga om man inte sväljer dom direkt utan får kvar dom i munnen: En-om-dan. Mitt femte år i filmbloggosfären kommer fortsätta i samma stil, med samma tempo men redan nu kan jag avslöja att jag förbereder för ett nytt maffigt, nedgrottande, viktigt  och – tycker jag – jättekul veckotema som kommer introduceras första söndagen efter nyår och pågå varje vecka hela 2014. 

Ska vi fira nu? Ska vi ha en utlottning? Chans på värsta bästa filmpaketet mot att du svarar på en fråga? Jaaaaa, vad roligt!

Det jag undrar är VILKEN ÄR DIN FAVORITFILM MED MATT DAMON? Mejla ditt svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se, märk mejlet med BenAfflecksbästis (eller nåt annat skoj) senast 26 november så drar jag en vinnare som kommer få ett kaxigt paket på posten. Det är ett gäng filmer som på nåt sätt representerar Fiffis filmtajm och lite annat smått och gott. Onsdagen den 27 november presenterar jag vinnaren och även resultatet av Matt Damon-svaren.

Sist men inte minst så vill jag säga T A C K  till dig som läser, kommenterar, mejlar, tipsar, fixar, trixar och har dig. Bloggen är ohyggligt kul att skriva men läsare är såklart en jättebonus och jag är tacksam och glad för varenda en. Så är det.

Måndagar med Matt: THE DEPARTED

Oscarsgalan 2007 var julafton för Martin Scorsese och hans Departed-gäng. Filmen hade visserligen ”bara” fem nomineringar med sig in på Kodak Theatre i Hollywood men handväskorna var desto fullare på väg ut. Filmen knep fyra av fem statyetter, varav två var tungviktarna Bästa regi och Bästa film.

Den enda nominerade som fick lunka ut som en looser var Mark Wahlberg. Att han ens var påtänkt som Bästa manliga biroll gör mig i och för sig brydd men nu vann han ju inte så jag orkar inte elda upp mig. Personligen tycker jag att den enda av filmens skådespelare som hade förtjänat en nominering är Leonardo DiCaprio. Jag tycker han gör underverk med sin karaktär, infiltratören Billy.

Annars tycker jag The Departed är som vilken gubbarulle-a-la-Scorsese som helst. Stora namn, stora skådespelande män i samtliga roller, hårt, mörkt, elakt. Men till skillnad mot till exempel Scorseses Maffiabröder lider The Departed av en skumhet som jag inte gillar. Filmen är säkert superproferssionellt genomtänkt och troligtvis är vartenda klipp vägd på guldvåg men jag blir fantamej galen av att se den här filmen. Det klipps till en annan scen innan den första scenen är klar men bakgrundsmusiken följer med mellan scenerna på ett sätt jag inte sett i någon annan film varken före eller efter denna.

2002 kom en film från Hong Kong som fick den engelska titeln Infernal affairs (originaltitel Mou gaan dou). The Departed är en remake på denna och – tycker jag – en mycket blek kopia. Jag bryr mig liksom inte, jag struntar helt i hur det går för både DiCaprios Billy och Matt Damons Colin och definitivt för Jack Nicholsons Frank Costello.

Det enda uppfriskande med filmen är Matt Damon-Leo DiCaprio-rockaden. Det naturliga i 99 filmer av 100 hade varit att casta Damon i rollen som Billy och Leo som Colin men Scorsese valde att göra tvärtom. För detta ska han ha cred och även för att han har den goda smaken att aldrig ge upp hoppet om Leonardo DiCaprio. Nu ser jag fram emot The Wolf of Wall Street. Som faaaan!!!

En sammanfattning av Stockholms Filmfestival 2013

Idag avslutas Stockholms Filmfestival. Under dom här veckorna har jag varit aktiv på ett sätt jag aldrig varit förut i filmfestivalsammanhang.

Min blogg blev utvald som en av åtta i festivalens bloggteam – det kändes hedrande. Jag fick ett presspass – det var stort. Jag tog semester för att få in så många filmer som möjligt på dagtid – det var skönt. Jag satt uppe och skrev recensioner på nätterna med vetskap om lite sovmorgon dagen efter – det var lyxigt. Jag tog pauser några heldagar då jag har barn och hem att sköta, jag arbetade på mitt vanliga jobb några dagar då jag har en butik att driva och personal att ta hand om men bortsett från det var jag i festivalbubblan mest hela tiden.

Att vara en vuxen människa med jobb, familj, ett liv som ibland kräver minutiös planering för att gå ihop visade sig vara illa kompatibel med att vara del i ett bloggteam. Jag har således även varit aktiv på ett sätt dom här veckorna som inte känts det minsta bra. Jag har nämligen varit superirriterad.

Jag hade planerat att se tjugotre filmer på festivalen, det blev inte så.  Det blev inte så för att jag inte orkade, inte ville, inte tog mitt åtagande som bloggteamare på allvar, det blev färre på grund av detta presspass som visade sig vara ett luftslott.

Informationen från filmfestivalen var att vi med detta presspass fick gå gratis på film innan klockan 17 på vardagar. Det lät ju toppen. Sen kom det fram att det var i mån av plats. Det lovades det att vi i bloggteamet skulle få skuggbokningar på dom filmer vi anmält oss på men även dessa skuggbokningar var luftslott då betalande alltid har förträde. Två gånger fick jag gå från biografer när föreställningen inte hade plats för mig och den känslan ville jag inte vara med om igen. Jag försökte därför lösa problemet, struntade i resten av mina inplanerade dagtidsvisningar och försökte låta bli att känna mig lurad.

Men nu handlar filmfestivalen inte bara om bloggande, det handlar ju om film och film är det roligaste som finns. Därför kommer här en liten betygslista på sånt som varit mindre bra, bra och jättebra under dessa dagar. Min lilla sammanfattning alltså.

– Informationen från filmfestivalen, mejl som kom bort och allt som inte funkade som jag tror det var tänkt.

– Stolarna på Park. Jag behöver en kiropraktor.

– Filmerna om man ser dom som en klump känns inte alls som en lika härlig klump som det brukar vara. Lite beigare än vanligt, inga superstorfilmer, inte många wow-jättestora celebriteter på besök.

– Det har varit lagom med störande moment i salongen om man nu kan kalla något störande för lagom. Men visst, det har prasslats och pratats och grejats men inte alls lika mycket som det ”brukar” vara på vanliga filmer. Kan bero på att det inte sålts baconchips på dom biografer jag besökt mest.

– Jag har lyckats dricka normala mängder kaffe. Jag behöver alltså inte lägga in mig på koffeinberoendeklinik efter det här. Det är ett plus, jag hade räknat med motsatsen.

– Jag har blivit lite nykär i biografen Sture.

– Festivalorganisationen har bättrat sig betydligt vad gäller insläppen i biosalongerna och köerna har inte varit i närheten av lika långa, svettiga och argsinta som förr om åren. Två tummar upp!

– Det har inte varit ett enda visningsstrul/försening  på dom visningar jag besökt. Stort plus!

– Horror Night! Härlig stämning, helt okej filmer, mysigt att det är på natten. Jag tänker göra detta till en vana.

– Jag har skrattat mer dessa dagar än jag gjort på länge. Många av filmerna jag sett har varit otroligt roliga och Wrong Cops var roligast av dom alla.

– Jag har träffat nya bekantskaper, bloggen har fått nya läsare och jag har fått fler följare på twitter. Nu återstår att se om jag kan bibehålla dessa när festivalen är slut men jag hoppas på det.

– Jag har träffat mina fina filmbloggande vänner väldigt många gånger under festivalen. Vi har ätit middag tillsammans, fikat ihop, köat,  fnissat, planerat, funderat och pratat. Det kommer bli tomt nu när festivalen är över. Det är väldigt skoj att titta på film tillsammans.

ONLY LOVERS LEFT ALIVE

Min sista recension under filmfestivalen är även den sista filmen jag såg. Skinkorna bestämde sig för att klara av dom två sista timmarna på Park utan tjafs, det var inga köer att tala om trots i princip utsåld visning, jag hade rimliga förväntningar på filmen efter att ha sett tweets från vissa som vittnade om extremlåga betyg. Det var tredje kvällen i rad som jag gick på bio med Jojjenito-Johan och Fripps filmrevyer-Henke och jag hade en ”sista natten med gänget” känsla i magen. Efter denna visning var festivalen över för min del. Här på bloggen kommer dock ett inlägg till – sammanfattningen.

.

Jag har jättesvårt att se Tilda Swinton som en attraktiv kvinna. För mig är hon mer ett intressant väsen än någonting annat. Jag trodde jag hade svårt att se Tom Hiddleston som nånting annat än en elak Loki med ihopbitna käkar men närå, det gick finfint att se honom i svarta rockerskläder, kängor och solglasögon. Tillsammans är dom stencoola som Adam och Eve i Jim Jarmusch vampyr-indie-drama, en film som visade sig vara betydligt bättre än jag på förhand trott.

I Jim Jarmusch filmer går det inte undan direkt. Han använder sig oftast av ett tempo som en drogad vandrande pinne kan hålla jämna steg med och denna film är inget undantag. Men den mysiga musiken från till exempel Broken Flowers är här utbytt mot nåt Ravi Shankar-gnäll som jag näppeligen orkar lyssna på när jag befinner mig på semesterresa på varmare breddgrader, än mindre i två timmar i en biosalong. Jag verkar dock vara ensam musik-neggare i sällskapet, resten av mitt biosällskap verkade mycket nöjda.

Adam (Hiddleston) bor i ett kråkslott utanför Detroit, komponerar musik och lever ett mycket ensamt liv. Det enda sällskap han har är en trotjänarvän/assistent (som skrivit på sekretessavtal) om hjälper honom med diverse projekt. Eve (Swinton) bor i Tanger i Maracko (därav klinketiklonkmusiken kan jag tro). Eve får sitt livsuppehållande blod från Marlowe (John Hurt), nån form av vampyr-legend-farbror som faktiskt har åldrats även fysiskt. Adam köper sitt blod av en pengakåt labbkille på sjukhuset. Han smyger in där utklädd till Dr Faust med ett antikt stetoskop runt halsen.

Adam och Eve är flera hundra år gamla och dom verkar ha varit tillsammans sedan urminnes tider. 1868 gifte dom sig för tredje gången. Eve reser till Detroit för att hälsa på Adam och hon hinner bara vara där några dagar innan hennes lillasyster Ava (Mia Wasikowska) dyker upp. Hon är kanske bara trehundra år gammal men beter sig som en riktig gränslös tonåring. När hon har sönder Adams vinylskivor känner jag att jag blir arg. Jävla respektlöst beteende. Nånstans reagerade jag mer på det än när hon bitit en man till döds.

Jag tror inte jag ska skriva så mycket mer om handlingen, dels för att jag inte vill, dels för att jag inte tror att det är viktigt, dels för att det inte finns så mycket mer att tillägga. Only lovers left alive är nämligen en ganska knepig film på det sättet. Det går inte att handfast ”ta” på vad som är bra eller dåligt, jag tror att man antingen köper känslan i filmen eller så gör man det inte. Jag köpte den mittimellanmycket och jag har en svag aning om att mina filmbloggande vänner skulle vilja göra såhär med det ordet: mittimellanmycket.

Klicka in hos Jojjenito och Fripps filmrevyer och titta om jag har rätt.

NEBRASKA

Nebraska på Sture var en utsåld visning. På utsålda visningar har jag lärt mig att man måste vara i väldigt god tid för att få en vettig sittplats. I alla fall var det så förut. Det personalen på filmfestivalen verkar ha lärt sig i år är att släppa in folk i salongen betydligt tidigare än förut, ibland så tidigt att det knappt hinner bli kö. Om jag gillar det? Klart jag gör! Visst förstår jag att det inte alltid går att göra såhär, ibland är det ju en visning innan som måste bli klar och besökare som ska ta sig ut men när det går verkar det som att det blivit en förändring till det bättre gällande insläpp. Tummen upp tycker jag!

.

Alexander Payne gjorde The Descendants 2011, filmen där George Clooney visade att han ibland springer på gatorna iklädd tofflor precis som en vanlig människa. 2004 gjorde han Sideways, filmen som visade världen att Paul Giamatti faktiskt är mycket bättre än han visat i sina sista – typ – tjugofem filmer. Jag tycker om båda dessa filmer väldigt mycket. Alltså VÄLDIGT mycket.

Paynes senaste film visade sig vara en blandning av The Descendants och Sideways och självklart är det även svårt att inte jämföra den med urmodern/urfadern/urfilmen av alla filmer om en åldrad skäggig man på väg: David Lynch´s mästerverk  The Straight Story.

Jag undrar om Alexander Payne verkligen hade Will Forte som förstahandsval till huvudrollen. Jag tror inte det. Jag tror det var meningen att George Clooney skulle göra rollen som David Grant och jag tycker det var synd att det inte blev han även om Forte inte på något sätt är dålig. Han har bara noll promille stjärnglans.  Filmen hade behövt en Clooney som liksom ”nervar till” scenerna, som gör filmen mer speciell, som sätter den på kartan. George Clooney är duktig på att spela vanlig, mycket bättre än man kan tro och han skulle dessutom vara skitsnygg i svartvitt.

Ja. Nebraska är en svartvit film. Fattar dock inte varför. Vissa svartvita filmer kan vara ljuvliga att se, dom blir lugna för ögat när det inte är en massa brokiga färger som stör, gamla ansikten som blir vackrare, kontraster som blir krispiga. Nebraska är en blek svartvit film. Den är faktiskt ganska….ful. Det känns som att den är filmad i färg men att man bara tagit bort kulörerna, inte som en genomtänkt från-början-svartvit-film. Synd tycker jag. Den hade behövt vara i färg precis lika mycket som den behövt George Clooney.

Berättelsen om Woody Grant (Bruce Dern) som tror att han vunnit en miljon dollar är det inget fel på. Woody vill ta sig till Lincoln Nebraska för att manuellt casha in det han tror är ett vinstbrev men som i själva verket är reklam. Han är gammal, han är vimsig, han går lite styltigt och hör inte så bra. Sonen David (Forte) erbjuder sig att skjutsa honom till Nebraska ”bara för att”, kanske för att få tyst på gnällkärringen som är hans mamma (June Squibb), kanske för att döva dåligt samvete och det blir en liten roadtrip av det hela.

Jag hade en mysig stund i biosalongen, hade inte tråkigt en enda sekund, gäspade inte, tänkte inte på annat, var inne i filmen och tyckte det var roligt att återse mitt 80-tals Mike Hammer (Stacey Keach) även om han blivit gammal och här spelar tämligen osympatisk . Filmen är alltså helt okej men den dröjer sig inte kvar. Den är en bra-bara-för-stunden-film. Clooney hade lyckats sätta piff på långkoket och göra filmen snäppet bättre. Om detta är jag bombsäker.

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer och Jojjenito. Klicka på namnen för att komma till recensionerna (går det inte att klicka finns det ingen text än)

DRINKING BUDDIES

Det har blivit många festivalfilmer på biografen Park i år. Många timmars sittande i fruktansvärt osköna fåtöljer. Efter en tisdagkväll med två filmer efter varandra på stolar utan stoppning krampar mina skinkor bara jag tänker ordet ”Park”.

På den här visningen släpptes vi som väntande/köande in väldigt tidigt i salongen. Tänk så mycket enklare det blir för alla av en sån liten sak. Inget gruffande i leden, inga stressande volontärer som fipplar med scannern, alla hinner sätta sig i lugn och ro.

.

Bra filmer får en att tänka i nya banor och kanske till och med luska reda på svar på frågor man inte visste att man hade, eller hur? Redan för ett år sedan skrev jag ett inlägg om kvinnor som äter på film, om hur det hålls tvåhandsfattningar på stora thémuggar och tuggas men aldrig sväljs. I Drinking Buddies dricks det inte bara, det äts också en hel del och det äts på ett sätt som gjorde mig….förbryllad.

Filmens Kate (Olivia Wilde) äter ofta och gärna genom att ta maten med fingrarna och stoppa in den i munnen. Säxy kvinnor på film som äter med fingrarna gör det oftast på ett och samma sätt: dom tar maten mellan tummen och pekfingret, gapar och stoppar in matbiten – och fingrarna – så långt in i munnen att alltihop i praktiken når gommen. Sen tuggas det inte med tänderna, det är mer som att maten trycks ihop mellan gommen och tungan och – såklart – sväljer hon den inte, inte i bild i alla fall.

Jag satt och tänkte på det där på vägen hem. Gör man så – på riktigt? Om jag äter mat med fingrarna, hur funkar finmotoriken, hur gör jag? Det är klart jag var tvungen att testa. Så på väg hem från bion stannade jag på McDonalds, köpte en påse Chili Cheese-toppar, stoppade ner handen i påsen och försökte att vetenskapligt studera hur jag faktiskt gör. Matbiten mellan tummen och pekfingret, javisst. Gapar, ja det är ju en förutsättning. Var stoppar jag sedan maten? Mellan framtänderna såklart. Jag BITER den i lämplig storlek, jag TUGGAR med tänderna och jag SVÄLJER det jag planerat äta. Mission accomplished tack vare denna finfina lilla film.

Drinking Buddies handlar om just det som titeln säger, om krökande polare. Polare som är upptagna i relationer på varsitt håll men alldeles uppenbarligen tycker om varandras sällskap och en bira eller två eller tre per kväll. Och kanske en till lunch. Och ett par till väl hemma från krogen.  Kate (Wilde) är ihop med Chris (Ron Livingstone) och Luke (Jake Johnson) är ihop med Jill (Anna Kendrick).  Det är Kate och Luke som är polare, arbetskamrater, soulmates, partners in crime.

Den senaste månaden har jag fastnat i ett beroende som innebär att jag umgåtts (och umgås) med Olivia Wilde dagligen. Ibland flera timmar per dygn. Jag tittar på henne som läkaren Thirteen i TV-serien House och jag klipper säsongerna i rasande fart, det är så jäkla bra! Det tar därför en liiiten stund innan min hjärna ställer om och kan se Olivia Wildes Kate som en egen person och inte en salongsberusad småsvettig rapande version av Thirteen.

Jake Johnson är Nick i New Girl men det kan man inte tro här. Här är han yvigt skäggig med oborstat hår och väldigt snälla bruna ögon. Anna Kendrick är mysig som alltid och Ron Livingston precis lika bra här som i Parkland.

Hela filmen är som kärnan av dessa skådespelare: Snäll, mysig, bra och den skriver inga svar på näsan. Och den är rolig – också!

Jag såg filmen tillsammans med Henke. Klicka för att läsa hans recension.

FREDAGEN DEN 13:E DEL 8

Nu har vi kommit fram till den åttonde filmen och året är 1989. Det märks. Det är en tydlig skillnad i både utseende och känsla i filmen och det märks inte enbart i förtexterna som skulle kunna vara vilken härlig 80-tals thriller som helst sett till typsnitt och musik, skillnaden genomsyrar hela filmen.

Till exempel, Jason missar inte. När Jason vill döda någon – oavsett hur – så gör han det ploffsch bara. Det är inget snack, inget velande, han tänker ”DÖ” och människan framför honom dör. I denna films början missar Jason. Man tror att han ska döda en kvinna på en båt men nej, han missar. Är det med mening? Vill Jason dra ut på eländet eller ser han dåligt? Nu letar han givetvis upp tjejen i fråga och dödar henne i alla fall men tanken kvarstår och det är en tanke jag aldrig har behövt tänka under dom tidigare sju filmerna.

Som originaltiteln avslöjar så tar sig Jason till New York och även det gör att filmen blir nåt helt annat än den varit runt skogarna och badstranden vid Crystal Lake. Mer modern kanske? Mindre Fredagen den 13:e-isk kanske? Att det smugit sig in fler fragment av försök till humor gör att filmen tyvärr kollrar bort mig. Jag ser inte en sånhär film för att få skratta, jag vill bli rädd. Jag vill bli shit-in-my-pants-rädd och det blir jag inte nu. Morden visas knappt. För att vara en Fredagen den 13:e-film är den extremt oblodig. Fantasin förväntas jobba hårt men om jag inte får några ramar att låta fantasin gå loss inom så blir det liksom inte läbbigt alls. Att se Jason hålla en machete och sen bara förstå att någon är död. Jaha. Gäsp. Nej. Det funkar inte.

Det är också ovant att se ett känt ansikte i en film som denna. Även om Peter Mark Richman inte är känd till namnet så är han ett skådespelaransikte man sett i många många filmer och återigen får jag känslan av att regissören Rob Hedden ville försöka göra en ”egen grej” av den åttonde filmen, en grej som faktiskt inte funkar alls. Visst kan det vara så att det är mig det är ”fel” på men med tanke på att Rob Hedden sedan 1989 endast filmat sju avsnitt TV-serie (två olika), två filmer och fem TV-filmer (varav samtliga inte många hört talas om) så gick det nog inge vidare det här. Det känns som att filmserien borde försöka återgå till det ”normala”. Undrar om det blir så i film nummer nio? Nästa vecka vet du.

Originaltitel: Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan

Produktionsår: 1989

Regissör: Rob Hedden

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 18 döda

Mest minnesvärda scen: När Jason väcks till liv på sjöbotten med blå elektricitet som blir som en kontur kring hans kropp. Satan så lökigt!

Fredagsfemman # 93

5. Martin Freeman i sitt esse

Martin Freeman är så långt ifrån en hobbit som det är fysiskt möjligt när han spelar Dr Watson i TV-serien Sherlock och jag har aldrig sett honom bättre än här. Benedict Cumberbatch är såklart kalas som Sherlock men Freeman är…..Freeman. Och serien är faktiskt….mums.

.

.

4. Nour & Anders

Programledarparet i Melodifestivalen 2014 känns jättespännande. Kan bli superbra det här!

.

.

.

3. Alla ska med – även på bio

Anna Bergholtz recenserar film utan att ha sett dom. Det finns det andra recensenter också som gör men Anna har en fullt godkänd anledning, hon är nämligen blind. Du har kanske sett henne på TV,  i soffan bredvid Filip och Fredrik till exempel. Filmer med särskild text för hörselskadade har funnits i ganska många år nu men syntolkade filmer har varit desto ovanligare. SF hade ett projekt som hette Tillgänglig bio som innebar att film ska finnas och fungera för alla, även för människor med nedsatt syn eller som har läs- och skrivsvårigheter. Detta projekt avslutades i maj men igår kom ett glädjande besked att regeringen ger SF och Post- och telestyrelsen fortsatt stöd i arbetet med detta. Idag är det knappt 150 syntolkade visningar per år men målet är att 50 000 visningar ska vara syntolkade och ha uppläst textremsa inom tre år och detta hjälpmedel kommer som så många andra att finnas i en nedladdningsbar liten app. Detta rör en miljon svenskar, en miljon svenskar som kommer kunna se film på ett bättre och mer givande sätt. High five på den!

.

.

.

2. Varför gör ingen film av Karin Alvtegens böcker?

Karin Alvtegen är en av mina favoritförfattare. Hon skriver böcker som gör att jag inte kan andas. Välskrivna historier fulla av krypande spänning, riktiga känslor, skuld, skam, vidrigheter. Det borde gå att föra över hennes böcker till fantastiska filmer, fantastiska svenska filmer. I helgen skulle jag ha ”träffat” henne, eller i alla fall höra henne prata. Nu blir det inte så. Jag får helt enkelt leva i ovisshet ett tag till och lyssna på lite andra intressanta författare istället. Kulturtantsresor rules!

.

.

.

1. Matthew McConaughey

Vilken karriär den här mannen har haft och har! Det är svindelvarning banne mig. Från att ha börjat som snygg jeanskille med tvättbrädemage till att fortsätta som lite äldre snygg jeanskille med tvättbrädemage som hamnat i samma-roller-limbo och sen bara BARANK! Den snygga jeanskillen med tvättbrädemage fick hux flux roller som var nåt att bita i och JÄVLAR vad han bet. Han högg som en frustrande rabieshund. I roll på roll på roll imponerar han så jag häpnar. Killer Joe, Magic Mike, The Paperboy och återigen i Mud (som har biopremiär idag). Och snart kommer Dallas Buyers Club, Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, TV-serien True Detective och Interstellar i regi av Christopher Nolan. McConaughejsanjulafton va? Ja, varje dag.

LAST STOP FRUITVALE STATION

Vi får veta slutet redan vid förtexterna. Det gör inget.

Troligtvis kommer alla som ser filmen när den har officiell sverigepremiär i januari att veta hela historien redan innan dom sätter sig i biosalongen. När jag såg den visste jag ingenting. Ingenting alls. Faktiskt. Inte mer än att den antagligen skulle vara bra. Vilket den var. Såklart.

Fruitvale Station (vad är det för larv att stoppa dit Last stop framför originaltiteln förresten?) blev en oscarssnackis samma sekund som läskunniga filmintresserade visste att den fanns. Den är given där. Det är en film om en underdog, en fattig man, en man som försöker, som kämpar, som gör allt i sin makt för att få fason på sitt liv. Han är en snäll man, omtänksam mot både sin dotter, sin fru, sin mamma och random kunder i butiken där han så gärna vill jobba igen. Han sålde knark, han gör det inte längre, han vill inte. Han vill leva som en vanlig man, med rutiner, med kärlek, vänner och månadslön. Men det går åt helvete. Så jävla åt helvete.

Michael B. Jordan kommer sannorlikt få en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll, Octavia Spencer för Bästa kvinnliga biroll och regissören Ryan Coogler troligtvis en för bästa manus. Välförtjänt alltihop.

Filmen är liksom känslosam på det där sättet som alla kan sätta sig in i och det gräts en del i salongen. Jag grät inte. Jag andades knappt. Alla lyckostar som aldrig suttit på akuten och fått det vidrigaste beskedet av dom alla, dom gråter. Jag har suttit där och för mig tar luften slut.

Filmen kommer nära, den kommer för nära mig men samtidigt förstår jag hur enastående bra Octavia Spencer är och jag undrar om hon privat suttit på en såndär formpressad plaststol på en akutmottagning med panik i hela kroppen. Jag tror det. Det känns så.

Fruitvale Station är så sevärd som en based-on-a-true-story-film kan bli. Sanna historier är inte att leka med.

Jojjenito har också sett filmen.

TOM AT THE FARM

Den tredje utvalda filmen på Filmspanarnas festivalträff i lördags var Tom at the farm. Filmen visades på Park, en vacker gammal biograf på Sturegatan som har Stockholms mest obekväma fåtöljer. Vi kom i god tid till filmen precis som ALLA ANDRA också verkar ha gjort. Det var så mycket folk i foajén att jag fick hallucinationer till Gravity. Jag fick nästan svårt att andas.

Jag börjar mer och mer tro att lösningen på mina biobesöksfrustrationer är att vinna hundra miljoner, bygga mig en egen absolut perfekt biograf och sen bli för biobesökandet vad The soup-nazi i Seinfeld var för sopprestaurangen. Jag ska hålla fast vid den drömmen så länge jag lever.

.

Det kan tyckas som en händelse som ser ut som en tanke men jag tror Xavier Dolan är för Tom at the farm vad jag hade varit för min biograf eller soup-nazin för sopporna. Jag tror att han varit rätt nöjd med att göra ALLT som har med inspelningen av denna film att göra.

Han har regisserat filmen, han har skrivit manus efter Michel Marc Bouchards pjäs, han spelar huvudrollen och när jag tittade på eftertexterna tyckte jag mig se att catering var det enda jag inte gjort själv (med viss överdrift).

Att han är en begåvad 24-åring står helt klart, att han dessutom är full av energi, tålamod, berättarglädje och vilja är också lätt att se. Att han skulle vara så klockren som skådespelare kanske förvånar fler, själv satt jag på biografen och försökte fnula ut var jag sett honom förut. Jag kom inte på det då men efter lite efterforskning har jag hittat svaret: Martyrs. Men här är han alltså på en farm och det är inte Bonde söker fru The Canadian Version vi får se, nejdå. Inga lugna sköna BAO-låtar i bakgrunden, inget som ens liknar Veronica Maggio, här är det harcorestråkar och trummor i en sjukt jobbig kombination att öronen vill säga upp sig och rymma till Sturebadet.

Tom at the farm har en stämning jag inte kan påminna mig att jag sett på film förut. En känsla av hot men inget hotfullt händer. En känsla av hemligheter som borde komma upp till ytan men det finns ingen yta. En incestuös familjesituation som håller sig på mattan. Jag vet inte om någon av mina förnimmelser stämmer. Jag får inga svar. En kalv föds. En kalv dör. Vad händer? Tom får stryk. Francis har en gömd ljudanläggning på logen. Bilen är borta. Nån gillar pasta, nån gillar the, det regnar. Det dansas. Ett trasigt ansikte, en död pojkvän, en söndersparkad GPS och Corey Hart sjunger Sunglasses at night, en låt som spelades på minidiscon 1983.

Det finns nåt med den här filmen jag gillar, det finns nåt som stör mig. Det fanns många situationer där jag fantiserade om en explosion, en splatterscen, tidelag, armageddon, anafylaktisk chock, naglar som trillar av och hamnar i morgongröten – NÅT som ruskar om, som ger filmen det där lilla extra som gör att den inte släpper. Nu gör den det. Den släpper mig direkt.

Det jag bär med mig är Xavier Dolan och hans allt annat än klädsamma 80-talsfrilla. En frilla som i hans egen fantasi säkerligen ser ut EXAKT som han föreställde sig den. Tio spänn på att han var Hair Stylist också.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet CaféJojjenito och Except Fear. Har du inte sett den har inte poddat om filmen än. Länk kommer så småningom.

PARKLAND

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James ”Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker ”HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

NUIGULUMAR Z

Den andra filmen på filmspanarnas lördagshäng blev denna, filmen som kan beskrivas som en mix av Shaun of the dead, Powerpuffpinglorna, Ted och en alldeles för lång musikvideo. En fullt förståelig men ändå konstig beskrivning kan jag tycka trots att jag precis hittade på den själv.

Fruitvale Station är en bra titel på en film. Nu plötsligt heter den Last stop Fruitvale Station på svenska. Ain´t them bodies saints är en alldeles ypperlig titel och rätt enkel att uttala. Den heter A Texas love story i Sverige. Nuigulumar Z är en filmtitel som banne mig är omöjlig att uttala. Ändå heter den Nuigulumar Z, ändå, trots att den har världens coolaste undertitel: Lolita Gothic Battle Bear. Why?

.

Filmens första kvart sitter jag som förstenad i biofåtöljen med ett dum-smil på läpparna. Det är helt jävla ljuvligt galet! Färgerna, zombies, en pratande ceriserosa björn, japanska kvinnor som ser ut som småflickor med porslinshy, mangakänslan, ljudeffekterna, låtsasblodet och tempot. TEMPOT!

Wow! Kan nånting vara såhär fränt, tänkte jag och la till – i en hel film? Svaret är såklart nej. Jag visste det då och jag vet det nu, nånting som är såhär fräscht och vansinnigt till en början kommer snart att smaka otvättat apelsinskal. Jag kommer snart att få nog, känna mig mätt, jättemätt, spymätt, komatos, paltkoma, somna och jag hade så rätt. Det här hade kunnat bli väääärldens ballaste kortfilm. Första kvarten i kombination med sista fem hade varit tjugo minuter världsklassfilm att vara stolt över. Nu blev det istället en sockerchock jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån.

Jag måste bara lägga till en sak. Det pratades efter filmen om det underliga i att dottern var så pass gammal och ändå blev genuint glad för en rosa nalle i födelsedagspresent. Jag tycker inte det är det minsta konstigt. Om jag så blir hundra år kommer jag uppskatta en smurf i present mer än en Louis Vitton-väska. Det har inte med ålder att göra, det har med smak.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Har du inte sett den.

BLUE CAPRICE

I lördags var det dags för novembers månads träff med Filmspanarna. Precis som förra året körde vi en heldag på filmfestivalen där Henke valt ut filmerna. Några av oss såg alla tre utvalda filmerna, några såg ett par och några ännu fler än tre.

.

Vad visste jag om filmen Blue Caprice innan jag satte mig i salongen mer än att Caprice är en bil och att den antagligen i filmen skulle vara blå? Jag visste ingenting.

Jag brukar vara tydlig med att jag gillar att se film som är ett blankt papper, där jag inte behöver brottas med förväntningar eller onödig kunskap i ämnet. I fallet Blue Caprice hade nog både jag och filmen tjänat på att jag vetat mer. Men hur skulle jag kunna veta att jag just i detta fallet hade behövt bemöda mig om att läsa på? Det går ju inte. Sånt vet man inte utan facit i hand.

Nu har jag i alla fall gjort min läxa. Filmen handlar The Beltway sniper attacks där John Allen Muhammed och Lee Boyd Malvo mördade tio personer i oktober 2002 genom att skjuta dom till döds via ett hål i bagageluckan på en – tadaaaa – blå Caprice.

I filmen är det Tequan Richmond som spelar 16-årige Lee som blir lämnad av sin mamma och hittar en fadersgestalt i Isaiah Washington som spelar John. Båda två är godkända skådespelare som gör det dom ska av manuset, men fan, det retar mig att jag inte visste att alltihop var sant. Jag tror jag hade brytt mig mer om vad som hände då, jag tror jag hade försökt förstå mer, JAG TROR JAG HADE KUNNAT HÅLLA MIG VAKEN DÅ JUUE.

Filmen är nämligen gräsligt sömnig men snyggt filmad och scenerna från Antigua var extra fina. Jag fick lukten av tonfisk på burk i näsan. Jag var nämligen där dagen efter en tyfon typ skövlat hela ön, alla restauranger var stängda och det enda någorlunda middagsätbara (om man inte ville äta nötter eller billig choklad) som gick att hitta var pasta som behövde en koktid på 35 minuter och tonfisk i olja. Men jävlarns, det var vackert och varmt i havet även om det låg nedfallna palmer över hela ständerna.

Jahapp, det var mitt bestående minne av filmen det. Några scener från Antigua och tonfisk i snoken. Inte speciellt bra betyg för filmen och uruselt betyg för mig. Jag är en dålig dålig filmbloggare som inte gjort min läxa, en läxa jag inte ens visste att jag hade.

Filmspanarna som också såg filmen var Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Har du inte sett den, Fripps filmrevyer och The Velvet Café.

THE LIFEGUARD

.

.

.

.

Allt, precis allt jag skrev i min lilla introduktion till american independent-filmer stämmer in på The Lifeguard. Den är nästan skrattretande gjord efter Formulär AI. Eller nästan förresten, stryk det ordet.

The Lifeguard är Liz W. Garcias första film. Hon har både skrivit manus och regisserat, hon är dessutom född 1977. Det sistnämna är intressant ur en enda synvinkel, hon var nämligen produktionsassistent under inspelningen av Mördartomaterna kommer tillbaka, en film som gjordes 1988. Kaxig erfarenhet för en elvaåring!

The Lifeguard handlar om Leigh (Kristen Bell), en 29-år-och-tio-månader gammal kvinna med redig trettioårskris som är tillsammans med en redan upptagen man. Hon får nåt depressivt ryck, drar från jobb och storstad till sitt barndomshem i en mindre stad, flyttar in hos föräldrarna, får jobb som badvakt och inleder ett förhållande med en 16-årig kille som beter sig mognare än hon själv.

Första halvan av filmen  imponerar inte alls på mig, andra halvan däremot. Den lägger in en mycket högre växel efter halva speltiden och eftersmaken är riktigt god. Kristen Bell imponerar på riktigt. Jag är så van att se henne i rent komiska roller, här är hon mer… vanlig. Inget smink, okammat hår, visar känslor både högt och lågt och det är jättehärligt att se. Mamie Gummer är såklart också bra som Leighs kompis som försöker bli gravid tillsammans med sin inte-alltför-härliga äkta make. Såklart skriver jag, för det är såklart för oss alla som gillar Meryl Streep. Nu ska man inte jämföra föräldrar och barn men dom är så otroligt lika rent utseendemässigt att det är omöjligt att inte jämföra.

Nåt som slog mig är det underfundiga användandet av alternativa ljud i filmen. Jag märkte av det flera gånger men allra tydligast var under en ganska tuff scen när Leigh ska försöka trösta en viss person. Man hör ingen dialog, bara musik och musiken är svagt ackompanjerad av ljudet av en förtöjd båt som slår mot en brygga. Det blev nästan meditativt, båtljudet, det svaga plasket, det gav ett lugn till scenen som känns otroligt smart genomfört.

The Lifeguard är nittio minuter åldersfokuserat lågmält drama med några smaskiga sexscener mellan en kvinna som om hon var man skulle kallas gubbsjuk och en pojke som om han var flicka antagligen skulle kallas hora. Det finns lite att fundera på där.

Henke har också sett filmen.

Måndagar med Matt: LEGENDEN OM BAGGER VANCE

Legenden om Bagger Vance känns som Hollywoods variant av den svenska klassikern Persona.

Charlize Theron är Bibi Anderssons syster Alma, Matt Damon är Gunnar Björnstrands herr Vogler och Will Smith är läkaren i Margareta Krooks tappning. Filmens regissör Robert Redford är givetvis Ingmar Bergman himself. Övriga jämförelser mellan ett svenskt svartvitt närgånget drama och en amerikansk golf-film tänker jag inte ge mig in på men nånstans tycker jag känslan av ”riktig film” slår mig. Legenden om Bagger Vance är en riktig film.

Vad är det som gör att det här är en riktig film…..då? Jo. Det finns absolut ingenting att klaga på vad gäller produktionen. Allt från scenografi till klippning till ljussättning, musik och smink är perfekt. Inte en miss så långt ögat – eller min mulle-lupp – når. Skådespelarna är perfekt castade, huvudroll som biroller och statister. Jag får känslan av att ingen har haft bråttom, att det finns en redig budget att greppa dollarsedlar ifrån, det är liksom ingen panik, allt hinns med. Sen hjälper det nog till att jag är barnsligt förtjust i både Damon, Theron, Smith, Redford – och golf!

Rannulph Junuh (Damon) är en golfspelare som tappat stinget, greppet, swingen, putten och livsgnistan efter en sejour som militär. Kriget satte spår och intresset ligger mer i att se botten av glaset än att reda ut förhållandet med Adele Invergordon (Theron) som rann ut i sanden när han gick ut i krig. Adele ärver en…..herrgård?….med tillhörande golfbana och i ett försök att få fason på ekonomin lyckas hon få två av  USA´s  mest kända golfspelare att spela mot varandra med en vinstsumma på 10000 dollar i potten. Men stadens egen golfson Junuh borde ju vara med på ett hörn tycker Adele men det tycker inte Junuh. Inte förrän en mystisk caddie letar upp honom och trycker på rätt knappar.

Caddien Bagger Vance (Smith) vet inte bara vilken klubba som är bäst att använda vid varje givet slag, han vet även vad han ska säga – i alla lägen. Han känns lite som jesusfigur på det sättet, en jesusfigur med golfbag.

Alltså, jag tycker om det här. Vilken jävla mysig film! En riktig söndagfrullefilm är det, gärna med en balja thé, nybakade scones, philadelphiaost och björnbärsmarmelad. För den är lång, 126 minuter, så det behövs nästan brunch under tiden. Men det gör inget. Golfmys the Redford Way är aldrig fel. Inte Matt Damon i fortsatt brunbeige mundering heller.