DARK HORSE

Todd Solondz är en regissör som är lika tydlig med estetiken i sin filmvärld som Wes Anderson är i sin, eller Tim Burton i sin. Det tar inte många sekunder förrän man känner igen persongalleriet i Dark Horse från Solondz tidigare filmer men det är inte så att det är replikor eller ens urvattnade fotostatkopior vi bjuds på, nejdå, här är det föga smickrande personligheter precis som vanligt men annorlunda varianter än förr.

Abe (Jordan Gelber) bor hemma hos mamma och pappa, samlar på leksaker i sitt pojkrum med 90-säng och Marimekkotapeter, han är överviktig, har missat det där med skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och låtsas vara nån höjdare i och med att han fått jobb på pappans (Christopher Walken) företag. Allt detta skulle kunna vara rätt okej om det inte vore så att Abe faktiskt inte är speciellt trevlig.

På ett bröllop träffar Abe Miranda (Selma Blair), en kvinna som inte heller dansar. Miranda är inåtvänd, knappt konversibel med kolsvarta trötthetsringar under ögonen och ett mycket instabilt psyke. Abe blir såklart intresserad av henne direkt.

I Todd Solondz värld finns inga vinnare och han vänder inte ut och in på sina karaktärer för att visa deras bästa sidor. Det är skönt tycker jag. Som familjens ”dark horse” står Abe i den snygge läkarbroderns ständiga skugga (Justin Bartha) och den icke-så-ömma modern (Mia Farrow) gör ingen hemlighet av att hon tycker Abe är udda även om hon säger sig älska båda bröderna lika mycket. Jag tror inte på det, föräldrarna är inte heller några änglar.

Jag önskar att Todd Solondz gjorde mer film, att han hade Woody-tempo i produktiviteten och kom ut med en film om året. Jag tror det skulle behövas. Småskruvade dramakomedier om vanligt fölk gjorda på detta vis är rätt trevliga att titta på även om ångest är en del av eftersmaken.

Veckans Cruz: HEAD IN THE CLOUDS

Det är roligt när man hittar en film som man tror ska vara helt usel men som är något mycket bättre än så.

Det är klart jag trodde Head in the clouds skulle vara sämre en medioker, jag menar, vem har hört talas om den? Okej, det var filmen som gjorde att Charlize Theron och Stuart Townsend träffades och inledde sitt långa förhållande men sen då? Mer?

Filmen utspelar sig på 1930-talet och vi får följa Gilda Bessés (Theron) erotiska eskapader då hon som egensinnig, frispråkig och rakryggad kvinna väljer att leva sitt liv helt enligt egna ramar. Hon delar lägenhet med den irländske läraren Guy (Townsend) som såklart faller för henne – och tvärtom. Det är bara det att Guy är både aningens mer monogamt och heterosexuellt lagd än Gilda och märktes inte skillnaden innan så märks den tydligt när spanska Mia (Cruz) gör entré i deras liv.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Den är trevlig, skönt filmad och bjussar på en trio extrema snyggingar i huvudrollerna. Att den känns som en liten axelryckning efteråt spelar inte så stor roll, det var kul så länge det varade. Så tänker jag om filmen och så tänkte Gilda om det mesta.

GAME OF THRONES SÄSONG 1

Jag var så jääävla skeptiskt, alltså S Å jävla skeptisk!

Game of Thrones är en TV-serie som lockat mig ungefär noll komma noll procent – och då överdriver jag inte. Personer i min närhet har följt serien nästan med lupp, nynnat på musiken, varit bortom kontaktbarhet en timme i veckan och antagligen berättat en del av handlingen men då jag inte betalat medlemsavgift i intresseklubben gick informationen ut genom motstående öra. Jag kunde helt enkelt inte bry mig mindre om nåt som inkluderade rörlig bild än jag gjorde med Game of Thrones och då tänkte jag ändå inte att serien skulle vara dålig, bara att den inte var min grej.

Men så fick jag ett sms från Henke. ”Jag känner sorg idag. Jag såg just det tredje avsnittet av Game of Thrones (S4) och jag kom att tänka på att du inte ser serien. Det känns så orimligt, orättvist och hemskt. Jag blev då sorgsen.

Sms:et var den lilla stenen som sparkades över kanten, den som gjorde att idéer kom i rullning, att jag släppte sargen och att vi bara några dagar senare startade ett GoT-maraton.

Vi började med fyra avsnitt. Fyra avsnitt kändes rimligt att ta sig igenom även om serien var så ”inte jag” som jag trodde. Efter att ha fått serien jämförd med både Sagan om ringen, Braveheart, Twilight och Breaking Bad var förväntningarna ungefär lika heta som det där badet Tim Robbins tar i Jacobs inferno.

Introt kör igång. Jag har sett det EN gång förut, det är all kunskap jag har om serien. Snurrande modellhus på en karta som påminner om nåt från Tolkiens böcker. Jag ser en massa namn flimra förbi men bara fyra jag känner igen: Sean Bean, Peter Dinklage, Nikolaj Coster-Waldau och Aidan Gillen.

Bean var bad guy i Goldeneye, Dinklage var den korta killen i The Station Agent, Coster-Waldau var ihop med Martina Haag i Underbar och älskad av alla och Gillen var härlig bög i den utomordentliga TV-serien Queer as folk. Han var även med på planet som bogserades vertikalt i början av The Dark Knight Rises.

I Game of Thrones är Sean Bean Eddard ”Ned” Stark, kungens högra hand och i mina ögon seriens nav. Gillen är Petyr ”Littlefinger” Baelish, en roll som skulle kunna vara Stuart i Queer as folk fast förlagd i en annan tid och en annan plats. Coster-Waldau är drottningens ena bror Jaime Lannister (otroligt lik  Prins Charming i Shrek) och Dinklage är den korta killen Tyrion Lannister, också bror till drottningen och om han hade haft månadspeng hade vartenda öre gått till horor.

Fyra avsnitt gick i ett nafs. Visst snurrade det i skallen av namn och karaktärer men det var inga problem alls att komma in i historien. Jag ville se mer och mer blev det. Några kvällar senare såg vi fyra avsnitt till och igår blev det första säsongens två sista.

Varning för säsong-1-spoilers här nedanför. Jag vet att 99% av jordens befolkning såg dessa avsnitt redan för tre år sedan men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.

Mina tankar om första säsongen:

– Det är lätt att tro att halvnakna vackra unga kvinnor per automatik ges bimboroller men inget kunde vara mer fel. Daenerys Targaryen (spelad av Emilia Clarke) till exempel. I början av säsongen är hon bara söt, sen blir hon bortgift med nån biffig jägarsnubbe som beter sig som en hundraprocentig grottman och efter att ha blivit påsatt som en liten pudel i veckor tröttnar hon på att vara ledsen och lär honom hur hon vill ha det. Sen blir hon Khaleesi, drottningen i klanen och snubben Khal Drogo fortsätter vara en fyrkantig Dothrakisk krigsherre men han är i alla fall snäll mot henne. Det är liksom hon som bestämmer. A non-bimbo-generation, helt klart.

– Tonåringen Joffrey som är son till drottningen och drottningens bror Jaime (fräscht) har en uppsyn så vidrig och ett beteende så genomtänkt elakt att jag känner hat, genuint hat. Jag är inte van vid att känna nåt liknande för ett…barn. Joffrey spelas av Jack Gleeson, en 22-åring som inte kan ha haft det helt lätt med dejtandet dom senaste åren. Maken till osmaklig kille har man sällan skådat. Jag vill slå honom. Hårt. Med en stol. I ansiktet.

– Starkdottern Arya gillar att fäktas och hon är duktig på det. Alla tror att hon är en pojke men hon skiter i vilket, hon vill göra det hon gillar och vara sig själv. Det som är befriande med karaktären Arya, förutom att hennes föräldrar sporrar henne och låter henne vara som hon är i en värld där kvinnor blir bortgifta med ”bra kap” eller förtjänar sitt uppehälle på bordeller, är att hon faktiskt finns. En flicka som Arya skulle inte ha en plats i Tolkiens värld och OM hon skulle ha det skulle hon antagligen vara supersöt. Den enda jag kan jämföra Arya med i filmväg är prinsessan Merida i Modig.

– Game of Thrones står över alla dramaturgiska lagar och regler man någonsin lärt sig. Här kan en huvudroll stryka med ”bara sådär”, ingen går säker. Det innebär också att det finns ”stakes”, allt som händer spelar roll, det står liv på spel här! Jag vet inte hur många gånger jag lät ”Nääääämen!” eller ”Han kan väl inte vara döööööd? Det kan han väl inte? Det blir som Bobby Ewing snart va, han kommer ut ur duschen?” Alla kan dö och alla dör på de mest våldsamma sätt – vuxna, barn, djur, alla. Det är skönt som omväxling att faktiskt kunna bli förvånad.

Nu ser jag fram emot säsong 2!

Henke har också skrivit om denna säsong. Klicka här för att komma till hans text.

Här har jag skrivit om säsong 2.

 

Svensk söndag: GODHETEN

Vad är det vi bemödar oss om? Vad är det vi behöver?

Stefan Jarl sticker ner febertermometern i rumpan på det som heter nutida Sverige och med sig har han Thommy Berggren som nån form av bollplank,  ciseron, girigbuk och yvig tänkare.

Det här är en dokumentärfilm som producerades i samarbete med SVT och skulle visas på TV nu under våren men filmen stoppades och nu är det osäkert om den kommer visas innan valet. Jag fattar inte. Jag fattar lika lite varför Godheten inte får sändas som jag fattar varför Soran Ismail bör ta ett paus från sitt eget jobb på Sveriges Radio tills valet är över.

Är det farligt att prata om girighet? Är det otrevligt att diskutera skillnaderna mellan Sverige då och nu? Är det läskigt att fundera på allt det vi ägde gemensamt som nu inte längre finns kvar?

Thommy Berggren skräder inte orden och oavsett om jag håller med honom eller inte så tycker jag det är befriande skönt att lyssna på. Det finns ingen bajsnödighet, inga filter. Det här är vad han tycker.

Vinstmaximering, bonusar, kapitalism, egoism, socialt sönderfall, privatiseringar. Sen när har dessa ord blivit så infekterade att de inte kan pratas om i en public service-kanal ett halvår före ett demokratiskt val? Är det inte innan valet saker och ting ska diskuteras, bör diskuteras?

BIG BAD WOLVES

På Stockholms Filmfestival 2011 såg jag mitt livs första israeliska film, en väldigt bra skräckfilm regisserad och skriven av Aharon Keshales och Navot Papushado. Filmen hette Rabies.

2013 kom denna duos nästa film Big Bad Wolves, en film som jag alldeles nyss satte tänderna i och som rockade min värld så pass mycket att jag blev tvungen att uppdatera min årsbästalista för 2013.

Jag fastnade direkt. Handlingen börjar under förtexterna och redan där känner jag igen mig från känslan i Rabies, den israeliska skogen som påminner om den svenska som jag känner till så väl. Två flickor och en pojke leker kurragömma. Pojken räknar, flickorna ska gömma sig. Det är färgglada nätta skor, det är vita strumpbyxor på smala barnben, det är fladdrande hår i vinden och det är en otäck känsla att nånting kommer gå så jävla fel. Varje klipp är så snyggt att det kunde förstoras som en tavla.

Filmen fortsätter på samma vis, med samma känsla. Ohyggligt snyggt fotat, det jobbas med olika skärpedjup, med färger, med vinklar och hela filmen är som en gottepåse för både kropp och själ även om den är nåt så överjävligt mörk. Polisen hittar nämligen en man dom tror är skyldig till barnarov, dråp och pedofili. Han binds fast, misshandlas, förödmjukas men det finns inga bevis. Efter detta tilltag får en av poliserna sparken men kan inte sluta med sitt sökande. Döda småflickor har hittats utan huvud och nån därute, nån sjuk vidrig man, är skyldig.

Jag tycker den här filmen är fenomenalt bra. Den har en del scener som twistar upp min hjärna ganska så rejält och jag känner att jag är tämligen amerikansk-film-skadad. Tankeverksamheten på nåt sätt är inställd på ”det gamla vanliga”, att det här är en genre jag tycker mig känna till och kan läsa av men det jag glömmer både med denna film och Rabies är att dramaturgin inte alltid fungerar på samma sätt i alla länder och det är SÅ KUL att bli varse!

Att Quentin Tarantino kallade denna film för The best film of the year kan jag förstå, såklart han tycker det, en viss scen i början av filmen är en ren homage till Reservoir Dogs. Men strunta i Tarantino och lyssna på mig istället. Leta upp den här filmen, släpp sargen, titta och njut. Det är inte förra årets allra bästa film men det är en av dom tio som definitivt hamnar i topp.

Klicka här om du vill höra Erik från Har du inte sett den-podden prata om filmen och just idag skriver även Filmitch om den.

Nytt fredagstema: GODZILLA

I väntan på vårens stora blockbusterpremiär Godzilla (14 maj) kommer fredagskvällarna här på bloggen att vara i detta japanska jättemonsters våld. Å andra sidan tar det inte slut i och med att Godzilla anno 2014 kommer till biograferna, i min Godzilla-box finns nämligen sex originalfilmer och således kommer temat pågå sex veckor framöver.

Redan 1954 kom första filmen Gojira, en svartvit monsterrulle som filmbolaget Toho tog fram efter att ha sett succén med King Kong. Ordet Gojira är en kombination av ordet gorilla och det japanska ordet för val – kujura – och handlade om en gigantisk radioaktivt muterad ödla som är ett resultat av atombomber och provsprängningar i Stilla havet.

Men den här filmen föddes en helt ny filmgenre, Kaiju Eiga (filmer om jättemonster) och det har kommit över trettio filmer om Godzilla sedan dess.

För att vara en gammal film tycker jag dom lyckats fint med att få till effekterna, framförallt ljudet och musiken är bra och bidrar till att det blir en kanske inte läskig filmupplevelse men väl en upplevelse. Scenerna när Godzilla stiger upp från havet är riktigt snyggt gjorda.

Jag gillar att filmmakarna gjort Godzilla med en allvarlig baktanke. Visst är historien hittipå men nånstans känns det som en genuin rädsla ligger och pyr i bakgrunden, en tanke om atombomberna som föll i Nagasaki och Hiroshima bara nio år tidigare och vilka naturkatastrofer dessa kan ha åsamkat.

Trots det relativt låga betyget hade jag en trevlig stund framför TV:n. Jag kan liksom inte blunda för att monster som befinner sig under vatten är bland det läbbigaste jag vet.

Originaltitel: Gojira

Svensk titel: Godzilla – Monstret från havet

Produktionsår: 1954

Regissör: Ishirô Honda

Speltid: 96 min

Onödigt men kul vetande: Godzilla skulle från början vara en gigantisk bläckfisk men så blev det inte. Inte heller plan B fungerade, en eldsprutande jättegorilla. I den här filmen är Godzilla ca femtio meter hög men kommer att öka till det dubbla när vi är framme vid de nyare filmerna. Detta beror på att det byggts så många skyskrapor i Japan sedan 50-talet att femtio meter numera känns fånigt litet. Godzillas fötter ska enligt uppgift (se ut att) vara 22,5 meter långa i den här filmen.

 

.

Fredagsfemman # 117

5. Nytt skräckinjagande fredagssällskap

Nu när bloggen sagt hejdå till Jigsaw efter att han hängt här varje fredagskväll i två månader så kör jag igång med ett nytt tema redan ikväll. Det är ett aktuellt tema, en figur som kommer dyka upp på bio inom en snar framtid, ett monster man inte kan göra annat än att fascineras över hur tacky det än är. Ikväll kommer första inlägget av sex. Yōkoso Gojira!

.

.

.

4. Vårens smak: Citron

Citronbitar är världsmästargott på pizza ihop med getost, ruccola, honung, pistagenötter, fikon och prosciutto. Anteckna! Smaka! Bara gört! Det fräter lite i gommen men det är det värt.

.

.

.

3. 60-tals-bonanza

Idag drar Henke och Christian vidare i sitt filmtema Decennier och under maj är det dags att gräva ner sig i 1960-talet. Dagen till ära skrivs det om en film jag tyckte om när jag såg den, To kill a mockingbird eller Skuggor från Södern som är den heter på svenska. Gregory Peck är verkligen en finfin skådis! Klicka på respektive namn för att komma till texterna: Henke, Christian, Jojje, Sofia och jag.

.

.

.

2. Turist-peppen

Ruben Östlund ska tävla med sin film Turist i Cannes. Jag har läst att Ruben med denna film ”hoppas öka skilsmässofrekvensen och minska turistandet”. Det låter som en härlig antites för det är något jag ofta känner när jag ser svensk film som fokuserar på just turistande. Sällskapsresan 2 och 3,  Reine och Mimmi i fjällen, Sune i Grekland, det kryllar av par som borde skilja sig och sluta turista. Men varför har den inte svensk premiär förrän i november? Det är ju jättelångt dit. Det är vinter då, tänk på det!

.

.

.

1. Sist på bollen men nu sparkar till och med jag!

Jag hade inte sett ett enda avsnitt, hade inte koll på ett endaste namn, jag har scrollat förbi så många tweets att nån info borde ha fastnat men nej, jag var totalt ospoilad vad gäller Game of Thrones när jag då – äntligen – började titta på serien tillsammans med Henke förra lördagen. Då blev det fyra avsnitt efter varandra och nu har det blivit ännu fler. Jag är lite fast kan man säga. Lite. Eller för att vara en serie så är jag ganska mycket fast. Härligt och bra på en och samma gång. Typiskt att det är utomhusaktiviteter-och-långpromenader-i-solsken-säsong bara.

DOM HEMINGWAY

Dom Hemingway tycker sig ha en utsökt kuk. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som förtjänar att få en skola uppkallad efter sig. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som borde få Nobels fredspris. Dom Hemingway har lite….hybris.

Efter att ha suttit tolv år i finkan blir Dom utsläppt, ut till friheten, ut till dom gamla polarna, ut till kvinnorna, drogerna, slagsmålen och en värld som är aningens annorlunda mot när han blev fängslad. Till exempel, man får inte röka på krogen! Va? Vilket hån mot mänskligheten.

Jag tänker ibland på när jag gick på förskolan. Jag gick aldrig på dagis så det där året innan skolan började, det som då kallades förskola, var mitt första möte med jämnåriga barn i större klunga. Det var också mitt första möte med lådvis, hinkvis, kartongvis med pysselgrejer. Pärlor, pennor, tomma toarullar, silkespapper, kritor, piprensare, flirtkulor, utstansade småstjärnor, modellera. Det var bara att gå loss, vara kreativ, göra en massa skoj dagarna i ända – och jag älskade det.

När jag tittar på Dom Hemingway får jag känslan av att den filmen är för Jude Law vad förskolan var för mig. Jag tror han gick till jobbet varje morgon med ett stort leende på läpparna och ett pirrande i kroppen som påminde om pysselförälskelse. Jag tror han älskade varenda sekund av att klä ut sig till Dom och bete sig som ett svin. Vilken utmaning det måste vara, vilken ynnest att få chansen. Jag unnar verkligen Jude Law den här rollen, en roll som han gör SÅ bra, det är all in, all the way.

Filmen som sådan är gjord med enkelhet, humor och känslan av att regissören Richard Shepard grävt i sin variant av pyssellåda och fnissande kommit på lagom annorlunda filmiska grepp.

Det här är ingen film som kräver nån särskild analytisk förmåga för att se, historien är tämligen banal och väldigt underhållande framfört men nån smäll i polar plexus är det inte. Den enda känsla som stannar kvar hos mig är lusten att göra en påsktupp av en 33 cl-tomflaska och silkespapper, såna som jag gjorde på löpande band när jag var 6 år. Det är inte en sån tokig känsla faktiskt, synd bara att påsken är över.