YOUR FRIENDS & NEIGHBORS

När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.

Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.

Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.

Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.

Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.

Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…

Svensk söndag: FLICKA OCH HYACINTER

Det tog 42 veckor av detta svenska tema innan jag kom fram till en Hasse Ekman-film. 41 filmer hann före och bättre sent än aldrig är en floskel som stämmer väldigt bra i detta fall.

Det är sen kväll och Dagmar Brink (Eva Henning) går ensam hem från en fest. Morgonen efter har hon tagit sitt liv. I lägenheten ligger ett handskrivet brev där hon testamenterar hela sitt bohag till grannparet Britt och Anders Wikner (Birgit Tengroth och Ulf Palme), ett par hon inte ens kände. Anders författarhjärna går i spinn, han är fast besluten att försöka ta reda på så mycket han kan om vem Dagmar var och varför hon valde att begå självmord.

Det finns mycket gott att säga om Flicka och hyacinter. För det första – språket! Wow! Högtravande dramatensvenska – som jag så ofta gnäller på när det gäller svensk film – är knappt närvarande alls. Att det pratas om ”fru” och ”fröken”, att det nias istället för att duas, det är ingenting som stör mig, det var så det var – då. Dialogen flyter på och framförallt Ulf Palmes karaktär Anders använder sig av ett språk som jag upplever som väldigt modernt för att vara i en film från 1950.

Historien gör mig nyfiken, jag undrar hela tiden åt vilket håll den är på väg, vad Anders ska hitta för uppseendeväckande information. Dagmar känns som en kvinna med ett ledset inre, jag undrar vad hon varit med om, vad som gjort att hon känns så sorgsen och ensam även bland folk. Den tämligen slemmiga men glada konstnären Elias Körner (Anders Ek) får henne att le på en restaurang en kväll. Han kallar henne för ”lilla fröken ensam” och vill måla av henne. Tavlan kommer att heta Flicka och hyacinter.

Erland von Koch har skrivit musiken och jag kan inte släppa tanken på att jag skulle vilja höra denna i en ny film, att nån helt enkelt snodde den rätt av. Det skulle vara en fin form av återvinning om än kanske inte helt laglig.

Hasse Ekman var en produktiv man. Mellan åren 1940 och 1965 regisserade han 42 filmer och under i princip samma tid låg han bakom 56 filmmanus. Mellan 1924 och 1960 spelade han med i 50 filmer och en av dessa kommer att inkluderas i detta tema innan det tar slut. Jag har liksom fått mersmak nu. Hasse Ekman-mersmak.

Dagen till ära skriver även Sofia om denna eminenta film. Här hittas hennes recension.

FILMÅRET 2006

Vilket härligt knasigt filmår det här är. På topplistan bråkar ett gäng olika genres, jag undrar om något annat år varit eller kommer bli lika skönt spretigt som detta?

[Såg du listan mellan 06-10.40 idag lördag så såg den annorlunda ut. WordPress valde att publicera mitt första utkast av listan som dessutom var länklöst. Nu är inlägget uppdaterat och korrekt.]

 

10. THE HOST
(Gwoemul, Regi: Joon-ho Bong)

Sydkoreanskt undervattensmonstermys i regi av Bong Joon-ho. Behöver jag säga mer?

.

.

 

9. THE HOLIDAY
(Regi: Nancy Meyers)

Jack Black är med på listan! Det är så jag vill rita ett stort kors i taket samtidigt som jag gungar fram och tillbaka med en tändare i handen och sjunger HEEEEEY HOOOOOO HEEEEEEEY HOOOOOO. Fast i ärlighetens namn är The Holiday lika mycket Kate Winslets film och Jude Laws och Cameron Diaz. Det är dock inte lika omtumlande konstigt att se dom tre på listan.

.

.

 

8. RIKA VÄNNER
(Friends with Money, Regi: Nicole Holofcener)

Karaktärerna är inte direkt genomsympatiska men det är det som gör att Nicole Holofceners filmer är så mänskliga. Även i verkligheten har schyssta och trevliga personer mörka inslag och mindre perfekta sidor. Ser du Rika vänner (Friends with money) förstår du precis vad jag menar.

.

.

 

7. THE FALL
(Regi: Tarsem Singh)

Goggly, goggly, goggly. Det här färgsprakande fantasifulla äventyret med Lee Pace och Catinca Untaru signerat den spännande indiske regissören Tarsem Singh är en film att minnas, att bära med sig och att tänka på ibland. Och jag inser att hela meningen jag just skrev kommer få 99% av alla som läser att tänka ”den ska jag INTE se”. Jag tänkte likadant ända tills jag såg den. Den procenten som är kvar tänker ”Lee Pace? Killen i Guardians of the Galaxy? Killen i The Hobbit? Killen i Twilight?” Ja precis DEN Lee Pace! Så se The Fall nurå!

.

.

 

6. BABEL
(Regi: Alejandro González Iñárritu)

Alejandro González Iñárritu har gjort ett ohyggligt starkt drama, ett såndär drama som man inte ser om i brådrasket. Eller man….jag gör inte det, det är alldeles för krävande. Samtidigt önskar jag att alla såg denna film åtminstone en gång i livet.

.

.

5. ROCKY BALBOA
(Regi: Sylvester Stallone)

Det har gått trettio år sedan Rocky gick sin första match, ja tiden går fort när man har roligt. Rocky är ingen ungdom längre och jag vill inte spoila nåt så du får helt enkelt tro mig på sitt superobjektiva ord när jag säger att Rocky Balboa är en jättfin film. Den är bra på samma sätt som första Rocky, inte jättebra som Rocky IV, det finns en viss skillnad där.

.

.

4. DE ANDRAS LIV
(Das Leben der Anderen, Regi: Florian Henckel von Donnersmarck)

Mannen med dåligt fylla-i-blankett-inkompatibla namnet Florian Henckel von Donnersmarck har både skrivit manus och regisserat denna tyska film som vann en Oscar för Bästa utländska film. En beigare man än Ulrich Mühe går knappt att hitta.

.

.

 

3. CHILDREN OF MEN
(Regi: Alfonso Cuarón)

Sju år innan Gravity gjorde Alfonso Cuarón en mörk sci-fi-thriller som fortfarande känns helt unik i sitt slag. Det är 2027 och kvinnor kan inte längre få barn. Julianne Moore, Clive Owen och Chiwetel Ejiofor briljerar.
.

.

 

2. BORAT
(Regi: Larry Charles)

Detta är Borat Sagdiyev enligt beskrivningen på ImdB: ”Borat Sagdiyev is a racist, misogynistic and genuine Kazakh journalist & broadcaster. Borat claims to have been born on February 17, 1972 in the fictional village of Kuzcek in Kazakhstan to Asimbala Sagdiyev and Boltok the Rapist, the town rapist who is also stated to be his maternal grandfather as well as his brother and uncle.
According to Borat his mother gave birth to him when she was nine years old. He has a thirteen-year-old (born 1994) son named Huey Lewis, twelve-year-old (born 1995) twin boys named Biram and Bilak. He has an older sister named Natalya (who he has claimed at different times to be ”the number four best prostitute in Kazakhstan”) and a younger brother named Bilo (who he describes as being mentally retarded, with hair all over his face and entire body).”

En bra komedi ska aldrig föraktas, en bra komedi ska hyllas, avnjutas och hamna snorhögt på årsbästalistan.

.

.

 

1. PANS LABYRINT
(El laberinto del fauno, Regi: Guillermo del Toro)

Jag har försökt få mina barn att se Pans labyrint i flera år men jag stöter ständigt på patrull då den är för läskig (uttalandet baseras på DVD-fodralet). Grejen är den att filmen (ju) ÄR läskig men inte på det sätt som visas på fodralet. Guillermo del Toro är inte en regissör och manusförfattare som förvandlar allt han tar i till guld men med Pans labyrint lyckades han banne mig. Det här är en film som enligt mig har ALLT och som i min värld förtjänar guldmedaljen för 2006-års bästa film utan minsta tvekan.

 

Bubblare: Little Miss Sunshine, Running with scissors, Come early morning, Att återvända, Casino Royale och Fur.

Kvar att se som verkar intressant:  Candy och Inland Empire.

Idag listar flera filmbloggare sina favoritfilmer från 2006. Klicka på länkarna för att få fler filmtips.

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Movies Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

AMERICAN BURGER

En busslast av amerikaner (spelade av svenskar) ska åka på nåt sommarläger (?) nånstans i Europa (Sverige?) och nånstans ute i ingenstans (den svenska skogen?) stannar bussen och det är dags för lunch. Lyckosamt för bimbogänget-av-båda-könen i bussen stannar den utanför hamburgerrestaurangen American Burger.

Dom välkomnas av en man som på IMDb kallas ”Demented butcher” (våldsamt överspelad av Fredrik Hiller) och snart jagas dom alla över stock och sten av män med slaktarkläder och slipade knivar. Det är inget lur, burgarna innehåller verkligen 100% amerikanskt kött!

Jag tror såhär, jag tror jag hade gillat filmen betydligt bättre om ungdomarna spelats av amerikaner som kan prata sitt eget språk, alternativt svenska skådespelare som pratar ren amerikanska. Jag har jättesvårt för den där påklistrade svengelskan även om jag inser att filmmakarna tycker den har ett värde (annars hade dom gjort annorlunda). Ett mervärde kanske till och med?

Så länge ingen pratar är filmen helt okej. Fotot är exemplariskt, musiken bra och det finns en slowmotionscen i mitten av filmen som är vrålsnygg på ren svenska. Annars spelar filmen mest på fördomar gentemot amerikanska ungdomar (cheerleaders, nörden, snygglot osv) och att det drivs med hela splatter-skräck-komedi-genren. En del funkar, en hel del blir tröttsamma transportsträckor och när Fredrik Hillers slaktarclown är i bild vill jag bara stänga av.

Men säga vad man vill om Fredrik Hiller, jag tycker han är jätteintressant som manusförfattare och regissör till filmen Zon 261 som kommer inom en snar framtid (hoppas jag). Det är en film jag tror på.

Jojjenito har också sett filmen och den framkallade ett helt nytt betyg på hans blogg. Fascinerande läsning väntar här. Filmparadiset är helt och hållet på Jojjes sida.

Fredagsfemman #141

5. Vad är det för fel på folk?

Biobesökare vallfärdade i flera veckor efter premiären för att se Colin Nutleys magplask Medicinen. När det gäller Hallonbåtsflyktingen är det ekande tomt i salongerna. Jag såg om den igår kväll, vi var typ tjugofyra personer på Filmstaden Söder 1, ungefär tvåhundra pers för lite. Eller tre. Fan, den är ju skitrolig! Varför lyssnar biobesökare på kända recensenter när det gäller Hallonbåtsfilmen men inte när det gäller Colin Nutley?

.

.

.

4. Pappans gardiner

Jag har med stor glädje sett dokumentären om Zlatan som gått på Kanal5. Men hur häpnadsväckande många av hans mål är, hur cool han än verkar vara som person så minns jag allra bäst när hans pappa Sefik visade upp Zlatanrummet (aka vardagsrummet) och hur stolt han såg ut över dom specialsydda gardinerna. GARDINERNA! Med sonen på! Världsklass!

.

.

.

3. Gå i barndom

När volymkontrollen som kallas livet är vriden på max och det bubblar och fräser mellan öronen av allt man måste komma ihåg, göra, fixa, greja, möten, tankar, klockslag, drömmar, papper och annat kul, finns det något bättre såna dagar än att gå i barndom? Att ta fram tuschpennor och en Bamse-målarbok (en sån med färdigritade motiv som bara ska ifyllas) och stoppa i Bernard och Bianca-DVD:n i spelaren? Personligen blir jag lugn som en filbunke av det.

.

.

.

2. Reality

Nu är biljetterna släppta för årets upplaga av Stockholms filmfestival. Programmet känns mer fullmatat än förra året, ändå hittar jag bara EN film som jag är alldeles superpepp på. Quentin Dupieux nya film Reality. Det är en fascinerande snubbe den där Dupieux.

.

.

.

1. Meningen med livet

Nästa vecka är det äntligen dags att få svar på den stora frågan – vad är meningen med livet. Vem kunde tro att svaret skulle komma från en scen på Cirkus och att det är Alex och Sigge som satt inne på informationen?

.

.

A WALK AMONG THE TOMBSTONES

People are afraid of all the wrong things står det på affischen. YOU BET att du din postergrafiker och taglinepåhittare tycker att jag är rädd för helt fel saker men jag kan tala om för dig att jag är inte alls rädd för fel saker, jag är rädd för helt rätt saker, SÅDETSÅ!

Jag är rädd för att det inte står på IMDb hur stor budget den här filmen har.

Jag är rädd för att nån vill mörka budgeten och att denne någon med rätta har svårt att sova om nätterna.

Jag är rädd för att filmens förtexter är i ett typsnitt som arbetslösa som tvingades ta datakörkort 1996 tyckte var ”fränt”.

Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade föredetta polisen Mike Scudder enbart för att han precis spelat exakt samma roll i Non-Stop och det var smooth att tjäna miljoner på att slippa utmana sig själv det allra minsta.

Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade och hämndlystna föredetta polisen Mike Scudder enbart för att det var befriande att slippa den personliga vendettan han brottats med i Taken  och Taken 2.

Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade och hämndlystna föredetta polisen Mike Scudder enbart för att Luc Besson – just då – inte skrivit klart manuset till Taken 3.

Jag är rädd för att jag inte vet exakt hur tung en brun lårlång mockajacka blir efter timmar i spöregn men Liam Neeson borde kunna svara på den frågan. Det regnar nämligen oavbrutet i den här filmen. OAVBRUTET. 114 minuter regnfilm.

Jag är rädd för att filmen har ett manus som är noll procent spännande och skulle jag rita en graf över punkterna trovärdighet, seriemördaraura, det-nyskapande-med-att-skriva-in-en-svart-tonåring-som-sidekick-till-en-trött-AA-polis samt Liam Neesons utstrålning så skulle samtliga hamna på minuskurva. Alltså under noll. Alltså så undermåligt att jag häpnar, att jag sitter i biosalongen och skakar på huvudet med hakan vid knäna, att jag utforskar närmsta nödutgång med blicken, att jag önskar att jag hade en tändare i fickan och en rökdetektor precis ovanför huvudet så jag kunde fippla igång brandlarmet och komma UT härifrån.

Jag är rädd för att det finns en anledning till att en film som varit på G i över tio år men inte blivit av och att anledningen stavas DEN KANSKE INTE SKULLE HA BLIVIT AV??? DEN KANSKE SKULLE HA LAGTS I MALPÅSE, INLÅST I ETT KASSASKÅP NEDSÄNKT I ETT TERRARIUM FULLT MED KUNGSKOBROR, INSPRÄNGT I HALLANDSÅSEN, ÖVERTÄCKT MED RHOCA-GIL OCH SEN STRÖSSLAD MED KLIPULVER??

#ruttenfilm

#undvik

#nejliamneesonärintecool

#nejdethadeintehjälptmedharrisonford

 

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng av filmbloggarkompisarna. Vi fick skriva på embargopapper att inte prata om/skriva om filmen förrän efter den haft premiär i USA. Det var både lätt och svårt. Lätt för att det var en rutten film i ett sammanhang där väldigt många filmer var bra, svårt för att jag var tvungen att hålla min Liam Neeson-tourettes i schack.

Vad tyckte dom andra om filmen, är dom nere i avloppet och gräver precis som jag? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

PREDESTINATION

Det är klurigt med filmiska tidsresor.  Timecrimes, Looper, 12 monkeys, About time, Timecop, Déjà vu, Primer, Source code, Donnie Darko, Midnight in Paris, jag märker att medelbetyget på tidsresefilmer inte är skyhöga hös mig direkt. Jag är kanske lite tidsresekänslig helt enkelt, jag gillar inte när jag blir totalt bortkollrad av skumma manus som biter sig själva i svansen, när det hoppas mellan tidsperioder så grundhistorien blir som en tärning som ligger under en burk, en burk av tre som någon flink trollerimänniska flyttar runt i ett jävla huj och sen ska man gissa under vilken av burkarna tärningen ligger.

Jag gillar att klura men jag gillar inte att bli lurad. Jag gillar framförallt inte att bli lurad av filmmakare som bjussar på ett konstigt öppet slut av den enda anledningen att dom själva inte lyckades få ihop storyn (både Primer, Timescrimes och Looper tycker jag lider av den åkomman). Predestination går in i varje presumtiv tidsresefälla med öppna ögon och lyckas ta sig ut på andra sidan med hedern i behåll. Snyggt gjort tycker jag!

The Spierig Brothers, Michael och Peter, har skrivit och regisserat denna finurliga tidsresethriller. Den känns påkostad, den känns genomarbetad, det är bra skådespelarprestationer rätt igenom från Ethan Hawke, Noah Taylor och Sarah Snook fast jag trodde genom hela filmen att det var en extremt välsminkad Dane DeHaan som spelade Sarah Snooks roller. Jag satt och gladde mig åt att få se honom Oscarsnominerad i början på nästa år men där fick jag alltså tji.

Betygsmässigt hamnar filmen på en fyra, kanske är det aaaningens högt men den förnämliga musiken (skriven av Peter Spierig) och hela den sköna känslan i filmen gör att en trea känns för lågt.

 

 

 

Det här är oktober månads filmspanarfilm. Vi var en maffig samling filmspanare som intog Zita-biografen i lördags, hade vi suttit tillsammans hade vi nästan fyllt en hel rad. Klicka på blogglänkarna här nedanför för att läsa fler tankar om filmen.

 

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

BACK TO THE 80´S: COCKTAIL (1988)

.

.

.

Finns det någon skådespelare som är en bättre symbol för ungdomsfilm på 80-talet än Tom Cruise? Inte i mina ögon.

När Cocktail kom var han stor. Jättestor. Ojojoj så stor han var. 1981-1990 var han tillsammans med den vackra och jättemånga år äldre skådespelaren Mimi Rogers och det var coolt på nåt sätt. Han var annorlunda, han var modig. Hon var ju GAMMAL! När jag googlar lite ser jag att hon är född 1956 och Tom Cruise 1962. Bara sex års åldersskillnad alltså. Det var lite andra tider då…

När jag såg Cocktail på bio var jag inte så värst imponerad. En tämligen standardhistoria berättades och det enda som stack ut var sista kvarten. Musiken var botten, Bryan Brown gammal, Tom Cruise lite fånig och Elisabeth Shue bara log. Av naturliga skäl har jag inte sett om filmen sen dess, det har helt enkelt inte lockat.

När jag ser om den slås jag av vilken enormt bra smak jag hade som sextonåring. Vilken koll jag hade! Musiken ÄR botten, den är svinmossig. Utan tvekan skulle hela soundtracket passa in i Sällskapsresan och den skulle kännas mossig även där. Kokomo med The Beach Boys, vilket jävla dravel!

Cocktail är den enda filmen med Tom Cruise där jag upplever att han spelar över, att jag behöver skämskudde. Han är inte så het som han tror när han står bakom bardisken, kastar flaskor, firar av det bländvita leendet och dansar till den ”catchy låten” Hippy Hippy Shake.

Nej, här sätter jag ner foten. Cocktail var inte bra när den kom och den är inte ett dugg bättre nu. Betygsmässigt är den nere och nosar på ettan men håller sig inte där tillräckligt länge för att jag ska hamra ner spiken totalt. Och för att vara en film från 1988 är det ett haveri.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då avslutas det med tre filmer från 1989.

BACK TO THE 80´S: ANKLAGAD (1988)

.

.

.

Att vara sexton år, tjej och se Anklagad på bio gjorde ont. Jag fick en inblick i en verklighet som jag tack och lov inte kände till så väl och mådde ganska dåligt efteråt. Filmen satte sig liksom i magen.

Jodie Foster vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning av Sarah Tobias, den unga kvinna som blir gängvåldtagen på ett flipperspel på en bar nånstans i USA. Tre män våldtar henne, tre män tittar på, hejjar och klappar händerna och en för övrigt rätt välfylld lokal gör inget alls. Men var det verkligen det som skedde? Varför ropade Sarah inte på polis? Fick hon inte skylla sig själv, berusad som hon var och med kort kjol? Hade hon inte flirtat lite väl mycket med en av männen, dansat lite för utmanande?

Att se den här filmen tjugosex år senare gör faktiskt inte mindre ont men det gör ont på ett annat vis. Det som gör ont är att ingenting förändrats. Det är samma frågeställningar fortfarande, samma påpekanden och fördömanden gällande offrets klädval, beteende, alkoholintag och betydligt mindre fokus på männen som inte har vett nog att låta bli.

Det jag upplevde med filmen 1988, att den kändes extraordinär, att den tog upp ett visserligen jätteviktigt problem men ett problem som inte var supervanligt förekommande, alltså den grejen får jag äta upp med både hull, hår och extra senap på toppen nu. Jag har blivit vuxen, 1988 var jag ett barn. Jag såg det inte så såklart men likväl, jag hade inte varit med om så mycket, fattade egentligen ingenting om vare sig livet eller dess baksidor.

Anklagad är fortfarande en bra film. Både Jodie Foster och Kelly McGillis som åklagaren Kathryn Murphy är jättebra. Filmens dramaturgi är bra. Det som inte är bra är att filmen känns som vardag när jag ser den, vardag på ett ytterst beklagligt vis. När en hemsk film inte längre berör på grund av hur samhället blivit och hur…blasé…jag själv är, alltså det är fan inte vettigt.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2014:

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1988.

BACK TO THE 80´S: MIDNIGHT RUN (1988)

.

.

.

Förlåt mig Johan som har Midnight Run på plats nummer 1 på årsbästalistan från 1988.

Förlåt mig Christian som har Midnight Run som en av blott 30 filmer som fått betyget 5/5.

Förlåt mig Henke som skrivit en mycket positiv recension om Midnight Run och ger den 4/5.

Förlåt mig Jojje och Steffo. Jag vet att ni båda tycker väldigt mycket om den här filmen.

Förlåt mig Fiffi säger mitt minne och kryper baklänges in i ett dammigt hörn och skäms.

Jag mindes Midnight Run som en helt okej film, ingen favorit men okej. När jag såg om filmen inför detta tema slog det mig att jag blandat ihop den i skallen med en annan film från åttiotalet och att det var därför jag satt och väntade på John Candys nuna hela filmen som såklart inte dök upp.

I Midnight Run åker två män bil, flyg och tåg precis som snubbarna gör i Planes, trains and automobiles (Raka spåret till Chicago). I Midnight Run är det Robert De Niro och Charles Grodin, i den andra filmen Steve Martin och John Candy. Same same but different tydligen, i alla fall i min hjärna.

Visst bjuder den här filmen på en mysig 80-tals-känsla. Visst har den en skön mix av humor och spänning, en mix som inget årtionde varken före eller efter 80 har lyckats lika bra med. Visst är filmen full med tidstypisk musik men….men…..meeeeeeeeeeeen USCH så tradig film det är! Jag är helt ointresserad av den där fd polisen Jack Walsh (De Niro) och den där ”duken” Mardukas (Grodin) och deras snicksnackande.

Det filmen har på plussidan är två scener med MAGISKA barnskådespelare. Dels en superkort scen ombord på ett flygplan när Walsh klipper och klistrar och en liten kille sitter på platsen bredvid och dels när Walsh träffar dottern till sin ex-fru för första gången på många år (eller är det hans barn?). Hennes blick känns, den känns långt ut genom TV:n.

Det här är alltså en film som är mångas favorit från 80-talet. Dock inte min.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från mitt favoritfilmår 1988.

TWO FOR THE MONEY

Just när man trodde att Matthew McConaughey-abstinensen inte kunde bli värre säger det bara badabing här på bloggen och Big Matt is back. Det är i alla fall en månad sedan sist, det är max vad man klarar av va?

Brandon Lang (McConaughey) är stjärna inom american football. Han är lagets nav och misslyckas aldrig. En dag händer det som inte får hända, han skadar sig och får svårt att komma tillbaka, inget lag vill ha en spelare med tveksamt knä. Brandon tvingas ta det jobb han får vilket är på telefonföretag för betalsamtal och där hamnar han via ett bananskal på en tjänst där han ska sälja speltips via en egen linje. Det går bra, han är duktig och en dag blir han headhuntad av Walter (Al Pacino), en magnat i spel-och-dobbel-branschen.

Two for the money (med den svenska titeln For the money) handlar om pengar, om passion för spelet, om suget efter den stora vinsten, om kärlek, vänskap och lojalitet. Det känns som en film med redig budget, den är snyggt filmad och skådespelarna är bra. Al Pacino spelar bara lite över, Rene Russo funkar bra som Walters fru och Matthew McConaughey är tokstabil i rollen som Brandon.

Two for the money är en b r a film helt enkelt och ett utomordentligt hjälpmedel för att klara av dom närmaste 3,5 veckornas überpepp tills Interstellar har biopremiär.

DÖD SNÖ 2

Död Snö 2 tar vid precis där Död Snö (från 2009) slutar. Filmen börjar med en kort resumé så även om man inte har första filmen i purfärskt minne så går uppföljaren alldeles jättebra att hänga med i.

Storyn är inte superklurig direkt. Dom där nazizombiesarna som jagade sitt naziguld i första filmen och dödade en himla massa norska fjällturister på vägen genom att ploppa upp ur snön som grafiskt snygga men äckliga levande döda människosvampar har liksom inte gett upp. Martin (Vegar Hoel), den enda överlevande från första filmen, kapade av sin egen arm för att förhindra zombiesmittan att ta över hans kropp och nu har han något naziledaren Herzog (Ørjan Gamst) vill ha: den påsydda kapade armen.

Martin har nämligen av misstag fått Herzogs (också) avkapade arm ditsydd på sjukhuset, en arm som visar sig ha ett eget liv, som slåss, dödar och känner av mörka hudfärger på egen hand. Herzog har Martins arm men den ger honom inga direkta superkrafter. Jag tror inte filmen handlar om nåt djupare än detta egentligen. Martin måste döda Herzog på något sätt, Herzog ser till att bemanna sin zombiestyrka, Martin hoppsan-det-var-inte-meningen-dödar några och skyller på armen och en Zombie Squad från USA kontaktas.

Det märks att regissören Tommy Wirkola fått en ökad budget med denna uppföljare, 35 miljoner norska kronor jämfört med 5,2 miljoner för första filmen och det märks att han tillsammans med dom övriga två manusförfattarna Stig Frode Henriksen och Vegar Hoel himself faktiskt lagt ner sin själ i historien. Hela filmen andas kreativitet, härligt sköna galna barnsliga och blodiga idéer som gått att genomföra tack vare mer pengar.

Jag skrattade gott, jag häpnade, jag suckade (fast på ett bra sätt om man nu kan göra det?) och jag gladdes åt dom ljudliga reaktionerna från resten av publiken. Jag tror vi var många som hade en mycket trevlig stund på Bio Rio den här hösteftermiddagen.

Det här var en av två filmer som Filmspanarna såg på Monsters of film-festivalen igår, jag lägger upp länkar till bloggvännerna när inläggen är publicerade. Den ”riktiga” filmspanarfilmen Predestination recenseras av oss alla på onsdag.

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Svensk söndag: LOSERS

Det är 1992 och arbetslösheten är hög i Borlänge. Åsa (Isabelle von Saenger) jobbar på Arbetsförmedlingen och håller en starta-eget-kurs för arbetslösa ungdomar. Hon låter dom spåna fritt och drömma, försöker få dom att klura ut nya företagsidéer som kan bli till nya och välbehövliga arbetstillfällen.

En av killarna, Jonas (Pelle Åkerström) kommer på en idé som Åsa verkligen tänder på, eller rättare sagt, hon tänder på Jonas och i ett försök att komma ner i brallan på honom godkänner hon på eget bevåg en vildmarkshajk för hela kursgänget under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Jag blev väldigt positiv överraskad av Losers. Den är blott 72 minuter men hellre 72 tajta minuter än fler om det bara är utfyllnad. Skådespelarna är riktigt bra allihop, fotot är väldigt snyggt och musiken som är skriven av Jonas Jonasson från bob hund är alldeles på pricken för att få mig att hamna i rätt stämning i varenda scen.

Jag får inte alls den lågbudgetkänsla jag trodde jag skulle få när jag ser filmen vilket enbart bevisar för mig att begåvning och kreativitet inte kan köpas för pengar. Järngänget är en film i samma genre som känns betydligt taffligare genomförd trots mycket större namn i rollistan och antagligen en väldigt mycket högre budget.

Det är en klart intressant debutfilm från Mattias Johansson och Markus Marcetic och det ska bli spännande att följa dom framöver.

För att dyka in i filmen ytterligare, läs gärna Except Fears intervju med Losers skapare och blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

TUSK

Det är nåt med den där känslan, det är nåt med att tro att man sett allt och sen ändå lyckas bli förvånad, det är nåt med det jag gillar. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar men någon valrossthriller har jag aldrig sett, inte förrän nu.

Att Kevin Smith kom på idén är en sak, att han gjorde verklighet av den en helt annan. Tusk handlar om podcastarna Wallace och Teddy (Justin Long och Haley Joel Osment) som i sin pod Not See Party (läs det högt så förstår du grejen) pratar om udda figurer som gör svinknasiga grejer, som att kapa benet på sig själv med ett svärd till exempel. När Wallace åker till Kanada för att besöka denna svärdsvingande kille visar sig killen vara död och Wallace blir besviken. På muggen på den lokala puben ser han ett handskrivet brev, någon vid namn Howard Howe har skrivit om udda historier och Wallace letar upp honom. Det visar sig att en av dom mest udda grejerna Howard (Michael Parks) berättar är om mötet med Mr Tusk, valrossen som räddade hans liv.

Tusk må vara en valrossthriller men den är också en valrosskräckis och en valrosskomedi med en släng av valrossdrama. Men trots att filmen handlar om en man som förvandlar en annan man till valross så tror jag det läskigaste av allt var första scenen med Haley Joel Osment i bild.

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment framför dig på näthinnan, alltså lillkillen från Sjätte sinnet, A.I och Forrest Gump (ja det är han som är Forrest Gump Jr). Tänk dig att du inte sett honom på film på väldigt många år (vilket du kanske har men jag och stora delar av biopubliken hade det uppenbarligen inte) och att hjärnan inte greppar exakt HUR många år som faktiskt gått sen han såg döda människor tillsammans med Bruce Willis. Alltså SHIIIIIIIT!

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment och så åker du med honom till en bensinmack. Du stannar bilen precis utanför skåpet där däckpumpen står, du bär fram pumpen och istället för att trycka fast den där luftpumpmetallstången vid bildäcket så trycker du in den i tvåan på Haley Joel och håller in handtaget, pumpar honom full med luft så han blir som en mänsklig heliumballong. DÄR har du Haley Joel Osment anno 2014! [Före och efterbild]

När chocken väl lagt sig kan jag dock konstatera att 26-åriga Haley Joel Osment är precis lika bra skådis som den lille varianten en gång var. Han är väldigt naturlig framför kameran, något som Justin Long också är även om han just i denna film är något överdrivet högljudd och skränig. Bra men too much liksom men i ärlighetens namn har han inte en helt lätt roll att spela, jag ska inte såga honom för hårt. Michael Parks är en bra skådespelare, kanske även jättebra till och med, han är dock en skådis som behöver textas för att jag ska hänga med på allt han säger och Tusk visades utan text.

Det jag tar med mig mest från filmen är minnet av Justin Long i valrosskostym, dom onödigt långa och sega scenerna med en utspökad Johnny Depp samt bensinmackscenen, ögonblicksglimten, den nyvunna vetskapen om att det finns gula robotformade Wunderbaums att köpa i Kanada.

Det blev lite av en informell filmspanarträff när Monsters of film-festivalen invigdes med Tusk i onsdags kväll. Jag kommer därför lägga upp länkarna till mitt biosällskaps, mina filmspanarvänners, recensioner när dom är uppe.

Filmparadiset var snabba med recensionen.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

THE STRANGE COLOUR OF YOUR BODY´S TEARS

Dan Kristensen (danske Klaus Tange) har varit ute på en resa och när han kommer hem upptäcker han att hans fru när försvunnen. KLIPP. Närbild på bröstvårta. KLIPP.  Kvinnoben som tittar fram under en lila klänning. KLIPP. Närbild på Dan (otroligt lik Willem Dafoe i vissa vinklar förresten). KLIPP. Bilden delas upp i tre. Uppspärrade ögon. Morristapeter. En drillborr. KLIPP. Brölande oljud. En bunden kvinna. Ett stetoskop. KLIPP. En snurrande LP-skiva. KLIPP. Dans ögon i närbild genom grön kameralins. KLIPP. Dans ögon i närbild genom röd kameralins.

Såhär fortsätter filmen i 102 minuter. Arty-farty-barometern går i taket och så även jag. Det här är INTE min grej. Filmer som försöker vara balla/coola/snygga/egna/svåra enbart för ballheten/coolheten/snyggheten/egenheten/svårighetens skull blir inget annat än skrattretande i mina ögon.

Kom igen, försök berätta nåt istället Hélène Cattet och Bruno Forzani, det här är en långfilm inte en videoinstallation på MAM i Paris.

Blir du nyfiken på filmen så visas den på Monsters of film-festivalen ikväll kl 22 på Zita eller på SF Anytime till och med söndag.