SELMA

Martin Luther King var en spännande man som gjorde mycket gott för världen. Han var pastor, ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och fick Nobels fredspris 1964. Filmen Selma handlar om honom och den handlar om medborgarrättsmarschen som gick från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Behöver jag tillägga så mycket mer än så?

Ja. Jo. Liiite mer kanske?

Selma är en klassisk BOATS, en film baserad på en verklig – och i det här fallet viktig – historia men det är också en film som jag känner att jag ”bör” se men egentligen inte är så värstans sugen på. Jag erkänner utan omsvep att hade den inte varit en av dom Oscarsnominerade Bästa film-filmerna hade jag skippat den, trots att David Oyelowo är med.

Oyelowo spelar Martin Luther King och utan att vara nån superpåläst MLK-kännare tycker jag Oyelowo är alldeles otroligt lik sin rollfigur. Och bra. Framförallt bra. David Oyelowo är en väldigt trivsam skådespelare. Varm liksom. Han känns hygglig.

Sen är det rätt intressant att se britten Tom Wilkinson som president Lyndon B. Johnson och Dylan Baker, superpeddot från Happiness, som J. Edgar Hoover i mixen av kända skådespelare som spelar mindre kända verkliga människor och tvärtom, tämligen okända skådespelare som spelar väldigt kända människor. Ett exempel på det sistnämnda är Nigel Thatch som Malcolm X.

Det kliar i huvudet, det gör verkligen det. Jag blir konfys å det grövsta. Filmen är väldigt snygg, ger nästan ett dokumentärt intryck i färger och känsla, många av skådespelarna högpresterar och det går verkligen inte att säga att historien inte är intressant. Så jag säger det, filmen ÄR intressant, den är bara inte intressant på det sättet att jag håller mig allert och pigg i psyket. Vi snackar nämligen 128 minuter nu, självklart är det en lååång film, va fan den är OSCARSNOMINERAD för Bästa film, klart den är lång.

[Tar en paus här och räknar på medel-speltiden på årets nominerade filmer: 132 min, 119 min, 165 min, 99 min (*ritar kors i taket*), 114 min, 128 min, 123 min, 107 min = medel-speltid på 123,38 min. Det var The Grand Budapest Hotel som ”höll nere” siffrorna]

Back from the paus.

Det jag ville säga var att jag fann filmen sövande, ja det gjorde jag. Och kanske till och med lite tråkig, fy på mig. Men jag är glad att jag har sett den för nu är det gjort. Tadam.

 

THE SKELETON TWINS

Dom är tvillingar, Milo och Maggie. Dom har inte träffats på över tio år men tvillingar är dom likväl, sånt går liksom inte att sudda ut. Milo (Bill Hader) ligger i ett badkar och har beslutat sig för att avsluta sitt liv. I en annan del av USA bor Maggie (Kristen Wiig) med sin man Lance (Luke Wilson) och dom lever ett liv som verkar vara rätt bra, sådär som dom flestas liv är om man inte känner till det som inte syns.

Jag blir lite ledsen av att The Skeleton Twins är en typ av film som ofta faller i glömska när den går upp på bio. Nu släpps den på DVD och jag är inte säker på att den når den stora publik den förtjänar nu heller. Bill Hader och Kristen Wiig är stora namn för alla som har koll på Saturday Night Live eller läster credits efter animerad film. Okej, Wiig känner nog många till i och med Bridesmaids men annars känns det som att dom båda är OTROLIGT bra jämfört med den sparsmakade uppmärksamhet dom får. Jag blir på gränsen till arg nu känner jag. Så många snoriga småungar och plutande tramspellar som exponeras på ljustavlor när vissa filmer har premiär och så finns det filmer som The Skeleton Twins som hamnar i PR-mässig radioskugga fast alla borde se den.

I mina ögon är The Skeleton Twins kantboll på en fullpoängare. Nu har jag bara sett den en gång men jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer höja betyget vid en omtitt. Skådespelarprestationerna är alldeles underbara. Bill Hader som den homosexuelle Milo, han är fantastisk. Det finns en speciell scen i filmen som innehåller en viss låt, lite mim och dans, jag ler bara jag tänker på den (och här kan du se den scenen om du vill, det är ingen direkt spoiler). Kristen Wiig som Maggie är precis sådär komplext bradålig som alla vi människor är och Luke Wilson, har han någonsin varit bättre än här? Han är så himla fin, bara glad och…nöjd.

Jag tror faktiskt jag är kär i den här filmen. Ja. Så är det. Tokkär faktiskt.

WHAT WE DO IN THE SHADOWS

Hur funkar det praktiskt när ett gäng vampyrer delar lägenhet? Allt det där logistiska, sköts det per automatik utan tjafs? Alltså städning, diskning, matlagning, betala hyran, sopa bort skelettdelar, sanera blodklafsiga golv och sånt?

Vampyrerna Viago (Taika Waititi), Deacon (Jonathan Brugh) och Vladislav (Jemaine Clement) bor tillsammans med den riktiga oldisen i sammanhanget, Petyr (Ben Fransham). Petyr är typ 8000 år gammal och fräser mest. Viago är pedanten, ordningsmannen, han vill ha koll på grejerna och ställer klockan så han vaknar när solen gått ner. Deacon gillar att festa och Vladislav är den stora kvinnotjusaren.

Det är en väldigt charmig film det här. Finurlig. Rolig. Knasig. Egen. Uppfinningsrik. Jag fnissade gott filmen igenom. Jag gillar den, jag gillar den så pass mycket att den får en extra fiffilura för viljan, orken och kreativiteten att göra något nytt.

Flmr-Steffo har också sett filmen och jag tror mig veta att den fick honom att skratta en hel del. Här hittar du hans recension.

Fredagsfemman #161

5. Bam!

Nu är det som så att jag har sett om Fifty shades of Grey, ja tänk för att jag har det. Och wham bam thank you mam jag håller fast vid mitt betyg. Den är skrattretande lökig men absolut värd sina 4/5. Jamie Dornan lär väl aldrig få någon Oscarsnominering för rollen men jag tror han överlever rätt bra ändå. Helikopterscenen är redan en klassiker i min hjärna. [Nu ser jag fram emot att lyssna på Filmmixerns Fifty shades of Grey-specialpod. Undras om man får höra någon av dom nynna Love me like you do med en blyertspenna i mungipan?]

.

.

.

4. Jordskott

Ja för tusan, det här är inte så pjåkigt. SVT dom kan dom. Det är lite suggestivt spännande och konstigt, läskiga barn, en otäck och till synes oändlig skog, maktfullkomliga män, en klotgrill och en mamma som förlorat sin dotter. Måndagar kl 21 på SVT1 eller när som helst på SVTPlay.

.

.

.

3. Game of Thrones i Kungsan

Med start imorgon och fram till onsdag har Westeros intagit Kungsträdgården i Stockholm. Ja, inte bara Westeros förresten, hela Game of Thrones-världen är här i en utställning som dessutom är helt gratis! Såhär står det i pressmailet. ”Denna ”måste-se”-utställning fokuserar på den fjärde säsongen av serien, med en rad nya installationer samt en kollektion på ca 70 originalobjekt från nyckelscener genom serien och utvalda delar från den kommande femte säsongen.” Femte säsongen närmar sig hörrni! Winter is not coming at all, VÅREN kommer, heja, snart är det 12:e april!

.

.

.

2. Flickdrömmar

Jag har sedan länge haft en Plan B om mitt yrkesliv skulle gå helt åt supertokiga pipsvängen, jag skulle börja som vuxenprao hos mina vänner och bekanta. Gå bredvid ett par dagar på varje ställe, se hur mina kompisar har det på jobbet, lära mig en massa nya saker, få inblick i yrken jag är nyfiken på och sådana jag knappt visste fanns. Det skulle vara så JÄVLA roligt att göra detta och antagligen det enda som skulle hamna på pluslistan om jag skulle bli arbetslös och göra en för-och-emot-lista. Calle Schulman verkar ha tänkt något liknande när han i sin podcast Pojkdrömmar samtalar med en hel drös yrkesmänniskor. Korta avsnitt, smarta frågor, intressanta svar, inget svammel. Det var väl den där värdetransportrånaren jag tyckte var lite onödig att ha med, han var lite för bra på att berätta, det lät lite väl coolt kanske. Lite väl mycket av en…pojkdröm.

.

.

.

1. Monica Rolfner is back!

I tidningar och sociala medier står det spaltmeter om Kjell Sundvalls nya film som har premiär idag. I nöd eller lust heter den. Det citeras Dan Ekborg-oneliners från filmen, det skrivs om skådespelarna Adam Pålsson, Magdalena in de Betou, Katarina Ewerlöf och Peter Magnusson. Jag ser fram mot att se filmen, det gör jag, men samtidigt känner jag mig lite trött, så pass trött att jag stampar ner min högerkänga i nåt som spruttar neonblått (tänk Måns Zelmerlöw i Mellon) och det där neonblå formar bokstäver som går att utläsa till ”DET ÄR FAKTISKT MONICA ROLFNERS FILM – OCKSÅ!”. Monica Rolfner har skrivit manus till I nöd eller lust OCH hon skrev manus till Tomten är far till alla barnen och det STÖR mig att det inte står ”MONICA ROLFNER IS BACK!” på någon endaste löpsedel (eller uttalas på TV av någon med glimten i ögat och Arnold-accent). Det är sexton år sedan Tomten kom och vi alla fick en klassisk julfilm att skratta och våndas åt. Blir det bröllopsångest den här gången – och blir det en klassiker till?

.

.

 

BIG EYES

Jag vet inte om herrens väg äro outgrundliga men en hel del annat kan definitivt vara det. Som dom där fyra tavlorna jag hade på väggen när jag var liten. Fyra långsmala tavlor föreställande två flickor och två pojkar, alla fyra med väldigt stora ögon, tavlor som var det sista jag såg innan jag somnade varje kväll. Jag tror mamma hade klippt ut bilderna från nån tidning och ramat in dom själv med hjälp av kartong, plexiglas och färgad tejp som ram.

Nu såhär eoner senare kommer bilderna tillbaka i mitt medvetande så jädra tydligt, Big Eyes handlar nämligen om konstnären bakom dessa tavlor, Margaret Keane.

Big Eyes är baserad på den verkliga historien om Margaret (Amy Adams), hennes storögda konst och hennes äkta man Walter (Christoph Waltz) som under tio års tid hävdade att det var han som målade tavlorna.

För att bena ut filmen lite, tittar du på trailern kan du strunta i att se filmen. Jag råkade få se trailern på bio, orkade inte blunda vilket var dumt för trailern visar exakt hela filmen – e x a k t. Att det är Tim Burton som gjort filmen känns lite….jahaja. Jag känner mig tämligen less på Tim Burton men avsaknaden av både Johnny Depp och Helena Bonham Carter i rollistan känns som ett stooort plus.

Att Tim Burton är ett stort fan av Margaret Keanes konst och samlar på hennes verk märks faktiskt i filmen. Han har svårt att ”döda sina älsklingar”, det är många scener som hade tjänat på att tajtats till och ibland även klippts bort.

Amy Adams är (antagligen) väldigt porträttlik Margaret och jag kan inte klaga det minsta på hennes skådespelarinsats. Att Margaret är en kvinna jag har svårt att tycka om beror inte på Amy Adams. Att Walter är en man som i varje bildruta är fullkomligt vidrig att beskåda beror däremot en hel del på Christoph Walts massiva överspel. Även om Walter varit just såhär i verkliga livet hade filmen tjänat på att tona ner honom liiiite, han känns liksom inte riktig, han är som en seriefigur. Att Margaret inte kunde genomskåda denna psykopatsjälvlysande fars till människa säger dessutom en hel del om henne och det är inget positivt direkt.

Trots allt detta är Big Eyes en ganska sevärd film. Visuellt oklanderlig – såklart – det är ju Tim Burton och konsten ger mig hjärtklappning, jag skulle gärna äga en äkta Keane jag med.

Big Eyes har biopremiär imorgon.

FILMSPANARTEMA: NATTEN

Om jag bara kunde förklara hur gärna jag hade velat dissekera Nightcrawler till det här temat. Jag hade velat se filmen fram och tillbaka med lupp, pausa, zooma in, läsa på fakta, gräva, fixa och dona – samt ta reda på om regissören och manusförfattaren Dan Gilroy skrev Nina Romina-karaktären med frugan Rene Russo i åtanke eller om det bara var en lycklig slump att hon fick rollen. Det var min plan A, jag hade höga ambitioner. Tyvärr fick jag inte ihop tillräckligt med fritid för att skriva inlägget så ingående nördigt som jag önskat och lägger det därför på is för nu och gräver istället fram Plan B ur backfickan.

Plan B är en film jag funderat på att se ett tag men inte fått tummen ur. Jag har sett två av regissörens tidigare fyra filmer, Wendy and Lucy samt Meek´s Cutoff och ingen av filmerna har fallit mig i smaken. Men skam den som ger sig och med min nyfunna betuttning i Jesse Eisenberg kanske det går bättre den här gången? Vem vet? Dagens film är skriven och regisserad av Kelly Reichardt och har den för temat perfekta titeln Night Moves.

Dena (Dakota Fanning) jobbar på ett spa där medelålders vita kvinnor går för att….bada? Det ser inte så värstans skönt och/eller mysigt ut, jag får mer känslan av kallvatten i poolerna men det gör säkert gott i behövande kroppar och är antagligen ett miljömedvetet, ekologiskt och energisparande spa på alla sätt och vis. Josh (Jesse Eisenberg) jobbar på en självförsörjande bondgård och känns nervös. Dena är inte heller helt lugn, hon kliar sig på armen när det blir lite för mycket, nån form av stresseksem kan jag tro.

Dena och Josh är miljöaktivister och får kontakt med Harmon (Peter Saarsgard) för att kunna genomföra ett attentat. Dom köper en båt – Night Moves (inget kvinnonamn här inte) – och sätter planerna i verket (planerna var redan igång när filmen börjar).

Precis som i Reichardts andra filmer är det inga flådiga, piffade och fixade skådespelare man får se, nej här är det så basic som-gud-skapade-oss att det känns som det stått stora skyltar med överstrukna schampooflaskor på inspelningsplatsen. Allt är filmat i neutralt beige-grå skala, musiken är långsam och lågmäld (precis som i Reichards andra filmer) och alla tre skådespelarna är egentligen helt perfekta i sina roller.

Hur funkar då filmen sett till temat? Bra skulle jag säga och det beror inte enbart på titeln. Ungefär halva filmen utspelar sig på natten och det är dom scenerna som är absolut bäst. Mörkret, den lite suggestiva plingplongmusiken i bakgrunden, stressade miljömedvetna terrorister med kluvna toppar, klädda i ekobomull. Och Jesse Eisenberg. Han är riktigt bra här.

Men det verkar inte spela någon större roll vad Kelly Reichardt bestämmer sig att göra film om, hundägande, western eller ekoterrorism, hon gör det på sitt sätt och det sättet klickar inte riiiiiktigt med mig. Night moves är dock den av filmerna som klickar bäst, den är faktiskt inte så dum alls. Dessutom fick musiken mig att påminnas om Cold in July och det är inte så pjåkigt. Riktigt bra musik! Efter lite efterforskning visade det sig dessutom att dessa båda filmer faktiskt har samma kompositör: Jeff Grace.

Vi blir iakttagare, bakom ett lager av det andra livet som alltid pågår” skriver Hynek Pallas om filmen i SvD och ger den en 4:a och i DN skriver Kerstin Gezelius att Reichardt ”skapar en nästan outhärdlig spänning. På indie-vis, inte på genre-vis” och ger också filmen en 4:a.

Idag skriver resten av filmspanargänget också om NATTEN. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Absurd Cinema

Har du inte sett den (blogg)

BEFORE I GO TO SLEEP

Christine (Nicole Kidman) har råkat ut för en olycka, tror man. Genom otaliga slag i huvudet har hon fått en ovanlig form av minnesförlust som innebär att hjärnan varje morgon liksom raderat all information från dagen före, från livet innan. Hon minns inte någonting. Det konstiga är att hon minns hur man klär på sig, äter, pratar, räknar, pratar i telefon, fungerar socialt. Men såna petitesser får man inte tänka på om man ska stå ut i 90 minuter med den här filmen.

Christines man Ben (Colin Firth) har varit så hygglig att han gjort en ”tavla” på väggen bestående av foton och post-it-lappar som ska hjälpa henne med minnet. Väggen ser ut som nåt som skulle kunna ses i Seven eller När lammen tystnar, fast det är gulliga pussbilder istället för lik. Han är väldigt lugn, väldigt pedagogisk. Dom har varit gifta i fjorton år och hon har lidit av denna ”dygnsdemens” i fyra år, ändå sitter han på sängkanten vaaaaaarje morgon och berättar saaaaaaamma historia dag efter dag efter dag. En annan hade bara FLIPPAT! Orka dra samma grej varenda dag!!!??? Men Ben är en god man. Eller?

Detsamma gäller Dr Nasch (Mark Strong) som ringer Christine vaaaaarje morgon och berättar saaaaamma sak. Har han inget liv? Inget riktigt jobb? Inga andra patienter? Vad är det med just Christine som får världen att typ stanna bara hon andas? Jobbig situation javisst men i verkliga livet hade hon inte fungerat alls.

Nu är det här inte verkliga livet MEN jag kräver ändå någon form av trovärdig ram om jag ska köpa storyn. Det finns ingen. Det är korkat till max det här. Spännande någon sekund här och där men annars blaj.

Nicole Kidman är självklart jättebra. Colin Firth och Mark Strong är båda okej och jag tror att S.J Watsons roman som filmens manus är baserat på är fullt läsbar. Det är nånstans mellan bok och manus det tokat till sig ordentligt.

Alltså o r d e n t l i g t.

Det är klart att filmen är tittbar men den är inte bra.

Verkligen i n t e bra.

Dagens duo: ROMEO & JULIA

När både Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan simultant svandyker ner i Shakespeare-poolen och ger honom fullt utrymme på sina bloggar under samtliga söndagar i mars så svischade jag om lite i mitt måndagsschema, även jag hade nämligen ett litet Sheakspearerelaterat inlägg på lut.

1595-1596 skrev William Shakespeare pjäsen The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet och fyrahundra år senare hamnade historien i den australiensiske regissören Baz Luhrmanns händer.

Alltså det här var en sån jäkla cool film när den kom. Jag såg filmens första tio minuter på repeat på VHS, spolade fram och tillbaka, fram och tillbaka, wow alltså. Klippning, bokstäver, färger, musiken, allt var så härligt annorlunda. Nu ser jag filmen och skrattar i byxan. Var det inte 1996 filmen hade premiär? Det känns som…1936. Filmen är så jäkla lökig alltså, den känns mer som en parodi än en tragedi och jag kan inte ens se det jag förut tyckte var så ballt. Luhrmanns Strictly Ballroom (från 1992) och Moulin Rouge (från 2001) håller betydligt bättre, det är en enorm klasskillnad.

Om någon mot förmodan inte redan vet vad Romeo och Julia handlar om så handlar den om två adliga familjer boendes i Verona där Romeo tillhör släkten Montague och Julia släkten Capulet. Familjerna ligger i fejd med varandra men när Romeo (i filmen spelad av Leonardo DiCaprio) och Julia (Claire Danes) blir kära i varandra tror och hoppas dom på att familjerna kan bli sams. Ungdomlig naivitet kan vara så….förödande. Samtidigt så….vacker.

Det bästa med filmen är samspelet mellan Leo och Claire. Kärleken dom emellan känns verkligen äkta. Leo har en cool flottig lugg och Claire ler med ögonen. Lite överspel här och där kan jag ha överseende med. Men resten. Filmen som helhet. *skakar på huvudet* Baz, vad hände där egentligen? Och Lovefool med Cardigans, det var så STORT att ett svenskt band hade med en hitlåt i en film. Hade vi varit med om det sedan Roxettes hemska ballad i Pretty Woman?

Filmen må vara ett magplask men Romeo och Julia som duo är i det närmaste perfekt. Två söta unga människor, tokkära i varandra, tillsammans mot världen. Jag kan inte värja mig mot sånt.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.