Månad: november 2016

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 31

Om man gillar skräckfilm och det kommer en ny film av Rob Zombie, vad gör man då? Jo man tittar såklart.

Rob Zombie är en såndär regissör som som gör visuellt jäkligt snygga filmer även om dom ofta har en hel del i övrigt att önska för att komma upp i dom riktigt höga betygen. Till exempel gjorde han en remake på Halloween 2007 och den är så dålig att inte ens en världens grövsta curlingmamma kan säga att hon gillar den.

I 31 är det nåt så aktuellt som CLOWNER på tapeten. Vidriga jävla mördarclowner. Naziclowner. Psychoclowner. Motorsågsclowner. Döda-folk-på-kreativa-sätt-clowner. Eller rättare sagt, det är sminkade jävla freaks, precis som ALLA clowner är. Usch för clowner! Vem fan kom på det där otyget från första början egentligen?

Det jag gillar med filmen är estetiken i kombination med musiken, för filmen ÄR snygg. Gritty, blodig och askleggig men snygg. Däremot är rollfigurerna en samling spån och jag kan inte säga att jag bryr mig det minsta om dom överlever fram till eftertexterna eller inte. Det är synd. Att vara känslomässigt investerad i filmen hade varit ett jätteplus såklart men jag är inte förvånad då personregi och skrivande av komplexa och likeable karaktärer inte verkar vara Zombies starka sida.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och hos Filmitch kan du läsa om Black mountain side och hos Sofia om zombies (nähä!?!?!) i filmen Run zombie run. Tack för finfint samarbete Johan och Sofia!

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: DON´T BREATHE


Don´t breathe känns som årets andra riktiga snackis-skräckis, efter Lights out. Det här skulle liksom vara en nyskapande skräckfilm, nåt riktigt otäckt, nåt som får kidsen i biosalongen att kippa efter andan och vilja gå hem.

Så när jag ser Don´t breathe så gör jag det med höga förväntningar. Jag känner mig lugn i kroppen trots vetskapen om att jag kommer bajsa på mig och det är en ganska skön känsla. Kanske till och med den BÄSTA känslan när det vankas skräckfilmsmys? Jag menar, varför annars titta på skräckfilm, om man inte VILL bli rädd?

I korta drag handlar den här filmen om tre unga människor som ska göra inbrott i ett hus där en äldre man som är militär och krigsveteran bor. Han har tydligen en jäkla massa pengar liggande hemma och det är dessa Rocky (Jane Levy), Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) vill åt.

Det här är en film som är fullskiten med jumpscares, med fullständigt otroliga lösningar i vissa scener, med så många och så alternativa slut att jag borde sitta och rulla med ögonen så jag fick träningsvärk i ögonbrynen MEN det kommer ett MEN här: filmjäkeln är jättebra!! Jag BLEV rädd. Jag HOPPADE till massor med gånger. Ojoj, alltså, vilken tripp!

Som skräckfilm är den snyggt fotad, superbra musik och ljud över lag, det är skådisar som gör det dom ska, det är en story som kanske inte är den mest geniala i världshistorien men den funkar och den är ruggig. Jag är helt enkelt jättenöjd och jag förstår verkligen hajpen.

Idag skriver Filmitch om The Posession och Sofia om en jätteny zombiefilm: The girl with all the gifts.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: VISIONS

En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.

Här är det Eveleigh Maddox (Isla Fisher) som är den gravida. Hon har tillsammans med sin man David (Anson Mount) köpt en liten vingård och ska försöka starta om sitt liv på nytt efter att ha haft det tufft ett tag. Eveleigh var med om en svår trafikolycka och har haft psykiska problem sen dess men nu när hon är med barn har hon slutat med medicinen och nu börjar hon se saker. Läskiga grejer. Och hon drömmer mardrömmar och får visioner om sånt som SKA hända.

Den här filmen bjussar på nåt så ovanligt i skräckfilmssammanhang som jumpscares som har en mikrosekund fördröjning, alltså, dom funkar inte riktigt. Tänk vilken fingertoppskänsla klipparen måste ha för att få till något som vi i princip tar för givet. Alltså att vi SKA hoppa en halvmeter och/eller hjärtat ska stanna för en stund.

Jag har inte sett jättemånga avsnitt av The Big Bang Theory men jag har sett tillräckligt av Jim Parsons som Sheldon Cooper för att inte köpa hans rollinsats som allvarlig läkare i den här filmen. Isla Fisher är däremot jättebra och Gillian Jacobs som hennes nyfunna gravidkompis Sadie gör också en bra insats. Jag kan dock inte riktigt godkänna helheten även om jag inte på något sätt led mig igenom filmen. Den var okej, men knappt.

Filmitch skriver om Emelie och Sofia fixar fredagsmys och återkommer med en kanonfilm imorgon.

Publicerat

Fredagsfemman #248 – Favoritsubgenres inom skräckfilm

5. Over-the-top-skräckisar-med-extra-allt

Jag erkänner, jag gillar såntdär överdrivet äckelslafs som vettiga människor med hjärna och urskiljningsförmåga ratar som pesten. Jag kanske inte tycker det är dom mest otäcka av skräckfilmer men jag drivs av att utmana mig själv och kolla var gränsen går för hur mycket äckelpäckel jag kan se utan att blunda eller stänga av. Hittills har jag inte hittat gränsen och jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt, jag vet bara ATT den finns. Nånstans. Frågan är var?

.

.

.

4. Seriemördarfilmer-med-mördare-med-huva-eller-mask

Att inte kunna se ögonen på människor är otäckt tycker jag. Personen förvandlas till nån form av ”det” och ett ”det” kan rymma precis vad som helst, ett monster, en mördare, en vanlig simpel idiot – eller en kombo av dessa tre. Otäckt alldeles oavsett. Det här med masker är nåt som nästan överanvänds i skräckfilmer men uppenbarligen är det många fler än jag som blir rädda för Mike Myers, den där svarta grejen i Sinister, Jason, dom där med djurmasker i You´re next eller andra masker i Strangers eller varför inte Leatherface.

.

.

.

3. Homeinvaderfilmer

Mitt hem är min borg och fan ta den som försöker paja tryggheten jag känner när jag är hemma. Därför är det inte särskilt svårt att känna paniken som rollfigurerna känner i homeinvaderfilmer när deras hem och trygga vrå invaderas av vad-det-än-må-vara av kidnappare, mördare, våldtäktsmän, annat löst folk och psykopater.

.

.

.

2. Gravidskräckisar

Alla som någon gång varit gravid vet att under vissa perioder kommer det mardrömmar som ett brev på posten. Alltså, nu snackar vi inte mardrömmar-mardrömmar, såna som vanliga icke-gravida människor har, nä nu snackar vi JAGSMÄLLERAVMARDRÖMMAR, JAGVAKNARIMITTEGETSVETTMARDRÖMMAR (och madrassen kommer aldrig torka igen), HJÄRTATSPELARKONGASMEDSIGSJÄLVMARDRÖMMAR, ja, såna som alltså utgår ifrån att det som växer i ens mage inte är av denna värld. Det kommer bli knas helt enkelt, det är den känslan man lever med i nån vecka efter att en sådan dröm slagit till med full kraft. Därför är gravidskräckisar något av en ”favorit” för mig (ja jag är weirdo). Blivande mammor är både dom mest utsatta av personer OCH dom starkaste och detta resulterar ofta i riktigt bra och otäcka skräckfilmer. Och riktiga barn förstås.

.

.

.

1. Läskiga-djur-under-vatten-skräck

Jag veeeeeet, jag är tjatig, men jag kan inte tjonga upp någon annan subgenre än denna på första plats för det här är den enda skräckfilmsgenren som får mig att fungera som en bättre begagnad slamsugare när det kommer till att leta upp all skit som finns. Jag blir också – ofta – genuint rädd för dessa filmer även om kvalitén kan ha en hel del i övrigt att önska.

.

.

Idag är det en speciell dag för det är skräckfilmsveckefredag och därför hänger både Filmitch och Sofia på och gör alldeles egna listor!! Och klockan 15 dyker det upp ännu en skräckfilmsrecension på våra bloggar.

Publicerat

SNACKA OM FILM #61 – ”Drottningmodern”

En väldigt sen inspelning resulterade i ett väldigt tröttfnissigt avsnitt men så blir det ibland.

Denna vecka listar vi dom bästa filmerna som är baserade på TV och/eller dataspel, Steffo har sett uppföljaren till Now you see me och jag har varit på bio och sett Benedict Cumberbatch kicka rumpa som Doctor Strange. Dessutom pratar vi om det här med kortfilmer och vi har båda sett Joel Kinnaman som tvåbarnspappa i ett snörikt drama.

Håll till godo. Nästa vecka blir det tungt, dystert och allvarligt – sådär som det brukar vara.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

Skräckfilmsveckan: RUMAH KENTANG

Rumah på indonesiska betyder som jag förstår det hus. Kentang betyder potatis. Rumah Kentang betyder alltså ”potatishuset” eller ”house of potatoes” som det står när jag ser filmen med engelsk text. Det låter liiiite läbbigare och lite mindre Lars Molin på engelska än svenska eller hur och tittar du noga på affischen så är bokstäverna skrivna med potatisar. Kreativt va?

Jag sprang på den här filmen när jag klickade runt på Itunes och jag undrar om det inte är mitt bästa tips när det gäller att hitta små annorlunda filmer som man inte känner till alls. Okej, ibland blir det tok och fel och dåligt på alla sätt och vis men ibland – som nu – blir det faktiskt riktigt bra.

Farah (Shandy Aulia) hyr ett hus som alltså kallas potatishuset och det vilar en förbannelse över det. Enligt seden får man till exempel aldrig öppna ytterdörren när det ringer för då släpper man in ett spöke. Självklart ringer det på dörren. Farah har nåt slags sjätte sinne och ser sånt som andra inte ser och detta i kombination med att bo i ett hus som detta är kanske inge vidare för nattsömnen. Vem är det som står i duschen med svarta fötter? Vem är det som snabbt och skakigt kryper omkring i taket?

Det känns lite förvånande att det inte redan dykt upp en amerikansk remake på den här filmen, eller har det det? Har jag bara missat det? Alla typiska skräckfilmsingredienser finns här och vem är jag att gnälla över det? Kanske blev det lite extra plus för filmen att jag såg den ensam, mitt i natten och när det var alldeles höstsvart  ute, men äsch, visst är den värd en fyra!

Idag skriver Filmitch om The Healer och Sofia om en film som ligger mig otroligt varmt om hjärtat nämligen Maggie.

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: DEAD SILENCE


James Wan. Cool kille. Begåvad. Han blev stor 2004 när han gjorde en långfilm av sin kortfilm Saw och man såg aldrig ett helkaklat rum, en såg och en fotled på samma sätt igen. Det tog tre år innan han regisserade en långfilm igen och då slog han till med två, Death Sentence (som han ”bara” regisserade) och dagens film Dead Silence som både regisserat samt skrivit manus till tillsammans med sin Saw-parhäst Leigh Whannell.

Det känns som att kombinationen av dessa två män inte kan bli annat än en funktionell skräckfilm. Visst finns det lite barnsjukdomar  i filmen som man inte ser i nyare Wan-filmer (typ Conjuring-filmerna och Insidious), typ överanvändning av hög musik i samband med hoppiga inzoomningar, men jämför jag med sååååå mycket annat som jag ser i denna genre så är lägstanivån väldigt hög när James Wan är inblandad.

Som så många gånger förut är det en docka inblandad i storyn och denna gång är det en buktalardocka. Värsta sortens docka om du frågar mig, fy fan alltså, läbbiga grejer. Legenden om buktalaren Mary Shaw säger att hon förlorade rösten och det är något Jamie (Ryan Kwanten) fått sig berättat som en saga när han var liten och nu plötsligt minns igen när han är vuxen och hans fru blivit brutalt mördad. Av en docka. Som låg inslagen i en låda. Som en present. Utanför dörren.

Nåt som slår mig med alla dessa dockor i skräckfilm är VARFÖR dockorna prompt ska behandlas som vore dom barn eller husdjur? Dom ska bäddas ner i sängar, sitta i fåtöljer med en skön kudde bakom ryggen och framförallt ska dom befinna sig i samma rum som dom boende – hela tiden. Varför i hela friden då? Varför måste man ha en docka så nära sig hela tiden? Absurt. Ja, nästan lite sjukt. Överlag finner jag folk som samlar på dockor med ansikten i porslin eller hårdplast rätt otäcka. Eller så har jag helt enkelt sett alldeles för mycket skräckfilm. Så kan det va.

Men trots – eller tack vare – att jag sett så mycket skräckfilm så känner jag tämligen direkt om en skräckis ”funkar” eller inte. Och Dead Silence funkar. Se den med fördel en mörk regnig natt. Ensam. Eller uppkurad med nån i soffan, det går också bra. Men för maximal skräcknjutning bör man nog se den ensam. Med hörlurar. Det är sen gammalt.

Idag skriver Filmitch om The Sentinel och Sofia tar en liten välbehövlig paus.

Publicerat

FILMÅRET 1982

1982 var jag tio år och hade ett rätt bra liv. Åt böcker till frukost, lunch och middag, lyssnade på Depeche Mode, älskade skolan och började gå sådär på riktigt på bio. Man kan kanske säga att inte mycket har hänt på dessa 34 år, varken med mig eller min filmsmak. Kolla bara på listan.

 

10. En officer och gentleman
(Regi: Taylor Hackford)

Fanns det något vackrare filmpar 1982 än Richard Gere och Debra Winger? Skulle inte tro det. Uniformsromantik när den är som bäst!

.

.

.

9. Cat people
(Regi: Paul Schrader)

David Bowies musik, suggestiva scener, konstig incestuös historia och fyrfota djur.

.

.

.

8. En midsommarnatts sexkomedi
(A Midsummer Night´s Sex Comedy, Regi: Woody Allen)

Woody Allen hade med all säkerhet sett Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende (från 1955) när han skrev manuset till den här filmen. Kanske är det lite Shakespeare inblandad också, han har ändå skrivit En midsommarnattsdröm. Men hur det än ligger till med inspirationskällor så är det här Mia Farrows första Woody Allen-film och det är en riktigt mysig och rolig film tycker jag. Läge för omtitt dessutom då jag inte skrivit om den med inkluderad risk att den inte håller och därmed åker ur listan. Vi får se.

.

.

.

7. Garp och hans värld
(Regi: George Roy Hill)

Under 80-talet hade jag fyra litterära män som tryggt höll mig i varsin hand och ledde mig genom livet (neeeeeej, jag har inte fyra händer men dom fick väl dela på mina två tänker jag). Författarna var Stephen King, Fjodor Dostojevskij, Jonas Gardell och John Irving. John Irvings böcker blev ofta filmatiserade på den tiden och Garp och hans värld var en riktig höjdarbok som blev en riktig höjdarfilm med Robin Williams i huvudrollen som T.S Garp himself.

.

.

.

6. Rocky III
(Regi: Sylvester Stallone)

Nej, det här är långt ifrån en av dom bästa Rocky-filmerna men den har en given plats på listan ändå. Because he´s worth it!

.

.

.

5. Den enfaldige mördaren
(Regi: Hans Alfredson)

En svensk klassiker, så jobbig att se att jag drar mig för det men varje gång är det värt det. Stellan Skarsgård snackar obegriplig skånska men är så hjärtskärande som Sven i denna ytterst välskrivna historia som är baserad på Hans Alfredsons roman och han har även skrivit filmmanuset själv. Se den om du inte redan gjort det. Otroligt bra film!

.

.

.

4. E.T
(Regi: Steven Spielberg)

Min morfar gjorde en E.T i sten till mig när jag tjatade om en E.T-docka men min mamma vägrade köpa en. Morfar gjorde allt i sten så det var inget statement att just min E.T tillverkades av småsten och plastic padding. Den här filmen tog fan kol på mig när jag såg den på bio som tioåring. Så djävulusisk fin och sorglig.

.

.

.

3. Fanny och Alexander
(Regi: Ingmar Bergman)

Om De enfaldige mördaren är en svensk klassiker så kommer det en till här. Fanny och Alexander är en SJUKT bra film, det är perfektion in i minsta detalj och även om den är lång som en regnig måndag (som min kollega Daniel skulle ha uttryckt det) så är den SÅ sevärd om man tar sig tiden. Och det gör man. Eller hur?

.

.

.

 

2. The thing
(Regi: John Carpenter)

Snön, musiken, Kurt Russell, spänningen, effekterna, John Carpenter. Se gärna uppföljaren-som-inte-är-en-remake-trots-att-den-heter-samma-sak direkt efter.

.

.

.

1. First Blood
(Regi: Ted Kotcheff)

Här är den. Filmen. Filmen som fick mig att förstå storheten med både Sylvester Stallone och filmtittande i sig. Det finns nästan inga filmer som är bättre än First Blood, inte någonsin, inte genom tiderna, typ nästan aldrig. Jag älskar den här filmen. Så var det då och så är det nu. Gammal filmkärlek rostar aldrig.

 

Idag listar mina filmbloggarkompisar också sina favoriter från 1982. Här är deras listor:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEFORE I WAKE

Om man vet att det händer hemska grejer när man sover, skulle man då tillåta sig att somna?

Lilla grabben Cody (Jacob Tremblay) gör inte det. Han håller sig vaken med alla till buds stående medel, vilket till exempel innefattar ett betydande intagande av energidryck nattetid. Han kan inte sova, han får inte sova, för då kommer fjärilarna och där fjärilarna är där är även….ja just ja. Vad är det för läskig typ egentligen?

Jessie (Kate Bosworth) och Mark (Thomas Jane) har förlorat sin lille son Tate (Hunter Wenzel), han drunknade i badkaret, hemma. I ett desperat försök att bli en hel familj igen adopterar dom lille Cody som blivit föräldralös. Men Cody ÄR speciell, han sover liksom inte, och det börjar hända mystiska saker i huset. Färgglada fjärilar dyker upp nattetid och Tate! Tate kommer tillbaka! Men är han verklig eller ett hjärnspöke?

Den här filmen rymmer många frågetecken, nästan fler än jag kan räkna. Det enda som INTE är ett frågetecken är Jacob Tremblays insats som Cody, han fortsätter briljera som den lille store skådespelaren han är. Men filmen i sig? Nja. Inte så bra va. Inte så bra alls. Visst finns det ett par jump-scare-moment som funkar men förutom det är filmen bortom all sans, vett och logik och flera scener stör mig enormt.

Jag tror till exempel inte på att Jessie skulle lämna Cody ensam i badkaret med stängd dörr efter att ha varit med om att Tate drunknade i samma badkar. ALLA mammor skulle ha suttit på badkarskanten och haft koll, ALLA!

Idag skriver Filmitch om lättklädda damer och tillika lättklädda mördarmål i Cheerleader Camp och Sofia fortsätter sin odyssé bland zombiesar i The Dead the Damned and the Darkness.