Månad: april 2019

Publicerat

US

Jordan Peele alltså. Mannen som gav oss den aningens överskattade snackisen Get out härom året. Oscarsnominerad för Bästa film också. Undrens tid är inte förbi, tyckte man då. I år nominerades Black Panther och jag tar tillbaka allt jag tänkt om Get out. Klart den skulle vara nominerad, vad jag än tycker så är det en välgjord och ”egen” film.

Men nu är frågan om Get out är för Jordan Peele vad Sjätte sinnet är för M. Night Shyamalan? En HIT av gigantiska mått och också en måttstock mot vilken alla efterföljande filmer kommer mätas emot. Fullt förståeligt givetvis men också orättvist kan jag tycka. Flera av Shyamalans filmer är långt ifrån dåliga även om dom är bra bleka jämfört med Sjätte sinnet. Och hur står sig Us mot Get out nudå? Det skulle bli spännande att se.

Dagen innan vi i Filmspanarna skulle gå iväg och se filmen kollade jag in Fredrik Wikingssons Instagram. Han hade sett Us men använt Paint lite kreativt och ändrat titeln till ”Usch!”. Bildtexten löd ”Vad fan var det här för skit?” och sedan följde 759 kommentarer varav det stora flertalet höll med honom.

Jag kände mig tacksam när jag läste detta, det fick mina ändå rimliga förväntningar att sänkas rejält och vad är det vi alltid säger om förväntningar på filmer? DET ÄR INGE BRA, DET ÄR ALDRIG ETT PLUS, ALDRIG NÅGONSIN. Jag satte mig alltså i biosalongen och trodde jag skulle få se ett av fekalier dialogdrivet manus. Så. Blev. Icke. Fallet.

Det här är en film som får min hjärna att gå i spinn och DET tyckte jag alltid är positivt. Jag får inte alla trådar att gå ihop, jag förstår verkligen inte allt, jag köper inte inblandningen av Gud i historien och logik kanske inte är manusets starkaste sida MEN jag tycker filmen är uppfriskande, den är egensinnig, den är som en idéspruta som skjuter ur sig tankar och frågeställningar och där sitter jag och lyssnar på Luniz´”I got 5 on it” och njuter. Det är spännande och behagligt, det är roligt och konstigt, det är kreativt och snyggt – allting samtidigt.

Us fullständigt KRYLLAR av filmiska referenser och efter att ha tittat på ”hjälp-för-att-förstå-filmens-sammanhang-filmer” på youtube kan jag konstatera att det går att värka fram ännu fler referenser än det vid en första anblick gick att se. En del mer långsökta än andra. Värkar alltså. Ibland kan man få något så banalt som en skugga att bli en sax bara man bestämmer sig för det tillräckligt hårt.

Lupita Nyong´o, Winston Duke, Elisabeth Moss och Tim Heidecker är bra i sina respektive roller men frågan är om det inte är Jordan Peeles hjärna som ÄR själva huvudrollen? Vad är det som rör sig där? Ingen vet – men underhållande är det!

 

 

.

Fler filmspanare som sett filmen är:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

Publicerat

THE DOOR IN THE FLOOR

För femton år sedan var Elle Fanning inte gammal alls. Närmare bestämt, hon var fem och skulle fylla sex. När jag ser henne i den här filmen slås jag med häpnad över vilken bra skådespelare hon var redan då OCH att hon är så otroligt lik sig själv nu. Det är precis samma manér, samma sätt att prata. Otroligt häftigt att se.

Elle Fanning spelar Ruth Cole, dotter till Ted (Jeff Bridges) och Marion (Kim Basinger) och syster till två bröder som inte finns i livet längre. Dom är döda och det är Marion med, i alla fall inombords. Det är generalknas i äktenskapet och Ted vill separera ”på prov” över sommaren och ha Ruth på halvtid. Marion verkar inte bry sig föga över hans förslag men sommaren kommer och med det sagda separation. I samma veva anställer Ted en assistent som heter Eddie (Jon Foster, ja han är bror till Ben) för en assistent är precis det Ted behöver i sitt yrke som författare. Eddie är ett stort fan av Teds böcker och ser det som en stor ära att få jobba för honom.

Jävlar i havet vad snygg Jeff Bridges är här. Och naken är han också. ”Din penis är rolig pappa”, säger Ruth men det är bara hon som får se den, en annan sitter och glor med förstoringsglas på min 70-tummare men närå, det är skuggor för hela paketet. Han är köttig. Naturlig. Går omkring i linne-nattlinne. Har utedusch. Dricker vin i stora glas. Lyssnar på klassisk musik. Karvar på en stor ost som han har på vardagsrumsbordet och som han äter skiv-vis av. Får Mimi Rogers att klä av sig alla kläder. Han är helt enkelt Den Store Konstnären så som han oftast porträtteras på film.

Kim Basinger är smal och sval och ser snäll ut. Hon har ömma modersögon och med dom tittar hon på Eddie så han håller på att smälla av av kåtslag. Hennes hår är busigt och hon har ljusa kläder. Hon visas till en början endast som ett vackert neutrum och det kan man ju dö av leda av men det ändrar sig ju länge filmen går.

The door in the floor är baserad på John Irvings roman A widow for a year som kom ut 1988. Tio år sedan kom den ut på svenska, då med titeln Änka i ett år. Tänk, det fanns en tid i mitt liv när jag i stort sett bara läste böcker av John Irving. Det var efter perioden då jag enbart läste Stephen King. Underbara författare båda två, superduktiga på att berätta riktiga historier och men ännu ett gemensamt – det är inte alltid dom skrivna historierna gör sig hundra på film.

Alltså, det är mycket masturberande i den här filmen med betoning på MYCKET. Eddie passar på när helst han får chansen, bara något som påminner om Marion finns i närheten så går han igång. Eller Marion själv, det är såklart bulls eye. Eddie har liksom fastnat i vinkelvolten, följer efter Marion till biografen, beter sig som värsta stalkern men den lilla skillnaden att Marion är en förstående kvinna, en förstående och TACKSAM kvinna (”det är skönt att veta att åtminstone någon tänker på mig” säger hon efter att Eddie runkat över underkläderna som låg på hennes säng), en förstående, tacksam och HUNGRIG kvinna som till och med bjuder ut unge Eddie på middag TROTS att hon vet om hans känslor för henne och att han är så oskuld som en ung pojke kan vara.

Inled honom icke i frestelse! tänker jag, det här kan aldrig sluta bra och i mångt och mycket gör det det inte heller. Det är verkligen ett familjedrama i det lilla som blir det stora och faktiskt en ganska underhållande filmstund. Filmen har skådespelarna att tacka för mycket, dom är riktigt bra allihop. Att filmens stämning och känsla känns som en 90-talsfilm trots att den är gjord 2004 gör inte heller ont. Kanske beror det på när boken är skriven. Det var ju nutid – då.

Jag såg filmen på Cmore.

Publicerat

Återtitten: A STAR IS BORN

Kan en film ha allt men ändå falla platt? Det kanske är lite orättvist att kalla en 3/5-film för att falla platt men ser man till förväntningar och kärleken från stora delar av världen BORDE ändå A star is born landa på ett högre betyg än en mellanmjölkstrea tycker jag. Ändå var det precis vad filmen gjorde när jag såg den på bio strax efter premiären. Inte en enda cell i min kropp var det minsta gråtsugen trots att i stort sett hela salongen tokgrät. Vad är det för fel på mig? Jag måste ju ta reda på det, jag måste se om filmen!

Jag stoppar blu-rayen i spelaren och trycker på play. Nu är det dags. A star is born förtjänar en återitt om så bara för min fascination för personkemin mellan Bradley Cooper och Lady Gaga. Det är ”NÅT” där som gör hela filmen. Dom är EPISKT bra ihop, varenda scen med dom båda i bild fullkomligt glöder. Ändå känner jag inte något, inte denna gång heller. Vad fan är problemet???

Jag försöker analysera det jag ser och när det händer, när vändningen kommer, när filmen tappar mig. För början är ju SÅ bra. Första scenen med Jackson Maine på scen, gaybaren, Gagas ögonbryn, dom första stapplande stegen mot varandra, ärtpåsen, blickarna, när dom gör Shallow tillsammans första gången. Otroligt fint alltihop, så otroligt fint. Sen kommer den där natten, den där första fyllenatten när sexet ligger i luften och vi tror på Den Magiska Natten precis lika mycket som Ally, när hon raggarduschar en snabbis på toan för att vara fräsch, för att duga och vara fin för Jackson och när hon kommer ut har han däckat i soffan som ett ocharmigt fyllesvin.

Jag tror det är där, jag tror det är samma precis nu som då. Jag reagerade starkt även när jag såg första titten, när Jackson vänder sig om i sängen på natten efter att ha blivit nedbäddad av storebror och börjar kyssa Ally. Det är nåt med stanken där som får det att vända sig i min mage. Den där kärleksscenen är verkligen inte kärlek för mig, den är bara äckel. Bakfull-alternativt-fortfarande-full svettig karl som stinker alkohol och otvättad kropp, alltså det är inte SÅ romantiskt direkt.

Samtidigt är det den andra sidan, jag kan verkligen förstå vad Ally ser i Jackson. Han är asfin. Den där uppknäppta skjortan och det håriga bröstet som anas i öppningen, värmen i den blå blicken, frisyren, han är ytligt sett urtypen av en MANLY MAN. Jag kan förstå vad Jackson ser i Ally också. Hon är så naturlig, så vanlig och i hans knasiga värld av slickepottar och ja-sägare är det klart att Ally är en frisk fläkt.

Det är mycket av filmen jag kan förstå rent objektivt men väldigt lite som når in i hjärtat. Kanske beror det på att jag inte har egna erfarenheter av alkoholism i nära relationer, inte på detta sätt. Jag kan bara anta att filmen tar sig betydligt närmare om man har det. Inte ens slutet knockar mig. Allys sista sångnummer är det finaste i hela filmen, speciellt med dom inklippta scenerna från pianot när Jackson sjunger sången själv, men ändå, ÄNDÅ är jag inte i närheten av att ens trilla en liten enstaka tår.

När filmen var slut klickade jag fram till deras framträdande på Oscarsgalan och dessa minuter ger mig betydligt mer rysningar än hela filmen. Det är kemin, den där episka kemin dom emellan, den är allt. Den håller filmen under sina armar precis som den håller i alla deras gemensamma uppträdanden. När dom tittar på varandra, det känns verkligen inte spelat. KAN man spela så bra? Jackson och Ally klår Jack och Rose alla dagar i veckan men klår dom Rocky och Adrian? Euhm…nääääeeeeej.

När jag såg filmen 2018:

När jag såg filmen 2019:

Publicerat

HELL RIDE

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. ”This movie was absolutely horrible”. ”One of the worst movies ever made”. ”It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. ”Don´t waste your time”. ”Terrible”. ”A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. ”100% badass”. ”I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

Publicerat

Röd lördag: RÖTT HAV

Det var augusti 1995 och jag satt på biografen Rigoletto i Stockholm och såg Rött hav på premiärkvällen. En ubåtsactionstänkare av Tony Scott men Gene Hackman och en av mina stora favoriter vid den tiden, Denzel Washington, i huvudrollerna. Givetvis satt jag på rad fyra i mitten och lika givetvis då som nu utan minsta tillstymmelse till biogodis eller annat snacks.

Jag satt där och satt och satt och satt och trots att ALLT med filmen lovade motsatsen tyckte jag den var tråkig som satan. Nånstans efter halva filmen började jag blunda i hopp om att kanske somna en stund men ICKE det gick bara inte. Men jag fortsatte blunda och gjorde så resten av filmen. Jag blundade och jag NJÖT av musiken på ett sätt jag varken förr eller senare gjort av filmmusik på bio.

Hans Zimmers musikaliska score satte sig både i hjärnan, hjärtat och magen och när filmen var slut kände jag mig nöjd trots att jag tyckte filmen var kass. Jag gick hem, filmen försvann men musiken fanns kvar. Några dagar senare satt jag på samma plats i samma biograf igen och ja, det var samma film jag skulle se. Enda skillnaden mot tittningen ett par dagar innan var att jag denna gång blundade mig genom HELA filmen. Det var jag och Hans Zimmer, BFF´s 4-ever och allt jag mindes av musiken var rätt: Den. Är. Totalt. Jävla. Magisk.

I mitten av 90-talet målade jag, jag målade tavlor. Så fort jag fick tag i soundtracket till Crimson Tide på CD köpte jag den och sen gick den HET i spelaren. Och jag målade och målade och målade. Det är nåt med musiken som sätter igång min fantasi och det är på en nivå att jag känner att filmen inte är värdig denna musikskatt. Jag har inte sett om filmen sedan dess men självklart var detta en av dom första filmerna jag bestämde mig för att se i detta tema. Hur skulle jag kunna missa den chansen? Rött hav 24 år senare.

Jag var 23 år 1995. Denzel var 39. Tony Scott levde och ryssarna var fortfarande västvärldens antagonister. Det är mycket som hänt på många plan sedan 1995 men efter att precis ha sett filmen kan jag säga att i en värld i ständig förändring finns det EN sak som består: Hans Zimmers filmmusik till Crimson Tide!

Filmen är precis lika seg och trist som jag upplevde den 1995, det är höga röster och militäriska kortkommandon och en ung Denzel som GÅR med stora steg, det är James Gandolfini och Viggo Mortensen och Gene Hackmans ögon. Det handlar om kärnvapenmissiler och maktfullkomliga män. Inget nytt under solen 1995 men känns om möjligt ännu tradigare 2019. Men musiken. MUSIKEN.

När jag såg filmen 1995:

När jag såg filmen 2019:

 

 

Men musiken. MUSIKEN!! Hans Zimmer!  ♥

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

FÅGELFÅNGARENS SON

En kvinna hörde av sig till regissören Richard Hobert och berättade en historia. Det var en verklig historia, något som hänt på Färöarna visserligen för länge sedan men historien förtjänade att berättas tyckte hon. Richard Hobert lyssnade andäktigt och höll med. Han höll med så pass mycket att han skrev ner berättelsen och Fågelfångarens son blev hans skönlitterära debut som författare. Nu är filmen baserad på boken klar också och berättelsen om Esmar, mannen som var tvungen att få en son för att få behålla sitt hus och jordlott, kan föras vidare även i bildform.

När jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar i januari var Richard Hobert på plats och pratade om filmen. Han kändes stolt, det var fint och något som var ännu finare (och kanske modigare) var att han satt kvar i salongen och såg filmen ihop med oss andra. Det var den svenska premiärvisningen och han kan omöjligt veta hur filmen skulle mottas. Skulle det bli en ny Tre Solar? Skulle publiken* bryta ihop som under Glädjekällan?

Enligt gammal färöisk lag kommer farmaren och fågelfångaren Esmar att förlora sitt markarrende om han inte får en son, en arvinge, inom ett år. Han måste då tillsammans med hustru och barn lämna hus och hem och det liv de har byggt upp. Johanna (Vigdis Hentze Olsen) och Esmar (Rudi Køhnke), som hittills bara fått döttrar, vågar inte lita till slumpen än en gång. För att säkra sin överlevnad bestämmer de sig för att välja ut en främmande man som kan göra Johanna med barn. Till sin hjälp tar de i största hemlighet den svenska värdshusvärdinnan Livia (Livia Millhagen). Ingen av dem anar följderna av deras desperata försök till räddning. 

Det är filmens handling i korthet. Lägg därtill väldigt många vackra vyer över färöisk natur så har du hux flux 110 minuter film som berättas i väldigt sakta mak, nästintill kontemplatoriskt ibland ändå måste jag säga att jag aldrig hade tråkigt. Skådespelarna gör ett fint jobb allihop.

Jag tror att det språkliga hade stört mig en smula om Richard Hobert inte förklarat omständigheterna innan filmen drog igång, att invånarna på Färöarna pratar både svenska, norska, danska och färöiska i en salig blandning och alla förstår varandra även om dom inte pratar samma språk. Därför pratar skådespelarna olika språk i filmen och den är textad rätt av.

Nu till en sak i filmen som faktiskt störde mig lite på riktigt. Hemma hos överklassdamen Livia är det fina tapetserade väggar, tapeter från Morris & Co som finns och säljs mer än någonsin nu. Mönstren heter Standen och Pimpernel och skapades av William Morris 1883 (fast då endast som tyg) respektive 1876. Historien filmen berättar utspelar sig under 1800-talet, frågan är bara när? Det här är dessutom då liksom nu väldigt dyra tapeter. Stämmer detta verkligen att Livia hade tapeter som dessa på väggarna i ett hus på Färöarna vid den tiden? Jag vet, jag är larvig och anal och nitpickande nu men det här är mitt jobb och jag må vara arbetsskadad men det är viktiga saker. Rätt scenografi kan ta mig in i vilken bubbla som helst men den kan också ta mig ur och då är det svårt att ta sig in igen, att släppa sargen.

Som sagt, jag hade inte tråkigt under visningen men jag upplevde att dom äldre i publiken var mer ”med i matchen” än jag var. Dom interagerade (läs: lät) mer och var också snabba fram till Herr Hobert efter visningen för att tacka. Jag själv jublade kanske inte men jag tycker att Richard Hobert är en ypperlig filmare och han har gjort ett par av mina absoluta favoriter inom svensk film (denna och denna till exempel). Fågelfångarens son når inte upp till dom höjderna men är ändå en fullt habil film.

(*publiken = syftar till mig själv i just detta fall)

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #186 – ”Mintsmak på kulorna?”

Ojojoj, nu är det dags igen! Det är torsdag, det är podcastdags! Den här veckan pratar vi om olika typer av filmer som skulle passa att göras med zombies, jag har sett Richard Hoberts bioaktuella film Fågelfångarens son, Steffo har sett en liten sevärd sci-fi-film som heter Prospect, tillsammans har vi sett Netflix-nyheten The Highwaymen och sen pratar vi kulor, marmeladkulor. Tror jag.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

FILMÅRET 2018

Filmåret 2018, wow, vad bra det var! Svensk filmindustri firade stora triumfer, så pass stora att det förvånade även mig (trots att jag som grundregel gillar svensk film) dessutom fanns det många storfilmer som hamnade på starka fyror i betyg så att göra en lista var verkligen inte lätt. Det är det visserligen aldrig men detta år var knivigt på riktigt.

Som vanligt har jag listat filmerna ”med magen”. Betyget filmen fick vid första titten visar inte nödvändigtvis på hur starkt känslan bitit sig kvar i mig MEN efter att ha sett om alla filmerna utom två känner jag mig redo att presentera mina tio absoluta favoritfilmer från 2018. Spänn fast säkerhetsbältet så kör vi.

.

.

10. Goliat
Regi: Peter Grönlund

17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötland. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar.
Goliat känns som en roundkick i solar plexus. Det är en stark historia som blir ännu bättre av att skådespelarna verkligen tokpresterar och detta trots att – eller på grund av – att dom inte är ”riktiga” skådisar. Vad nu det är egentligen?

.

.

.

9. Red Sparrow
Regi: Francis Lawrence

Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer. Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Matthias Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag kommer se den här filmen fler gånger framöver.

.

.

.8. Gräns
Regi: Ali Abbasi

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Flera gånger under filmens gång tänkte jag “Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

.

.

.

7. The Favourite
Regi: Yorgos Lanthimos

Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Oavsett om man gillar kostymdramer eller inte så är det svårt att inte falla pladask för den här mustiga, maffiga, roliga, knasiga filmen. Kostymer som är out of this world-coola, snabba och sylvassa repliker och skådespelare som levererar i världsklass. Och sen lite kaniner på det.

.

.

.

6. Den skyldige
Regi: Gustav Möller

Den här filmen golvade mig. Den var som ett träningspass och den fullsatta biosalongen var heeeeelt knäpptyst. Läs ingenting om filmen, kolla inte på någon trailer, bara se den!

.

.

.

5. Juliet, Naked
Regi: Jesse Peretz

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att “FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked. Allting bara stämmer. Manus, stämning, musik, scenografi, Rose Byrne, Chris O´Dowd och Ethan Hawke. En F.E.N.O.M.E.N.A.L trio och en svinmysig film!

.

.

.

4. Life itself
Regi: Dan Fogelman

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt. Tårkanalerna fick sig en utrensning också det vill jag lova. Jösses vad filmen kom åt mig.

.

.

.

3. A Quiet Place
Regi: John Krasinski

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar. Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

.

.

.

2. Tårtgeneralen
Regi: Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

.

.

.

 

1. Creed II
Regi: Steven Caple Jr.

Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN. Den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar för FIFAN vad jag grät. Jag grät från spelminut 16 hela vägen till slutet, in i bilen och hela vägen hem. Rockysagan kommer gå in i en ny era i och med nästa film då Sylvester Stallone enligt egen utsago inte kommer vara med och kanske är det därför tårarna inte ville ta slut. Jag sa farväl till Rocky här. Min Rocky. Min älskade fine Rocky Balboa.

.

.

Bubblare: X&Y, Mamma Mia – Here we go again, Bohemian Rhapsody, Utøya 22. juli, Annihilation, Peter Rabbit, A star is born och Hereditary.

.

.
Flera av mina filmbloggande vänner har också listat sina favoritfilmer från 2018 och här finns det länkar när listorna är publicerade:
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Movies-Noir

Publicerat

THE DIRT

Ett av dom banden jag lyssnade allra mest på som barn var Mötley Crüe. Jag var ett stort och idogt fan och jag stod upp för sångaren Vince Neil i alla lägen. Tidningen Okej fick både en och två och tre insändare med mig som avsändare d(”Inte MIN Vince!!”) är jag protesterade mot tidningens uthängande av Vince Neil som nån form av kriminell, lufs och mördare men jag tror bara det var en av insändarna blev publicerade.

Nu finns The Dirt på Netflix, filmen som är baserad på Neil Strauss biografibok om gruppen, boken som heter just The Dirt. Alla fans av en härlig biografisk läsupplevelse bör ta sig an denna bok, den är i sanning en av dom mest underhållande, välskrivna OCH snabblästa tegelstenar jag någonsin läst.

Redan i filmens första sekunder har den mig fast. 80-talet, mitt älskade årtionde, det räcker med lite frisyrer och axelvaddar så är jag inne i rätt stämning. Sen radas dom upp, killarna. Nikki Sixx (Douglas Booth) och hans minst sagt stökiga barndom, sparrisen Tommy Lee (Machine Gun Kelly), åldermannen i sammanhanget, Mick Mars (Iwan Rheon) och hans sjukdom samt det blonda bombnedslaget Vince Neil (Daniel Webber).

För att vara en Netflix-original-film andas filmen väldigt mycket HBO. Det är så mycket bröst, så mycket sex, droger, kiss-och-andra-underlivs-skvätt att jag inte sett lika mycket sammantaget på ALLA Netflix produktioner sammantaget. Det är vågat men samtidigt, går det att göra på något annat sätt när det är denna grupp som står i fokus? Dom var ju såhär. DET var ju såhär.

Jag älskar den här filmen! Jag kommer se om den flera gånger! Jag fick gåshud när dom sjöng Live Wire första gången, ja, alla dessa låtar som jag lyssnat på på repeat, det är en del av mitt liv. Filmen må vara ytlig as fuck, i alla fall vid en första anblick, men se den är inte bara det. Det finns en svärta, ett mörker i alla dessa mäns liv och filmen ryggar inte för något av det. Samtidigt är filmen befriande kul i vissa sekvenser, snyggt och smart filmat när personerna bryter den fjärde väggen och pratar direkt till oss som tittar. Det är frejdigt och färgglatt och underhållande som FAN! Kantboll på full pott betygsmässigt.

Publicerat

OLYDNAD

Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?

Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.

Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.

Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.

Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.