Månad: juni 2019

Publicerat

GLASS

I det absoluta slutet av filmen Split fick vi alla se något som vi kanske inte hade räknat med. Filmen var inte slut. Det skulle bli mer. M. Night Shyamalan hade vävt in karaktärerna David Dunn (Bruce Willis) och Elijah Price (Samuel L. Jackson) från filmen Unbreakable och det var kanske inte en twist i Sjätte sinnet-klass men nog fan var det en ögonbrynshöjare? Nog tusan var det något extraordinärt att Shyamalan skulle få ihop filmerna till en TRILOGI med filmen Glass som den sista, den som skulle väva ihop allt?

Jag var pepp på Glass. Det var dumt. Är det inte alltid så? Dumt att ha förväntningar alltså. Man vill så mycket, för mycket. Jag tycker Unbreakable är en JÄTTEBRA film. En film jag gärna ser om. Split var också bra, en stabil trea även vid en omtitt. Glass då? Var hamnar den i det stora hela?

För det första, manuset till Glass är ungefär lika dumt som jag känner mig inför peppen. M. Night Shyamalan måste ha befunnit sig i en hybrisbubbla när han inviterade oss till fortsättningen efter Split. Visste han ens själv hur han skulle knyta ihop säcken? Jag är inte så säker på det.

Om jag kunde levitera (och samtidigt sitta kvar i soffan) skulle jag ha kunnat beskåda mig själv skakandes på huvudet samtidigt som jag knörvlar ihop näsan i en icke-gillande grimas. Det svider att säga det men Glass är verkligen ingen värdig avslutning på historien om David, Elijah och James McAvoy och alla hans schizofrena karaktärer. Jag fnissar ibland för att det är så dåligt. Sarah Paulson spelar en forskare (?) som håller dessa tre män inlåsta och med hjälp av elchocker får hon Patricia/Dennis/Hedwig/Barry/Heinrich/Jade/Ian/Mary Reynolds/Norma/Jalin/Kat/BB.T/Mr Pritchard/Felida/Luke/Goddard/Samuel/Polly aka Kevin Wendell Crumb aka The Beast att byta personlighet. Tänk om/att det kan vara så enkelt. Eller ”enkelt”. Bara att switcha, liksom. Dumt det med, dumt som fan, dumt som hela filmen, dumt som….jag…och M. Night.

Det finns dock vissa ljuspunkter i filmen, såna som gör att jag ändå kommer minnas den och som gör att jag inte kan ge den det allra lägsta betyget. Det finns till exempel en scen med en bil och alla skådespelarna inblandade med The Beast i gula brallor och Bruce Willis i en vattenpöl. Assnygg scen. Cool. Som att spela schack fast med filmkaraktärer.

Glass, ja. Slut på trilogin, ja. M. Night fortsätter att kanske inte ha sin bästa stund i filmhistorien men hey, jag ger inte upp. Jag tror på honom. Det vänder. Han har nån mer Sjätte sinnet att vrida ur sig innan han tackar för sig. Jag känner det på mig. Jag vill så gärna få rätt. Det vore sköj.

Ja, allra mest för M. Night.

Publicerat

BRAIN ON FIRE

Den här filmen är baserad på Susannah Cahalans memoarer som på svenska heter ”Blackout: när min hjärna blev min fiende”. Originaltiteln är Brain on Fire: My Month of Madness och där har du också titeln på filmen.

Boken, som sålts i över 70000 ex i USA, och filmen handlar om Susannah som har pojkvän, lägenhet och jobbar på New York Post. Hon märker själv att hon börjar bete sig lite knepigt till en början, hör röster, blir aggressiv och säger allt hon tänker men kanske tror hon att det ska gå över? Hennes nära och kära går från att bli oroliga till panikslagna till asförbannade över hennes jättejobbiga beteende. Hon får mediciner men det börjar snurra konspirationsteorier och hon får för sig att det är medicinerna som gör henne sjuk, trots att hon bara ätit dom ett dygn.

En dag vaknar hon upp på sjukhus, fastspänd, som ett kolli. Hon kan inte prata, inte röra sig och läkarna står handfallna. Dom hittar inga fel men den peronlighetsförändring hon varit med om på denna korta tid vittnar om något annat.

Regissören Gerard Barrett lyckas berätta denna historia på imponerande 88 minuter och detta utan att den känns forcerad. Chloë Grace Moretz är bra i rollen som Susannah även om jag känner att hon ser ut att vara i yngsta laget för att jag ska köpa att hon har det jobb hon har (hon var 19 år när filmen spelades in och ser inte direkt äldre ut – snarare tvärtom). Carrie-Anne Moss spelar hennes frustrerade mamma och det gör hon jättebra.

Som sagt, filmen är kort och historien intressant, än mer så då den är sann. Människokroppen är en spännande pryl, det är mycket som kan hända som är svårförklarat. Det märker man om inte förr när man ser den här filmen.

 

Publicerat

UNGA ASTRID

Varför såg jag inte Unga Astrid på bio? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket?

Varför kastade jag mig inte över inte Unga Astrid när den kom som hyrfilm på Itunes? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket? Det fanns alltid någon annan film som kändes intressantare. Och Unga Astrid, är det inte bara en ”vanlig svensk kostymfilm”, en såndär film där man känner att samtliga teatraliska skådespelare har fått tillgång till SVT:s kostymförråd när dom ska på Raskens-maskerad?

Jag fick en bra anledning till att äntligen se Unga Astrid och det var när podden Snacka om film skulle snacka om svensk film under avsnittet som publicerades på vår nationaldag. Det var liksom inget snack om saken, jag valde Unga Astrid i ett huj. Det var bara att klicka på HYR och sen var jag igång. Och sen var filmen slut. Precis så kändes det. 123 minuter försvann fortare än jag hann tänka ”Kurrekurreduttön”.

Alba August spelar rollen som Astrid Lindgren och då filmen utspelar sig när hon var 15-16-17-18-20, typ, så passar hon alldeles ypperligt. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon är alldeles strålande, alldeles bedårande och alldeles på pricken! Ja, jag kan redan nu säga att alla rädslor jag närt inför filmen, att den skulle vara lite cringe, lite påklistrad, utklädd, konstig, som en praovecka hos en småländsk perukmakare, alla mina rädslor försvann så fort filmen började. Det finns INGENTING att vara rädd för med den här filmen, absolut ingenting.

Det enda lilla som till en början kändes skevt var hur dialekter användes, eller inte. Astrids föräldrar spelas av Marie Bonnevie och Magnus Krepper och båda dessa har övat in en bred småländska som inte direkt ligger som kalvdans i munnen. Inga andra pratar småländska trots att Astrids familj bor i – och filmen utspelar sig i – Vimmerby. Inte ens Astrid själv pratar ens det minsta av den dialekten.

När Astrid Lindgren var liten hette hon Ericsson och var ett yrväder, full av kreativitet, fantasi och lekfullhet. Hon var liksom glad i livet. Sen hände något som förändrade allt och som gjorde att hon tvingades växa upp – och det fort. Astrid blev gravid, som 16-åring, och det är runt denna händelse filmen kretsar. Innan jag såg filmen förstod jag inte varför, nu när jag sett den förstår jag alltihop. Det känns som om hela hennes författarskap grundar sig i dessa år och att många av hennes litterära figurer är påhittade från människor och händelser i samma veva.

Henrik Rafaelsson, Queen Trine Dyrholm, Björn Gustafsson, Magnus Krepper, Marie Bonnevie och allra mest och bäst Alba August gör denna film till både en fröjd och en pärla. Underbar, sorglig och fin, allt i ett och Astrid själv ligger som en stor hatt över alltihop. Astrid som Alba, Alba som Astrid. Bara så otroligt perfekt i den här rollen.

Publicerat

En ladylike sommar: THE LADY IN THE VAN

Jag undrar hur det gick till när författaren Alan Bennett skulle skriva filmmanus av sina egna memoarer, hade han Maggie Smith i tankarna för huvudrollen redan då? Fina, härliga, stirrande, bitska Maggie Smith, här spelar hon rollen som damen i vanen, Miss Shepard, som av en slump och antagligen till en början ytterst tillfälligt menat parkerar sin skåpbil på en gata i London, en gatstump som visar sig vara Alan Bennetts egen uppfart. Denna ”parkering i nöd” och ”campande i skåpbil” pågår sedan i 15 år. 15 år! Klart detta är en händelse som bör knös in i en memoarbok. Klart detta är något att göra en film på. Eller?

Jag måste säga att det tog ett tag att ta sig in i den här filmen och det förvånade mig en smula. Varken min hjärna eller hjärta brukar sätta sig i motvärn mot filmer av detta slag men det var ”nåt” som tog emot. Nåt. Men vad?

Maggie Smith var det INTE. Hon är stabil som en kanadensisk ek i den här filmen. Äger varje bildruta. Får mig att le inombords, bara känslan, vetskapen om att det finns tanter som hon gör mig glad. Och är hon inte tanternas tant, Maggie Smith? En såndär dröm-mormor? Här är hon en rackig, smutsig, hemlös, halvgalen tant som må vara skev i samhället men passar in i 70-talets England färgskala med sina lager-på-lager av beiga och grå secondhandkläder.

Miss Shepard blir alltså vän med Alex Bennett (han med uppvarten) och Bennett spelas i filmen av Alex Jennings. Han var en en kämpande teaterarbetare i mogen ålder med glasögon som ser ut att vara inköpta på samma butik på Drottninggatan som peruken han bär.

AH! Där har vi det! Det är Alex Jennings ”fel” att filmen inte funkar. Ja, så är det. Jag tror inte på hans karaktär. Han känns påklistrad och teatralisk. Det hade behövts någon mer likeable skådespelare i den rollen för att få mig på plats. Ungefär samma problem dök upp när jag såg Philomena med Judi Dench och Steve Coogan. Steve Coogan är inte uppenbart likeable. Hans ögon utstrålar inte värme och kärlek, nej, dom är på tok för svarta för det. Alex Jennings ögon är inte på något sätt onda, han känns bara som en karaktär i en fars på en privatteater. Maggie SMith å andra sidan, hennes Miss Shepard ÄR en karaktär i en fars på en privatteater men jag får aldrig den känslan. Inte ens när hon målar sin van med tjock och kladdig gul färg och en TOABORSTE får jag den känslan. Nej då ler jag bara och tänker hur underbart fint det är med knallgula bilar.

The lady in the van är en film som växer på mig ju längre speltiden går men med tanke på uppförsbacken i vilken den började kommer den aldrig upp i mer än en trea i betyg. Sevärd på grund av härliga Maggie Smith, annars not so much.

Nästa lördag kommer en ny recension av en film med ordet LADY i titeln. 

Publicerat

TEMA FÖR SOMMAREN 2019: En ladylike sommar

Nu är det sommar och den här sommaren är inte vilken sommar som helst.

Det blir inget tema med en skådespelare i fokus, heller inte med någon författare (som det var med Stephen King). Det som slog mig under årets första 18 veckor, när jag hade rött tema på lördagar, var hur många filmer som faktiskt innehåller liknande ord. I samma veva kollade jag igenom min vill-se-lista och hittade ett ord som fanns i ganska många titlar på filmer jag skulle vilja se. Så varför inte slå två flugor på en smäll? Varför inte ta ordet LADY och göra ett sommartema av?

Sagt och gjort, det blir en LADYLIKE sommar i år. EN film varje lördag och alla filmer i temat har ordet LADY i titeln. Här kan du se filmer med LADY i titeln som jag redan skrivit om:

My fair lady 
Lady Bird
Lady Psycho Killer
Järnladyn
Portrait of a lady
Hello ladies: The Movie

Här fyller jag på med filmer jag skrivit om i temat:
The lady in the van
Lady in the water
Grey Lady
Lady M
Three men and a little lady
Ladies in black
Ladyhawke 

The Ladykillers
Lady Vengeance
Lady och Lufsen
My old lady

 

Vill du grotta in i tidigare års sommarteman så har dessa varit:
2011 – Katastroffilmer
2012 – Serietidningshjältar
2013 – Mads Mikkelsen
2014 – James Stewart
2015 – Keanu Reeves
2016 – Stephen King
2017 – Asien
2018 – Skräckfilmer (temat var hela året så det blev inget ”speciellt” sommartema)

Publicerat

LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

Jag tror såhär, om Lyckligare kan ingen vara hade varit en amerikansk film med EXAKT samma manus som nu så hade den antagligen inte blivit sågad alls på samma vis som den blivit nu. Hade den dessutom utspelat sig i New York hade tiotusentals människor säkerligen suttit framför TV:n och oooo:at och aaaaaah:at åt allt MYS och åt alla konstiga händelser som är som tankar, alla människor som möts på dom mest knepiga sätt och vi hade köpt det för det är det vi gör. Vi köper mycket lättare icke trovärdiga historier när dom utspelar sig någon annanstans än i våran egen vardag.

Den här filmen kretsar kring ett tjugotal personer som via öden och andra äventyr möts. Det är en bloggare som får barn med ett hockeyproffs, det är en körskollärare som blir utskälld av en barnmorska som är bästa kompis med en polis som var ihop med en känd artist som ung men nu är gift med en taxichaufför vars ex är en känd skådespelare som i sin tur är tillsammans med en känd amerikansk fotograf. Ja, sådär håller det på. Och filmen tickar på, den rinner förbi utan att vare sig lämna efter sig lukt eller smak. Den kom, sågs, underhöll en stund och glömdes bort, det är väl ungefär så jag känner om det hela.

Rent produktionsmässigt så syns det att det ligger pengar och gott hantverk bakom alla delar. Vyerna och Stockholms gator är hipstersnygga, det är några scener filmade i New York, det är bra musik och flow och skådespelarmässigt tycker jag att alla stora namnen gör det dom ska. Helena af Sandeberg, Dilan Gwyn, Sanna Sundqvist, Celie Sparre, David Hellenius, Kjell Bergqvist, Adam Lundgren, Fredrik ”Benke” Rydman, Eagle-Eye Cherry och Filip Berg, det är bra fejs, omtyckta, likeable.

För min del tycker jag filmen var exakt det jag trodde. En stunds lättsam underhållning som säkerligen kommer pryda TV-tablån under julhelgen på TV4. Kräver du mer än så blir du säkert besviken men det säger nog mer om dig än om filmen, egentligen.

Publicerat

SNACKA OM FILM #195 – ”Sug på den du Astrid!”

 

Hej torsdag, hej Nationaldag, grattis Sverige och tjofaderittan Sofpodden! Idag går vi ALL IN med svenskheten….eller? Gör vi? Tanken var sådan men sen vet man ju aldrig vad som kan hända. Vi är ju två i podden och bara en av oss har vanligtvis höga tankar om svensk film.

Nåja.

Vi listar våra svenska favoritskådespelare (födda under vår livstid), jag har sett Unga Astrid och tillsammans har vi sett Lyckligare kan ingen vara. Sen kuppar Steffo genom att prata om den inte så svenska – och bioaktuella –  filmen Godzilla 2: King of the Monsters.

Veckans VHS tar oss till en annan plats, en annan tid och som grädde på moset tävlar vi ut två ex av THE FAVOURITE på bluray. Mycket enkelt att vara med i den tävlingen. Mycket enkelt.

In å lyssna och fira nationaldagen med oss! Det blir bra!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

BLOCKERS

Tre tjejer bestämmer sig för att ha en ”sex-pakt” och bli av med oskulden under Prom Night. Deras föräldrar får reda på det och bestämmer sig för det motsatta, att detta ICKE ska få ske. Lisa (Leslie Mann), Mitchell (John Cena) och Hunter (Ike Barinholtz) ger sig iväg som dom ”cockblockers” dom är för att förhindra att Julie (Kathryn Newton), Kayla (Geraldine Viswanathan) och Sam (Gideon Adlon) ska vara ”barn” ett tag till.

Det här är en film som möjligtvis  – på pappret – kan kännas sådär överdrivet moralpaniskt amerikansk MEN det är den inte. Den är rolig. Den är varm. Den är underhållande precis hela vägen och framförallt är den bjussig. Skådespelarna är toppen – allihop!

Sevärd och gränsfall på en fyra!

Publicerat

FREE SOLO

Det här med excentriska bergsklättrare är inte alls min kopp thé MEN lite skön svindel sittandes i en soffa i hemmets trygga vrå säger jag inte nej till. Uppenbarligen.

Alex Honnold heter mannen som denna dokumentärfilm följer. Han är en otroligt idog bergsklättare, han är en sådan man som sätter äventyret, klättringen, spänningen först av allt i livet och vad jag förstår via filmen har han avverkat en del flickvänner som inte köpt hans resonemang fullt ut. Nu är han tillsammans med Sanni McCandless, en jättesöt tjej med vettiga idéer och självrespekt och hon stöttar honom så gott hon kan utan att för den skull göra avkall på sina egna gränser och värderingar. Samtidigt inser jag att det fan inte kan vara lätt att vara tillsammans med någon som är helt oförmögen att prata om känslor, att svara något (acceptabelt) på ”jag älskar dig”, en man som upplever att Sannis mål i livet är att vara lycklig medans hans eget mål enbart är prestation.

Han lever på en mycket speciell planet denne Alex men jag säger verkligen inte att han är ensam där. Många människor som fått extrema saker gjorda och som kan pressa sig till synes omänskligt långt bor nog på samma planet och det är väl där skon klämmer för mig. Jag förstår inte hur hjärnorna fungerar för dessa människor. I den här filmen får vi dessutom se en läkarkoll av hans hjärna där det påvisas att tex amygdala inte fungerar på samma sätt hos honom som hos oss andra som INTE får för oss att klättra uppför El Capitain i Yosemite helt utan rep.

Det är en galen idé, helt jävla galen! Det är dessutom en galen idé av filmens regissörer Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi att ens försöka filma detta men OJ vad dom lyckas bra! Fotot i filmen är helt klart (i brist på bättre svenska ord) BREATHTAKING! Jag sitter och gapar som en utsvulten svalunge i soffan och det svajar i huvudet. Vissa scener är brottarmagiska när det kommer till svindel på film!

Att den här filmen vann en Oscar för Bästa dokumentär kan jag verkligen förstå. Den är otroligt bra gjord visuellt men den gräver sig också ner på ett mänskligt djup som höjer filmen ännu ett snäpp för mig.

Publicerat

DRAGGED ACROSS CONCRETE

Jag har sett fram emot den här filmen SÅ länge. SÅ länge!

S. Craig Zahler har efter filmerna Bone Tomahawk och Brawl in Cell Block 99 blivit något av en uppstickar-regissörs-favorit hos mig och det här är alltså hans tredje film. Han jobbar återigen med Vince Vaughn (som gör sitt livs roll i Brawl…), Don Johnson och Jennifer Carpenter (också från Brawl…) men han har den här gången gett en av huvudrollerna till ingen mindre än Mel Gibson.

Brett Ridgeman (Gibson) och Anthony Lurasetti (Vaughn) är polispartners och jobbar hårt för att hålla buset borta från gatan. Under ett av jobben handfängslar dom en knarkhandlare mot en brandstege och blir filmade. Det pratas om övervåld och dom blir avstängda i sex veckor utan lön.

Brett har en handikappad fru och tillika ex-polis hemma samt en tonårsdotter som blir  överfallen gång efter annan på väg hem från skolan. Anthony planerar att fria till sin out-of-his-league-flickvän med en ring han egentligen inte har råd med. Man kan säga att dom båda kanske inte riktigt är i fas med sin personliga ekonomi så pass att dom klarar 1,5 månad utan lön. Så, dom får ett ”undercoverjobb”. Dom ska hålla koll på en droghandlare som gått under jorden.

Shit goes down. Det är klart att shit goes down. Hela filmen osar detta och har man sett mer än fem minuter av någon av S. Craig Zahlers tidigare filmer fattar man det. Det är bara att vänta ut det. Och man får vänta. Han är inte snabb i berättandet den gode S. Craig men det är trevligt. Det tar tid och jag hänger med och jag köper alldeles åt helvete för långa scener för jag sitter på helspänn och vet aldrig vad scenen ska utmynna i. Oftast händer ingenting speciellt men det vet jag ju inte förrän efteråt.

Jag tycker inte det här är S. Craig Zahlers bästa film men jag tycker den är sevärd, välgjord och fullt logisk i Zahlers egna filmuniversum. Kantboll på fyra.

Publicerat

ROCKETMAN

You could never know what it’s like, your blood like winter freezes just like ice and there’s a cold lonely light that shines from you. 
You’ll wind up like the wreck you hide behind that mask you use and did you think this fool could never win. Well look at me, I’m coming back again. I got a taste of love in a simple way and if you need to know while I’m still standing you just fade away. Don’t you know I’m still standing better than I ever did. Looking like a true survivor, feeling like a little kid. I’m still standing after all this time, picking up the pieces of my life without you on my mind. I’m still standing.
.
Texten till Elton Johns hit ”I´m still standing” blir liksom något helt annat när man sett filmen Rocketman. Den här texten är nånstans essensen av hela hans väsen, ett väsen, en människa som jag personligen aldrig haft något direkt intresse av, ändock är han en man som alltid funnits. En av alla dom musikaliska storheter från min barndom som faktiskt fortfarande lever. Kors i taket bara där. Många är dom som fallit ifrån men Elton John är kvar och till och med han själv är förvånad. Han som enligt egen utsago ”knullat allt som rör sig och provat varenda drog known to man”, han lever i allra högsta grad idag men det har funnits stunder i hans liv där han varit mycket nära den andra sidan.
.
Rocketman är ingen vanlig biopic, den är inte lik (till exempel) Bohemian Rhapsody så till vida att den berättar historien från början till slut med hittarna som kommer som ett pärlband genom filmen. Här börjar historien med Elton Hercules John (Taron Egerton) i full orange glittermundering med vingar och horn och hela faderullan som gör entré på ett AA/NA-möte. Han börjar prata och han börjar från början, berättar om lilla Elton som växte upp som Reginald Dwight i en tämligen kärlekslös familj med pappa och mamma (Bryce Dallas Howard). Sen kör filmen igång på riktigt med ett MUSIKALNUMMER och DET är jag inte beredd på. Inte alls faktiskt.
.
Jag har inte sett någon trailer, jag visste ingenting, så denna sång-och-dansscen blåste mig lite ur biograffåtöljen. På ett bra sätt alltså. Jösses, det funkade jättebra! Den öppnade liksom sinnena för resten av filmen då den känns som ett två timmar långt collage över Eltons liv, leverne, missbruk, kärlekar, enorma musikalitet, drömmar och längtan efter kramar, föräldrarnas kärlek och någon speciell person som älskar honom villkorslöst – och stannar kvar.
.
Taron Egerton känns till en början inte direkt lik Elton John utseendemässigt men han växer in i det, jag själv tänker bort det då han känns så klockren i manér, uttryck och röst. Han sjunger själv alla låtar i filmen vilket känns som ett stort plus. Sen går det inte att inte älska alla kreationer och GLASÖGON denne entertainer haft den tveksamma smaken att bära genom åren, det är så man BAXNAR ibland samtidigt som det är sjukt härligt och befriande att han tog på sig vad fan som helst, bara han själv kände för det.
.
Det finns två scener i filmen som sticker ut för mig, då satt jag med gåshud på hela kroppen och utan att spoila något så innefattade den ena Your song och ett piano och den andra en konsertkväll på Trubadour.
.
Den här filmen känns som en frisk fläkt i musikfilmsgenren, den skiter i regler och går all in på alla sätt och vis. Den är fantasifull, kreativ, livsbejakande, den är modig då den inte väjer för att visa sidor hos Elton själv som kanske inte är superklädsamma (och detta trots att, eller kanske på grund av, att Elton John själv är filmens producent), den visar på hans otroliga musikalitet och med vilken till synes enkelhet han kan komponera musik och jag tror att även riktiga Elton John-fans blir nöjda över bredden på hitsen man får höra.
.

Inget av det jag själv lyssnat mest på – och sett – med Elton är med i filmen (Prinsessan Dianas begravning och Lejonkungen, alltså huuuuur mycket älskar man inte soundtracket till Lejonkungen? <3 <3 <3) men ändå – ÄNDÅ – är detta en helt ljuvlig film att se på bio. Stor duk, Tarons närvaro i närbild, fjädrar och glitterbrillor. Fy fan så bra!