MURDER MYSTERY

Adam Sandler och Jennifer Aniston teamar upp igen (sist var i den charmiga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.

Vanderbilts förra manus var Independence Day: Återkomsten och det är ett plus, det innebär nämligen att mina förväntningar på filmen är noll och detta alldeles oavsett två huvudrollsinnehavare som jag verkligen gillar.

Audrey Spitz (Aniston) har varit gift med sin Nick (Sandler) i en herrans massa år. Han jobbar som polis, hon som hårfrisörska och i alla deras gifta år tillsammans har hon drömt om att han ska ta med henne till Europa. Varje årsdag blir hon dock lika besviken. Hennes mustaschprydde äkta man har inte haft denna resa på världskartan, han är aningens mer torrboll, krass och hemmakär.

Av lite olika ödens nycker hamnar dom i alla fall till slut på denna europaresa och detta öde spelar dom bra många spratt. Dels träffar Audrey på en mångmiljardär på flyget som bjuder dom till hans superlyxiga yacht och dels får dom vara med om ett MORD just på denna båt. Det blir upprinnelsen till denna mordhistoria i vilkens anda Agatha Christie kan skönjas, i alla fall på ytan.

Adam Sandler och Jennifer Aniston är riktigt bra här, deras kemi är toppen, nästan lika bra här som i Min låtsasfru. Mitt enda problem med filmen är att den känns så light och så snabbproducerad och trots att jag vet att det är Netflix Original-stämpeln på filmen som får mig känna så så känner jag det likväl. Netflix själva har med sitt ”kvantitet före kvalitet”-utprånglande av egenproducerad (i stora stycken) skit gjort att min Netflix-tröttma är rätt massiv. Det är i nuläget den streamingstjänst jag tittar absolut minst på. Jag orkar liksom inte, det är too much.

Med detta sagt, visst kan det blir orättvist mot filmer som Murder Mystery men det spelar i sanningens namn ingen roll. Folk och fä och alla där emellan kommer se filmen ändå. Själv hade jag en okej stund framför TV:n men inte mer än så. Sandlers musche är det enda bestående minnet jag har av filmen. Den var fin.

ON CHESIL BEACH

Jag har haft chans att se den här filmen otaliga gånger på bio, förhandsvisningar och vanliga visningar men samma visa varje gång. Jag valde bort den. Jag såg något annat istället. Jag fick inga bra vibbar av den, den kändes bara beige på något sätt. Men nu, nu när den finns att se på C More klickade jag på play på vinst och förlust, det går ju att stänga av, 25-minutersregeln gäller alltid.

110 minuter senare var filmen slut. Det gick alldeles jättefint att se den, inga problem alls. Det är en ynnest att se Saoirse Ronan på film alldeles oavsett vilken roll hon spelar och att hon kommer bli hennes generation Meryl Streep känns så givet. Billy Howle i den manliga huvudrollen håller inte riktigt samma nivå men då får å andra sidan Saoirse skina desto mer.

Filmen börjar med att nygifta Florence och Edward går över en stenig strand. Dom är på väg till hotellet där dom ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det står snart klart att den fyrkantiga överklassflickan Florence och den lite mer frigjorda och ”vanliga” Edward kommer ha en del att jobba med för att få detta äktenskap att funka. Sånt dom kanske inte tänkt på innan eller trott bara ”skulle ge sig”. Som synen på sexualitet till exempel – och sociala koder.

Filmen är baserad på Ian McEwans roman med samma namn och denne brittiska författare är rätt känd när det kommer till filmatiserat skrivet material. Hans romaner Atonement (Försoning) och The Children Act (Domaren) har filmats och han har även skrivit manuset till Ondskans ansikte (från 1993, ja precis, den med Macauley Culkin).

On Chesil Beach är en fin film. Sevärd. Har du C More så ge den en chans.