AQUAMAN

20 december, 2018

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia december 20, 2018 kl. 18:10

Scicilien-scenerna säger du? Tyckte den överdrivna färgskalan kändes jättekonstig 🙂 Återkommer i övrigt imorgon

Svara

Fiffi december 20, 2018 kl. 18:43

Sofia:
Jag tyckte färgskalan var jättemysig 😀
Ska bli intressant att läsa din text imorgon!

Svara

filmitch december 22, 2018 kl. 14:42

Blir en titt efter julruschen

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: