En av 2017-års största filmupplevelser var att se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på Malmö Filmdagar. Precis som jag skrev i min recension av filmen då så är det inte mycket som klår känslan av att se en Film-Film, i alla fall inte med kläderna på.
Jag upplevde det här som första klassens Film-Film, en film där alla delar andas i princip perfektion. Det finns genier bakom alla spakar och allt harmonierar och balanseras i en dans alla kan stegen till. Kanske är det just därför som jag dragit mig för att se den en gång till. Jag ville inte, vågade inte, borde kanske inte… Men sen var det filmkväll med sonen, sonen som vägrar se film enbart i underhållningssyfte, han som vill se film som betyder något, som vill berätta viktiga historier. Jag slog till.
”Lita på mig nu. Säg ingenting, titta bara. Jag kan lova att när filmen är slut kommer du att ha sett en film du aldrig glömmer.”
Alltså, han var så jääääävla skeptisk, det bara lyste vad-fan-har-du-lurat-in-mig-i-nu-frågetecken i ögonen och han grumpade en del men jag tryckte på play. Filmen började och han pillade med snapchat. Filmen fortsatte en stund och han scollade nåt, kollade Instagram, jag bad honom lägga bort mobilen med han lyssnade inte. Filmen fortsatte, minuter gick till minuter och jag sneglade på honom. Mobilen var inte fastklistrad i handen längre. Den låg på soffkanten och där låg den kvar resten av filmen. Inte en enda gång kollade han! Han tjoade och gissade vem mördaren var och fortsatte gissa och svära och blev arg och ledsen och det var obehagligt och jobbigt och Peter Dinklage var ”skön”.
Sen kom sista scenen. Den jag visste var den sista man han inte hade någon aning om. Han trodde helt uppenbart att det var en halvtimme kvar när eftertexterna börjar rulla. ”VAFAN! VAFAAAAN!!! NÄÄÄÄEEE, VAD HÄNDE NUUUUU??? MEH….MEEEEEN……”
Jag fattar känslan. SOM jag fattar den. Jag kände samma sak vid första tittningen, lite snopen sådär men det som slog mig nu är en annan känsla. Jag känner mig blåst. Det känns lite väl…enkelt…att göra såhär. ÄR filmen verkligen så strålande bra som jag tyckte första gången?
Jag funderar en hel del på det. Jag får betydligt mer känsla av överspel gällande Sam Rockwell än jag fick första gången. Frances McDormand är heller inte den käftsmäll till härligt arg kvinna. Fan också. Varför såg jag om den? Den sjönk lite i mina ögon ju…
Så tittar jag på sonen. Han är där jag var 2017. Härligt ju. Jag låter honom vara kvar där och kommer inte säga att han ska se om filmen. Inte under några som helst omständigheter.
Mitt betyg när jag såg filmen 2017:
Mitt betyg när jag såg filmen 2019:
Sonens betyg;
(”Jag vill få med att det är en MYCKET stark fyra!” hälsar han)
Kul att sonen gillade den men synd att den tappade för din del. Det skulle vara intressant att se om detta generellt är en film som förlorar på omtitt. Jag såg den ju efter er andra men lyckades ändå bli positivt överraskad. Å andra sidan är (överdrivna) prestationer kanske en sådan sak som inte vinner på omtittar?
Sofia:
Man har ju liksom redan sett prestationerna en gång när det vankas omtitt, det är inte lika enkelt att falla handlöst då när man kan syna grejerna lite mer ingående. Tyvärr.