BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN – KAPITEL 1 & 2

Jag sitter på fönsterplats i tunnelbanan, omringad av tre killar i gissningsvis 18-års åldern. Jag hör killarna prata om ”X:et, Saxen och, haha, den där jävla Tången” och tänker att sist jag hörde öknamn som liknade dessa var på en bar i Solna strax innan ett stockholmsderby i fotboll.

Men killarna bredvid mig i tunnelbanevagnen pratar inte om överförfriskade män i MC-väst som lystrar till självpåtagna namn som Yxan och Kapen, killarna pratar om en fransk tretimmarsfilm som handlar om två lesbiska tjejer.

Filmen heter Blå är den varmaste färgen, den har fått Guldpalmen i Cannes, den har fått en Guldbagge för Bästa utländska film och runt om i världen haglar priserna över den. Dom här tre killarna skiter i vilket. Det dom just har sett är nämligen närgånget ångande naket verkligt lesbiskt sex och det är inte bara korta klipp, det är minut på minut på minut och det dom sett kommer dom troligen aldrig att varken se någon annanstans eller glömma.

Jag tittar på dom litegranna hemligt sådär under lugg, försöker fatta grejen. Jaha? Tjejer har sex på film, har dom aldrig sett det förut? Jo det har dom alldeles säkert men troligtvis inte på det här viset. Jag har inte heller sett tjejer ha sex på det här sättet på film förut och jag är typ dubbelt så gammal som dom så vad håller jag på med, vad är det för konstig åsikt jag tänker att killarna har som jag inte delar? Efter att ha åkt fem stationer till bredvid dom vet jag vad skillnaden mellan mig och dom är: jag har sett hela filmen, dom spolade förbi  ”den franska skiten” för att få se det ”heta”.

Jag kan bli lite trött på filmer som denna. Jag kan bli trött på filmer som slänger in uppenbart överdrivna, vidriga eller onödigt nakna scener för att göra filmen till en snackis men som om man skrapar på ytan inte har nåt annat direkt intressant att erbjuda.  Det kan gälla utdragna piskscener som i 12 years a slave, det kan gälla att våldta ett foster i A Serbian Film, det kan vara en naken Donald Sutherland i Don´t look now eller en naken Halle Berry i Monster´s ball eller att en cool snubbe syr sig själv i armen i närbild som i First Blood (fast det är ett apdåligt exempel eftersom just den filmen är kanske bäst i världen, men det var en snackis – då).

Blå är den varmaste färgen tar det nakna steget ännu längre. Den här filmen bjussar på en mastig speltid på hela 179 minuter men tar man bort sexscenerna är man nere i 100, max. Vore jag sur nu skulle jag kunna säga att dom där 100 minuterna är nån form av bottenskrap, ett äppleskrutt om sexscenerna är det ätbara, fast det är att göra det lite för enkelt för mig. Blå är den varmaste färgen är nämligen en helt okej film även utan sexscenerna och jag kommer säkert att ses som både rigid, frigid, nucka och skittråkig när jag säger att jag faktiskt inte tycker att sexscenerna tillför speciellt mycket av värde, inget mer mätbart än att unga killar på tunnelbanan har nåt smaskigt att samtala om. Jag tycker nästan det är synd att det är så närgånget naket, tjejerna är så uttrycksfulla även med kläder att sexscenerna blir både onödiga och alldeles åt helsike för långa. Man hinner ett parti Wordfeud mellan förspel och klimax även om man spelar mot en ordblind sengångare.

Adèle Exarchopoulos som filmens Adèle och Léa Seydoux som Emma är båda jättebra och sjukt modiga. Det är inte lätta roller att spela varken när det handlar om ”vanligt” skådespeleri eller nakengympa i form av – som tunnelbanekillarna uttryckte det –  ”saxen”, ”tången” och ”exet”. Mitt enda problem med filmen är att jag egentligen aldrig brydde mig om vad som hände tjejerna. Jag spelade ju Wordfeud.

14 svar på ”BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN – KAPITEL 1 & 2”

      1. Fast skillnaden var väl att du inte kände så mycket för historien om de två. Själv tyckte jag att den var tillräckligt bra för att filmen kunde stå på egna ben, utan sexscenerna. Annars hade filmen inte alls funkat. Men samtidigt kan jag förstå om en sån här film inte når fram. Så blir det ofta för mig med.

        1. Movies-Noir:
          Jag kände inte så mycket för historien men jag hade tyckt att filmen var helt okej – samma betyg – även om alla sexscenerna var bortklippta. Jag tyckte inte dom tillförde historien i sig någonting alls, det blev bara ”det där extra” som gör filmen till en snackis, som gör att väldigt många fler ser den än om sexscenerna inte funnits där. Det är lite synd tycker jag, både att det blev för mycket av det nakna OCH att det funkar. Folk (inklusive jag själv) såg/ser ju filmen 😉

  1. Den här filmen återstår att se för mig innan jag gör min årsbästalista för 2013.

    Återigen en relativt hyllad film som du ger en helt vanlig trea. Tänker på Återträffen och 12 Years a Slave t ex. Nu skippade jag din text men jag tittade på betyget och såg sen din mening i slutet om att du inte brydde dig om tjejerna. Är det inte väldigt ofta just detta som är ”problemet”? Om man inte känner med rollfigurerna så kan det liksom inte bli ett riktigt högt betyg.

    1. Jojjenito:
      För mig är det precis som du skriver i din sista mening, jag tycker det är svårt att ge ett högre betyg än en trea när jag inte blir känslomässigt berörd alls. På samma sätt har jag lätt att ge en film betyg 4 eller 5 när jag _blir_ berörd, även om filmen kanske har andra svagheter.

      Jag tycker inte den här filmen, 12 years a slave eller Återträffen är på något sätt dåliga filmer det är bara det att dom doesn´t do it for me. Det är filmer jag ser, tänker ”jahaja, nu är den sedd” och sen går jag vidare utan att tänka tillbaka på filmen det minsta.

      Ser fram emot din recension av Återträffen 😀

  2. Här kommer en lång kommentar:

    Det är intressant att du tar upp piskscenerna i ”12 years a slave” och jämför dessa med de långa sexscenerna i ”Blå…”. Det finns en viss koppling.

    Vikten av att låta dessa scener vara väldigt långa är just för att ”kasta väldigt långt” för något som verkligen ska ”kännas” i ett filmutbud som sällan vill säga något mer än att bara skapa ”skön underhållning”, tänker jag. Att låta scener som dessa istället vara klädsamt korta hade bara varit att följa mallen för hur vi är vana att se heterosexuella sexscener eller tortyr av människor utan rasistiska motiv. Kontentan är väl att vi ska tänka efter och reagera på just ”scenlängden” och vad vi känner under tiden, men kanske mest ”varför” vi känner det vi känner.

    Komplicerat? Kanske lite. Men det handlar mest om att se till vad som erbjuds i övrigt och hur den står sig gentemot annat, tänker jag.

    (För övrigt: även matscenerna i ”Blå…” följer samma mönster. Även om dessa kanske inte har ett politiskt syfte är det smått intressant hur pass mycket plats all dialog om köttfärssås om dess smak och inzoomningar på ätande munnar intressant av den anledningen varför man valt att ta med det över huvudtaget. Kort och gott handlar det väl om annan typ filmupplevelse än vad som oftast eftersöks. Något som kanske inte heller är helt olikt varför folk söker sig till skräckfilmer av typen ”Saw”. Vad gäller ”Saw” är det är något som blivit mer ”household” och paradoxalt nog ”klädsamt” att se på nermalda grisar och avsågade kroppsdelar som något normalt.)

    1. dan:
      Tack för en tänkvärd kommentar. Jag har dock inget matchande smart svar, inget mer än att jag förstår vad du menar och vad effekten blir av dessa extremlånga explicita scener. Det blir precis som du skriver en annan typ av filmupplevelse. Personligen är jag bara inte så säker på att det gör filmen bättre på något sätt, bara annorlunda och kanske…provocerande?

  3. Vad kul att du har sett Blå! Men va, inte berörd?! Blev du inte ens lite kär i Léa Seydoux och väldigt sugen på pasta med köttfärssås? 🙂 Fast jag tror att jag förstår vad du menar, din känsla av att det inte riktigt klaffar känslomässigt (även om Blå är den varmaste färgen verkligen gjorde det för mig). Jag tyckte t.ex. inte alls om Hotell Rwanda, och det tolkar folk som att jag inte FATTAR hur hemskt det var i Rwanda… Men jo, jag fattar. Och blir vanligtvis berörd av krigs/drama-filmer, men inte just den. Tyckte den var dålig helt enkelt.

    Blå… är nog tänkt att provocera, eventuellt, vill göra tittaren uppmärksam på saker som annars inte lyfts fram på film. Kvinnor som äter, till exempel. Kvinnor som har lustfyllt sex utan att vara rikta sig till tredje part, dvs tittaren eller en annan man, (tänk prostituerade i Game of Thrones) är också ganska ovanligt…

    Men som sagt, i slutändan handlar det om känslomässigt engagemang och intresse för ploten.

    Ps. Följer du Game of Thrones?

    1. iaburman:
      Helt rätt iakttagelse, jag blev inte berörd alls, inte sugen på köttfärssås och OM jag blivit det minsta kär i någon av tjejerna hade det varit Adèle Exarchopoulos. 🙂

      Jag har inte sett ett enda avsnitt av Game of Thrones men jag antar att det är en serie jag _borde_ se? 😉

  4. He he, OM du borde 😉 Det är det närmaste film-feeling du kan komma i en tv-serie, jag skulle nog säga att det är en skön mix av Sagan om Ringen, Braveheart och typ… Breaking Bad. Dramatiska intriger uppdukade i medeltida miljö, mycket halshuggande och drakar! Vad mer kan man begära av en tv-serie?!

    Och en annan fråga. Du som är en rutinerad filmbloggare, vad skulle du föreslå för inslag på min blogg som skulle hotta upp den lite och generera fler läsare/interaktivitet? Jag är lite av en slö bloggare, trots många år i ”branschen”, mkt pga att jag skriver på jobbet, så energin att skriva långa blogginlägg är inte på topp efter kl 18 när jag har tid över. Å andra sidan är jag frilansare, och bestämmer min egen tid, så jag antar att det bara är en dålig ursäkt… Nä, men jag är sugen på att hitta något stående inslag som är kul att läsa för en utomstående. Skulle verkligen uppskatta lite proffshjälp 🙂

    Ciao!

    1. iaburman:
      Med tanke på vad jag tycker om Sagan om ringen-ish-filmer, Breaking bad (som jag gav upp efter fyra avsnitt) och Braveheart som är en 1/5 i mina ögon så kanske det kan förklara varför jag inte är såååå pepp på GoT 😉

      Vad gäller dina frågor om bloggen så tror jag att det enda som funkar för att nå och behålla läsare är att uppdatera kontinuerligt. Du behöver inte skriva långa inlägg och heller inte lägga upp något varje dag, bara du gör det samma dagar så man lär sig när man ska hoppa in och läsa. Sen är ju listor poppis, och teman. Häng med på Filmspanarna och våra månadsteman vettja! Och den 26/4 är vi några som ska göra en lista över 1999-års bästa filmer, mejla mig din länk om du vill hänga på där.

      Du skriver ju jättebra och personligt, kör på bara så kommer bloggen växa så det knakar 🙂

  5. He he ok i see your point. Men for the record, jag hatar Braveheart. BB däremot… ohhh, det är en extremt enerverande serie. Men lika beroendeframkallande som metaamfetamin… 😉 Men jag fattar att du la av, jag gav upp efter två avsnitt, men tog upp den på nytt och fastnade. Tror man måste känna peppen. Och ha mycket tid till övers.

    Ja, jag antar att kontinuitet är en förutsättning… Och allt du säger är logiskt och tänkvärt. Listor. Okej, jag ska bannemej komma på nån bra lista. Kör du i wordpress? Jag har blogg.se, för att jag valde det när jag började 2006. Men jag tycker valmöjligheterna att bygga en sida är begränsade där.

    Ja! Jag är gärna med på 1999 års bästa filmer (även om jag spontant inte har nån i åtanke, är ingen Rainman). Vad menar du med mejla länk? Å hur är upplägget, hur många osv? Å angående filmspanarna vore det också kul att hänka på, när är nästa träff/tema?

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.