CALL GIRL

Jag hade lovat mig själv att jag skulle se Call Girl innan det var dags för Guldbaggegalan och se på fan, jag hann! Jag hann som man säger i vissa delar av Sverige ”på fisens mosse”, med någon enstaka dag till godo. Jag fick också vara med om att se filmen i en fullsatt salong trots att den hade premiär 9 november förra året. Det är kaxigt och det säger en hel del om hur viktig en guldbaggenominering är för uppmärksamhet.

Nu är det några timmar sedan jag lämnade biografen och jag ska försöka bena upp mina tankar om filmen på ett torrt, fyrkantigt och numrerat vis.

1. Pernilla August, WOW liksom!

Det fanns inte en enda sekund i filmen där jag tänkte att Pernilla August var Pernilla August. Pernilla August ÄR bordellmamman Dagmar Glans och det krävs en hel del skådisskills för att nå ut med den känslan genom bioduken. Det är ingen lätt roll att spela, ingen behaglig kvinna att gestalta och hon har inte fått jobbkläder som framhäver hennes kropp på ett positivt sätt direkt. Guldbaggekategorin Bästa kvinnliga huvudroll blir en RIKTIG nagelbitare imorgon med tre nominerade som alla är väldigt värdiga vinnare. Alltså VÄLDIGT!

2. Heja Hoyte!

När Hoyte van Hoytema står bakom kameran är det som att höra Robin Williams bakom micken, det är bara att slappna av, luta sig tillbaka och förlita sig på kunskap och total kontroll för det är total perfektion.

3. Dessa onödiga missar.

Jag kommer aldrig förstå mig på uppenbara klipp-fel i filmer. Det är som barnsjukdomar som GÅR att bota, varför gör man inte det? Om Iris (Sofia Karemyr) zoomas in när hon sitter vid spegeln och sminkar ögonen med mascara när hon ska ut på fest och i nästa klipp sitter i en bil på väg till festen med osminkade ögon. Det är bara så onödigt. Det är ju bara att kladda på lite mascara, what´s the problem? Jag gör det varenda morgon, jag vet att det är lätt som en plätt för jag kan typ göra det i sömnen.

4. Palme.

Så var det det här med diskussionen om Palme. Magnus Kreppers rollfigur är – ju – alldeles solklart Olof Palme, precis som Claes Ljungmark är Lennart Geijer. Om detta finns det inga tveksamheter. Jag förstår inte att filmmakarna backar på den grejen. Jag förstår inte att det skrivs ett manus som in i minsta detalj ska vara autentiskt 1976 men som inte har på fötterna hela vägen vad gäller att ”hänga ut” faktiska icke-fiktiva personer (även om dom inte namnges med korrekta namn i filmen). Alla vet ju vilka personer som åsyftas. Att filmens Doris Glans inte skulle vara verklighetens Doris Hopp finns inte heller.

5. Magnus Krepper är med i en film där han INTE visar kuken!

Jag försökte rita ett kryss i biograftaket men nådde inte riktigt upp trots att jag hoppade. Jag satt liksom och väntade på det enda i filmen som kändes helt givet men nej, Krepper behöll byxorna på. Eller nej, det gjorde han inte men han visade inte framsidan den här gången. Inte för att det är nåt fel på honom utan brallor med efter nakenscenen i Bron när han både är naken och smörjer in kroppen i en ansenlig mängd hudlotion, alltså, jag kan inte glömma det där smackande ljudet.

6. Klockren scenografi.

För att inte fastna i ”jag-ska-banne-mig-hitta-nån-kvadratcentimeter-tapet-som-är-fel-i-den-här-filmen” så försökte jag tänka att jag såg en tysk film. En tysk film som handlar om dåtid skulle jag aldrig ifrågasätta och när jag släpper ifrågasättandet blir filmen mer ”bara en film” och således lättare att njuta av. Lina Nordqvist har gjort ett hästjobb med scenografin. Sa jag HÄSTJOBB? Ja, jag menar det. För självklart är jag alldeles för färg-tapet-och-inredningsskadad för att kunna hålla tysktanken genom 140 minuter uppenbar svensk film. Men jag hittade inte ett enda någe att reta mig på. Ingenting. Alls.

7. Eftersmaken.

Call Girl imponerar på mig på många sätt. Jag förundras över det jag ser på ytan, jag blir förbannad på det ”gamla vanliga” (män med makt som trampar nedåt och slickar varandra i armhålorna och kvinnor/tjejer som behandlar sig själva som skit), speltiden bara rinner förbi, det kryllar av skådespelare jag vill hylla och krama (Ruth Vega Fernandez, David Dencik, Simon J. Berger och Sofia Karemyr – ni är grymma!) och Mikael Marcimain har än en gång regisserat en verklighetsbaserad dramathriller på ett utomordentligt sätt. Jag tycker han håller en schysst nivå på objektifieringen, det han visar av nakna kvinnokroppar måste visas för att göra filmen trovärdig.

Eftersom min favoritfilm från 2012 inte är guldbaggenominerad för Bästa film så säger jag bara en sak: Heja Call Girl! Jag lägger min röst på dig!

Är du mer intresserad av fakta kring bordellhärvan? Lyssna på P3 Dokumentär här.

 

11 svar på ”CALL GIRL”

  1. Ok, jag får väl också skriva om Call Girl. Själv såg ju den före jul i en helt tom salong. Hoppar över att läsa din text för nu men jag kan ju säga att ditt betyg stämmer ganska bra överens med mitt.

  2. Finns mycket att diskutera med filmen, men det har jag redan tagit upp i min text om Call Girl – läs där 😉

    Lite kort bara. Pernilla August ÄR mycket bra, håller med. Dock skriver du att hon är nominerad för bästa huvudroll. Hon har väl ändå biroll? Hur som haver har jag henne som bland de fem bästa briollerna från 2012 här.

    Fotot och scenografin är bra, men bäst är ju ändå musiken! Den är nog bäst av allt. Dock är den så pass mycket bättre än filmen att man hade velat ha ut mer (av filmen).

    Kul att filmen föll dig i smaken!

    1. Movies-Noir:
      Läste din recension – igen – nu och det du hakar upp dig på störde mig inte så mycket. Jag håller dock med dig om att det hade varit intressant att se en mer renodlad politisk thriller om denna härva men samtidigt var det vettigt att få in tjejernas del i det hela, deras syn på vad som hände.

      Pernilla August är nominerad för Bästa huvudroll och jag tycker nog det är korrekt. Hennes roll är alldeles för stor för att klassas som biroll även om hon inte är med i bild hela tiden.

      Musiken är ju jätteskön! Synthigt, blippbloppigt och härligt, påminde lite om Drive i sina bästa stunder.

      1. Jag har inget emot att tjejerna är med, inte alls. Men det blev FÖR mycket fokus på dem när jag hade velat ha mer politisk thriller av det hela. Kändes lite som man inte riktigt fick till det i berättandet när man ville få med så mycket.

        Mmm, det är sant att hon är med mycket. Men det är väl ändå tjejen som har den kvinnliga huvudrollen? Hon är med mer och det är henne filmen egentligen handlar om från början till slut.

  3. Har inte sett filmen än – när den visades otexad fick det vara. Mannen från Mallorca behandlar samma story men då ur ett annat perspektiv. Filmen baseras på G.W Persons bok Grisfesten.

    1. filmitch: Jag såg den på SiFF och den var textat på engelska (under svensk dialog) och otextad under engelsk, haha. Men det var ganska skönt då man inte alltid hörde vad de sa. Det var ”festivalkopian” som säkerligen hade visats på TiFF och andra festivaler.

      Mannen från Mallorca gillar jag, men det är ändå två vitt skilda filmer. Rekommenderar ändå att man ser Call Girl. Men förstår om man vill ha text…

    2. filmitch:
      Jag tänkte faktiskt på det när jag såg filmen för det var framförallt en tjej, det gick inte att höra ETT ORD av vad hon sa. Då hade det behövt textning, men bara då 🙂

  4. Haha, Krepper är alltid naken..även på teatern!:)

    Fantastiska Call Girl, låt den ta hem flera tunga baggar ikväll..fast jag hoppas på en jämn fördelning mellan äta sova dö, call girl och sugarman.. Jag hade tänkt att gå på galan men stannar hemma i soffan och twittrar istället..tråkjag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.