DU FÖRSVINNER

18 juni, 2018

Det här med hjärnsjukdomar har man sett skildras på film på både det ena och det andra sättet. Oftast dock i form av Altzheimer eller andra minnesrelaterade åkommor. I danska filmen Du försvinner är det dock en man med diagnostiserad hjärncancer vi får följa samt hans fru, son och en samtalsgrupp med människor som lever med personer som har problem med just hjärnan.

Det är en komplex film det här och en i många stycken modig och svår film. Modig för att den inte räds visa de mest fula av baksidorna när det kommer till denna form av sjukdomsbild (både från den sjukes sida OCH från partnerns). Svår är det för den ger ingenting gratis. Den här filmen får man gräva sig igenom med lite spade, tålamod och koncentrerat intresse och inte ens då får man något tillbaka. Ingenting just då i alla fall. Den bjussar inte på instant gratification MEN kanske något ännu viktigare, den dröjer sig kvar. Den tvingar mig som sett den att sila och sålla och känna efter, kanske till och med analysera historien.

Hur skulle jag göra som fru till en man med dessa problem? Hur skulle jag bete mig om min man förskingrat och felplacerat över tolv miljoner av skolans pengar, den skola maken är rektor för? Hur skulle jag göra om han hade sexuella förhållanden med inte bara en eller två utan tre kollegor på skolan? Går det att skylla hans beteende på cancern? Har den påverkat honom så pass att han blivit en annan människa? Kan han göras ansvarig för brotten han blivit åtalad för?

Det finns många bottnar i den här filmen och det som gör mig både fascinerad SAMT irriterad på filmen är skådespelarna och hur dom visar dessa bottnar. Huvudrollerna innehas nämligen av Danmarks kanske minst omtyckningsbara skådespelare – Nikolaj Lie Kaas, Danmarks mest fantastiska skådespelande kvinna – Trine Dyrholm samt Sveriges mest internationelle skådespelare (som inte finns längre) – Michael Nyqvist. Lie Kaas är hemsk, inte bara här utan alltid, Nyqvist är urdålig, verkligen inte alltid men här och Dyrholm är Queen Trine dvs magisk!

Alla som har någon i sin närhet med någon form av minnes- eller beteendestörning som beror på hjärnans icke varande borde se den här filmen, jag tycker verkligen den. Men med förbehåll för att den är spretig, konstig och verkligen inte självklar. Dock, nån vecka efter att jag sett den, måste jag erkänna att jag ändå tycker den är riktigt bra.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: