FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA

11 maj, 2015

Jag sitter i bilen på väg hem från bion. Filmen jag just sett känns bokstavligt talat som ett skärp runt bröstkorgen. Det dras åt, det är tungt att andas, jag kan nästan känna lukten av läder. Fan alltså, den tog, filmen. Jag trodde inte det, inte till en början.

Madde (Felice Jankell) är en ung tjej med ett mörkt inre. Hon mår inte bra, faktiskt inte bra alls. Hennes mamma dog när hon var mindre och barndomen som hon minns den släpper henne inte. Hon går till en psykolog och hon medicinerar för orka men hela hennes aura känns tung. Om man inte förstår hur Madde mår genom att titta på filmen kan man alltid lyssna på vad hon säger. Maddes egna tankar om livet ligger som en poetisk berättarröst under stora delar av filmen och jag har lite svårt för det. Det blir pretentiöst. Naturromantiska bilder i kombination med djupa funderingar och metaforer, hör jag Terrence Malik, nån?

Sån tur både för mig och för filmen att regissören inte heter Terrence Malik utan Magnus Hedberg. Hedberg har nämligen fler strängar på sin lyra än att filma grässtrån i motljus och låta skådespelare väsa fram dålig poesi timme ut och timme in. Från djupet av mitt hjärta har nämligen en handling som för mina tankar till en svensk variant av Den sista färden.

Det är fyra vänner, det är två kanoter, det är skogar, vatten, öppna eldar, stickade tröjor och det är en domedagskänsla som sakta sakta tuggar sig in genom märg och ben, sådär som om man tänker sig en kloakråtta med rackigt garnityr som ska försöka sig på att äta utgången vakuumförpackad flintastek.

Jag märker att jag vrider mig som en daggmask i biofåtöljen. Det långsamma tempot gör nytta. Jag har fortfarande svårt att ta till mig berättarrösten men snacket  skådespelarna emellan flyter på, jag tror på dom, alla fyra. Felice Jankell som Madde är den klarast lysande stjärnan, hon är verkligen helt fenomenal! Maddes kompis Jessica spelas av Jessica Raita, Rasmus Luthander är Jessicas pojkvän Andy och Sven Boräng är Andys bästa polare Robin och alla dessa tre är skönt okända ansikten för mig och alla tre är duktiga, riktigt duktiga.

Det är inga enkla roller att spela, det är mycket som händer med personligheterna under denna kanotsemester och inte en enda gång går skådespelarna i dom klassiska svensk-film-fällorna med Dramaten-överspel och knackig dialog som kräver skämskudde. Fotot är dessutom grymt bra! Och musiken är klassisk och nästan svidande vacker stundtals. Jag är kort och gott riktigt imponerad av den här filmen!

Om visningen:

Jag såg filmen på en “exklusiv visning” på Klarabiografen som ligger i Kulturhuset i Stockholm. Efter visningen skulle det bli ett möte med filmteamet samt en efterföljande Q & A med filmens regissör. Det blev det inte. Vi var sju personer i publiken och eftersom det inte fanns någon moderator så meddelade regissören Magnus Hedberg innan filmen startade att han skulle finnas tillgänglig för frågor om det var någon som undrade nåt efter filmen. Personligen tycker jag det var rätt skönt att det inte blev någon uppstyrd Q & A med så få personer på plats. Jag blev däremot glad över att få en liten pratstund med regissören efter filmen där jag fick en chans att tala om att jag verkligen gillade den. Det kändes liksom bra att få säga det öga mot öga.

{ 4 comments… read them below or add one }

Cecilia maj 11, 2015 kl. 11:35

Kul att det blev så lyckat! Filmen fick en 5:a i SvD för övrigt.

http://www.svd.se/kultur/film/jankell-overtygar-i-kuslig-kanothajk_4545558.svd

Svara

Fiffi maj 12, 2015 kl. 10:52

Cecilia:
Wow, vilket högt betyg! Fast jag har å andra sidan läst några lägre också, Fredrik Sahlin var inte så impad.

Svara

Jojjenito maj 11, 2015 kl. 14:49

Hoppsan. Sju personer. Ibland lockar tydligen inte svensk film. Kul ändå att du fick en mer personlig pratstund med regissören.

Svara

Fiffi maj 12, 2015 kl. 10:53

Jojjenito:
Ja det var kul. Alltid trevligt när man kan bjussa på lite ros direkt till rätt person.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: