DAVID WINGO-TISDAG: GENTLEMEN BRONCOS

20 september, 2016

Hihihi! Det här var riktigt roligt!

Gentlemen Broncos är en såndär film om nördar gjord på nördars vis, lite på samma sätt som Napoleon Dynamite. Inte så konstigt att filmerna är lika, det är nämligen samma manusförfattare, Jerusha Hess och Jared Hess och det är den sistnämnde har även regisserat filmerna. Jag tycker dock att dagens film var betydligt roligare än Napoleon Dynamite.

Här får vi följa tonårskillen Benjamin Purvis (Michael Angarano med dom mest ledsna ögonen jag sett sen Rocky Balboa gjorde sin entré på vita duken) som lever för att skriva och läsa science fiction och hans mamma Judith (härliga Jennifer Coolidge som gav MILF:en ett ansikte i och med sin roll som Stifler´s mamma i American Pie) som försöker få ekonomin att gå ihop. Hon lyckas i alla fall skrapa ihop så pass mycket att Benjamin kan få åka på en tvådagarskurs i sci-fi-fantasy-skrivande – The Cletus Fest – med självaste hotshotförfattaren (tror han själv i alla fall) Dr. Ronald Chevalier (Jemaine Clement) som föreläsare.

Chevalier lider dock av skrivkramp och när förlaget jagar på honom att leverera nästa manuskript ser han sin chans att hitta en lösning. Han snor helt enkelt Benjamins inlämnade novell, ändrar bara lite namn här och där och VIPS kan han fortsätta sitta på en pidestal och sparka nedåt.

Alla filmens huvudkaraktärer är KANONBRA, skrivna med kärlek, det är riktiga människor av kött och blod. Det filmen förlorar på är att den är utblandad med en “låtsasfilm” som är Benjamins novell sett ur hans ögon. Sam Rockwell är tokskäggig sci-fi-knasbollshjälte i hans drömmar och dessa scener skulle säkert funka jättebra som en egen kortfilm eller i ännu kortare sekvenser istoppade i filmen men jag tycker det blir för mycket som det är nu. Filmen blir onödigt spretig. Men som helhet hade jag kul, Jennifer Coolidge lyckas ALLTID göra nåt intressant av dom rollfigurer hon spelar  och så även här och Michael Angarano får fem plus för sin insats.

Musikmässigt var det bara “Wind of change” med Scorpions och en Ozzy-låt som fastnade, det känns som att det kanske inte riktigt var David Wingos typ av film det här.

 

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia september 23, 2016 kl. 12:34

Låter på ett sätt nästan mer som min typ av Wingo-film, en där hans musik kommer lite mer i bakgrunden 😉

Svara

Fiffi september 23, 2016 kl. 16:03

Sofia:
Haha, ja kanske det? 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: