GRUDGE MATCH

17 april, 2014

Henry “Razor” Sharp (Sylvester Stallone) och Billy “The Kid” McDonnen (Robert De Niro) var boxningsstjärnor på åttiotalet. Omtalade, kaxiga, coola. Nu såhär trettio år senare är dom 60+-farbröder som kanske alltför länge klarat sig utan ordentliga inkomster och bekräftelse.

Det är klart att alla indikationer tyder på att det här är en vrida-ur-plånboken-film, en film som vill få alla oss som älskar Rocky som filmkaraktär eller som gillar filmen Tjuren från Bronx (Raging Bull från 1980 där Robert De Niro spelar boxaren Jake LaMotta) att gå ner i spagat av glädje men sen antagligen riskera att inte komma upp till stående igen utan ljumskbråck.

Det är klart att jag fattar att det här är en blahablaha-film utan vidare djup och mening. Det är klart att jag inser att alla som läser det här tror att jag kommer ge filmen ett bra betyg enbart för att Stallone är i bild men nu ska jag försöka förklara grejen: Grudge Match är faktiskt – så objektiv som jag nu kan vara – en bra film.

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för De Niro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är “fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att se Robert De Niro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

Det finns ett gäng liknande gubbrullar (Space Cowboys, Last Vegas mfl) och dessa kan ha sin charm speciellt om man har en förkärlek för gubbsen som är med. Mitt hjärta bultar rätt hårt för Stallone men inget alls för De Niro och ändå funkar filmen. Den är mysig, den bjuder på skratt och den har en bihistoria som skänker en hel del allvar och djup till filmen.

Filmens enda men gigantiska minus är Kevin Hart, en “skådespelare” som jag skulle vilja packa ner i en flyttkartong, ställa på karantänhyllan hos Tullverket och sedan se till att lådan glömdes bort för evigt. Vilken jobbig jävel!! Och nu ser jag att han spelar Bernie i remaken av Härom natten, rollen James Belushi hade i originalet. Det kommer upp nåt surt från magen.

Filmens regissör Peter Segal är förutom en massa Adam Sandler-filmer mest känd för Nakna pistolen 33 1/3 och Get smart och nu ska även han ge sig på att göra en remake på en klassisk film: James Stewarts paradfilm Harvey från 1950.

Jag hade en väldigt underhållande kväll med Sylvester Stallone, Kim Basinger, Alan Arkin och Robert De Niro och trots att betyget inte är en stark fyra så känns en trea för svag. Det här är en film jag helt klart kommer se om. Allright allright allright, jag fattar, ingen är förvånad. Ingen mer än möjligtvis….jag.

 

{ 6 comments… read them below or add one }

Steffo april 17, 2014 kl. 08:31

😉

Svara

Fiffi april 17, 2014 kl. 19:19

Steffo:
🙂

Svara

Sofia april 17, 2014 kl. 09:38

Genom andra känner man tydligt inte sig själv? 😉

Svara

Fiffi april 17, 2014 kl. 19:20

Sofia:
Jo ofta, men inte alltid 😉

Svara

filmitch april 17, 2014 kl. 21:49

Jag är milt skeptisk men kanske möjligtvis.

Svara

Fiffi april 18, 2014 kl. 20:06

filmitch:
Det är nog sunt att vara liiite skeptisk 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: