.
.
.
.
Nu är det sista filmen ut i detta bondska tema. I hennes majestäts hemliga tjänst, filmen som alltså ska vara den bästa bondfilmen av dom alla.
Australiensaren George Lazenby spelade Bond i en enda film – den här. Han är ganska intressant den där snubben. Han pratar väldigt likt Roger Moore, han har samma typ av grace som Sean Connery och utseendemässigt är han som en mix av George Clooney, Clive Owen, Aaron Eckhart och en panda. Han pendlar mellan att kännas jättecool och putslustig, en blandning som inte är helt enkel i denna typ av film. För det är väl en Bondfilm jag ser, det är inte Austin Powers? Väl?
I hennes majestäts hemliga tjänst introducerar även Countessa Teresa di Vicenzo, Tracy, hon som fick både prinsen (Bond) och halva kungariket (det ärofyllda priset Fripp Award för Bästa Bondbrud). Hon är som en lyckad mix mellan Sissy Spacek och Sex and the city-Samantha och ett bra bevis för att inte alla bondbrudar är renodlade våp. Det går inte att läsa Tracy som en öppen bok men hon är intressant nog för James Bond att vilja försöka. Det händer inte ofta. Riktiga känslor. Kärlek. I en Bondfilm.
Men trots dessa äkta känslor mellan Tracy och James så passar James på att hoppa ner mellan lakanen med första bästa villiga V.Å.P-allergiker. Säkert trevligt för honom men rent objektivt påvisar han en hel del klockrent psykopatiska drag. Den där narcissismen är inte klädsam ens i smoking. Dessutom beter sig Bond tämligen underligt när han till synes omotiverat örfilar Tracy. ”Oooh, you´re hurting me”, säger hon i sedvanlig kvinnlig falsett men han verkar inte bry sig och jag som tittar förväntas tycka att det där är helt okej. Det är ”sånt som händer”. Fan heller. Tracy, du skulle ha slagit tillbaka!
Som bondfilm betraktad känns detta som en medelmåtta. Actionscenerna sticker inte ut mer än andra, musiken är anmärkningsvärt beige, Lazenby varken höjer eller sänker Bond som manligt filmfenomen, historien är ungefär som vanligt, allt är som vanligt förutom lite extra löööööv – och slutet. Slutet är så brasåbrasåbraaaaaa, hurraaaaa för slutet!
För mig blir det – slutet till trots – godkänt men inte så mycket mer än så.
Det här är alltså en storfavorit för två av tre av mina filmbloggande kollegor. Full pott från Filmitch 10/10 och Fripps filmrevyer 5/5. Lite svalare mottagande från Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.
Om en stund kommer det sista blogginlägget under denna tema-helg: Sammanfattningen. Tadaaaah!
Ja, jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att se om denna när Henke skrev så positivt om den. Inte min favorit i serien, men övre halvan är det.
Lazenby är ganska skön och som du skriver blandar han in både coolhet och humor, något som inte är helt enkelt.
Tracy är inte någon favorit, men karaktären är väl ganska stark för att vara Bond-brud.
Movies-Noir:
Absolut, jag tycker Tracy klarar sig bra i kategorin Bondbrudar och Lazenby är det inte heller något fel på. Men filmen är mer lik fyra-små-rätter på lunchkrog än en härligt hemlagad middag (=Skyfall) tycker jag.
Godkänt åtminstone – det kan jag leva med 😉 Musiken är i mina öron helt fantastisk men smaken är olika tycker t.ex att Sheena Eastons låt var lite småtrist. Du ska se att den här filmen växer och snart kommer vara en av dina favoritfilmer. Jag lovar 😉
filmitch.
Jo, klart den är godkänd, men jag erkänner att slutet gjorde att den tippade över på plus, det kunde ha blivit en stark tvåa annars. Nu blir det här en bondfilm att minnas. Men favoritfilm? Tror du? Jag är skeptisk 😉
Jaha. Ahhhh. Nåväl, det är väl inget att göra åt…
När du fick in en femma för Skyfall blev det ödesbestämt att OHMSS skulle få en trea… (alla betygen nu representerade i denna minimarathon)
Jag vågar inte lova som Filmitch, med tanke på din reaktion på Thunderball och Ser rött, men denna har absolut inte varit min favorit ”alltid”. Inför mitt bondprojekt hade jag nog gissat att den skulle komma i toppen, men etta? Nej.
Så jag är ett levande bevis på att den växer vi omtitt. Vid sidan av allt som jag redan skrivit om filmen kan jag tillägga att detta är den film som gjorde så att jag promt beställde alla 14 Ian Fleming böckerna. De står i bokhyllan nu och väntar på att läsas när höstmörkret sänker sig över bygden.
Detta är den film som gjorde så att jag ömmar för James. Han var som starkast då han var som svagast…
Henke:
Är alla betygen representerade? Du har bättre koll än jag 🙂
Jag tror nog också att den har chans att växa vid en omtitt, kanske även om man ”gjorde en Memento” och tittade på den åt fel håll, började med slutet och tittade till början. För det som är synd med att slutet är just….slutet…är att det är DÅ James Bond blir riktigt intressant. Han blir mänsklig. Och tänk att se en hel film med en Bond som är mänsklig. Tänk så bra det kan bli. Tänk så bra det blev, i Skyfall.