Jane Campion-vecka: EN ÄNGEL VID MITT BORD

11 september, 2012

Om jag säger sanningen så handlar En ängel vid mitt bord om författaren Janet Frames uppväxt och liv. Om jag känner för att häckla en smula så handlar filmen om att ha samma frisyr från det man föds till man dör, för det har Janet Frame, ett frodigt högväxande härligt krulligt rött hår som är så väldigt kännetecknande för henne OCH för denna film.

Har du sett filmen så är håret det första du tänker på, har du inte sett filmen men känner till den så är det fortfarande håret som är det iögonenfallande. Har du ingen aning om vad det är för film, ja då räcker det att du tittar på bilden här bredvid så förstår du vad jag menar.

Janet växer upp i en liten by på Nya Zeeland som ett ganska annorlunda barn rent utseendemässigt. Jag tror att dennes uppenbarelse (tyvärr) hade gjort henne supermobbad i många svenska skolor men hon verkar vara förvånandsvärt “med i matchen” och att hon hamnar i trubbel ibland har ingenting med detta att göra eller att hon lär sig ordet “knulla” av sin jämnåriga kamrat Polly. Sånt händer, sånt händer oss alla när vi växer upp. Vi hamnar i skiten, tar oss ur det och lär oss nåt på köpet.

Det som slår mig när jag ser den här filmen är att ganska lite händer Janet under årens lopp. Hon blir äldre, byter gröna kläder, smalnar av men annars är hon samma lika. Samma kvinna som gråter vid minsta motgång, samma kvinna som osäkert tilltalar både främmande och bekanta, samma pinsamt bortkomna författarämne och jag vet inte riktigt vad det är hon vill berätta om sitt liv. Filmen är ändå baserad på hennes självbiografi(er) så nånting är det ju som hon själv tycker är intressant med det hela.

Det jag finner mest häpnadsväckande är att hon 1947, vid 23-års ålder, fick diagnosen schizofren och blev inlagd på mentalsjukhus för att sju år senare komma ut ett otal elchocksbehandlingar senare och få reda på att diagnosen var FEL. Hon var dessutom millimeter från att bli lobotomerad och egentligen var hon alltså inte ens sjuk men inget av detta finns med i filmen.

Som film betraktad är den lång, bitvis ganska trist men med tre olika skådespelare som Janet som alla tre är HEEEELT fenomenala! Karen Fergusson som den yngsta, Alexia Keogh som tonåring och Kerry Fox som den vuxna Janet gör filmen till den storfilm den faktiskt är – även om den inte faller mig hundraprocentigt på läppen.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia september 13, 2012 kl. 06:58

Fasen vad skumt… Jag vet att jag har sett Ängeln och vill minnas att jag tyckte mycket om den. Trodde jag hade en gammal text som jag skulle kunna konsultera men den är puts väck så jag har alltså inget som kan backa upp min känsla. Borde kanske ses om helt enkelt…

Svara

Fiffi september 13, 2012 kl. 14:18

Sofia:
Det lutar åt omtitt 😉

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: