127 timmar

När jag skulle förklara för min sambo vad 127 timmar var för typ av film stod det alldeles still.

”Om Alive var en katastrofrulle i ganska stort format så är det här en sådan fast i det lilla. Lite som en solokatastrof kan man säga.”

Aron Ralston (James Franco) är en aktiv kille. Han klättrar i berg, han cyklar mountainbike, han har ett grundtempo i kroppen som talar om för mig att här har vi en rastlös kille med klara koncentrationssvårigheter.

En lördag beger han sig alldeles ensam av mot ett bergsmassiv någonstans i Utah för att först cykla ut till en specifik plats (typ fyra mil rätt ut i ingenting), sen klättra och det går ju finemangs till en början. Han träffar på två tjejer som också är ute på lördagshajk och dom slår följe och Aron får chansen att leka bergsmassivgigolo för en stund. Deras vägar skiljs åt och Aron klättrar vidare men så händer en skitfånig grej, han rasar ner några meter och en stor sten fastnar mellan bergväggarna och hans högra hand sitter fast emellan.

Varför filmen heter 127 timmar förstår du säkert men varför en film på 94 minuter ska behöva kännas som 127 timmar är en annan femma. Jag undrar vem James Franco legat med för att få den här rollen. Jag undrar vilken höjdare han är släkt med som hjälpte honom få in en fot i branschen överhuvudtaget. Det borde vara skottpengar på den släktingen.

James Franco är en fruktansvärt dålig skådis. Jag har inte riktigt förstått det förrän nu, men om man får huvudrollen i en film som denna, om det ”enda” han behöver göra som skådis är att förmedla alla dom panikslagna ensamma dödsångestkänslor som Aron rimligtvis borde ha haft när han satt fast i berget och inte lyckas med någonting annat än att se ut som en surfarkille på Bali med helt döda fiskögon hela filmen rätt igenom, japp, för mig är det ett gravt misslyckande och ett bevis för att den här killen hamnat aningens fel i sitt yrkesval.

Danny Boyle (som gjort Trainspotting och Slumdog millionaire bland annat) har regisserat filmen och manus är skrivet med verklighetens Aron Ralstons bok ”Between a Rock and a Hard Place” som grund och jag är så väldigt förundrad över att filmen inte blev bättre än såhär. Vad hände liksom?

Ja, i min värld vet jag vad som hände.

Det stavas James Franco.

S o p a.

Oscarstävling!

Nu när nomineringarna är släppta inför årets Oscarsgala tänkte jag starta tävlingen som kommer pågå ända tills min oscarsgale-live-bloggning börjar söndagen den 27 februari.

Den som lyckas tippa flest rätt i dessa kategorier kommer vinna ett hemligt TOPPENPRIS. Skulle flera personer ha samma antal rätt kommer den person vinna som mejlade mig sin tipsrad först.

Så, tänk till och önska vilka vinnare du vill se och mejla sedan ditt svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Lycka till!

BÄSTA MANLIGA BIROLL:

Christian Bale – The Fighter
John Hawkes – Winter’s Bone
Jeremy Renner – The Town
Mark Ruffalo – The kids are all right
Geoffrey Rush – The King’s Speech

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

Amy Adams – The Fighter
Helena Bonham Carter – The King’s Speech
Melissa Leo – The Fighter
Hailee Steinfeld – True Grit
Jacki Weaver – Animal Kingdom

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:

Javier Bardem – Biutiful
Jeff Bridges – True Grit
Jesse Eisenberg – The Social Network
Colin Firth – The King’s Speech
James Franco – 127 timmar

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:

Annette Bening – The kids are all right
Nicole Kidman – Rabbit Hole
Jennifer Lawrence – Winter’s Bone
Natalie Portman – Black Swan
Michelle Williams – Blue Valentine

BÄSTA REGI:

Darren Aronofsky – Black Swan
Ethan Coen och Joel Coen – True Grit
David Fincher – The Social Network
Tom Hooper – The King’s Speech
David O. Russell – The Fighter

BÄSTA FILM:

127 timmar
Black Swan
The Fighter
Inception
The kids are all right
The King’s Speech
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter’s Bone